Ångest...

Känns som alla förväntar sig att jag ska bli frisk. Men tänk om jag inte blir det?
Faktum är att jag bara blir sämre och sämre. Jag förlorar det jag vunnit, arbetat mig till, jag förlorar mer och mer för varje dag som går... Jag krymper. På alla sätt. Jag fortsätter att förlora vikt. 44,0 stod vågen på idag. Känns som jag går här och bara finns, går i en mörk tunnel som aldrig tycks ta slut. Är bara så otroligt ensam. Jag orkar inte så mycket längre. Jag orkar inte ha det såhär... Känslan av att ta plats, den känslan jag hade i åttan, att bara leva som en parasit och ta och ta utan att kunna ge något tillbaka. Jag känner mig klumpig, men inte för att jag är för stor och tjock, utan för att musklerna inte orkar bära upp min kropp ordentligt längre. Eller för att min hjärna slagit på livrädd-ångest-skaka-darra-panik-läget, så jag inte kan styra mina kroppsrörelser, som om jag fått cerebral pares eller parkinson eller något... Samtidigt som jag är rädd för allas blickar känner jag mig osynlig. Snälla någon, se mig, rädda mig! Jag vill inte att någon tar i mig, samtidigt skulle jag ge vad som helst för en kram. Men vem vill krama ett skelett? Jag utgår från att ingen vill det...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0