Jag försöker att le... men inombords dör jag bara mer och mer...
Och så sitter jag här igen... kan inte sluta gråta, känner mig bara så ensam och rädd, detta går inte, jag känner det. Och då menar jag inte bara studierna, ytan allt, hela mitt liv. Jag orkar inte leva som jag gör nu, inte heller som jag gjorde förr och som jag, om jag ger upp detta, kommer att återvända till. Jag är bara ohjälpligt fast, det finns i princip inget annat än ångest och sorg, skam, i mitt liv. Jag skäms för att vara jag. Jag skäms för vad jag har blivit. Jag kan titta på gamla foton på Ninanna, två år. Och gråta, sakna, älska den lilla flickan... Hon hade det svårt, hon var utsatt, mycket mer utsatt än jag är idag. Hon kunde inget göra. Hon hade igen makt. Ingen makt, ingen skuld. Jag har makt, jag har haft ansvar, jag har beslutat, och jag får skylla mig själv om något går fel. Skylla mig själv... Jag tvingades välja själv vart jag skulle gå i livet. Jag hade ingen karta och kompass. Jag valde fel, och jag gick vilse. Jag gick vilse någon gång, för många många år sedan. Och stigen tillbaka har vuxit igen. Jag är fast, kan inte vända om. Kan inte vända om...
Jag kanske hade makt, men jag viste inte vad jag skulle göra med den. Jag hade ett ansvar jag inte kunde bära, jag tvingats besluta i blindo... Får jag då skylla mig själv om något går fel? Är det rättvist? Kan man säga att jag får skylla mig själv då?
Så mycket av mig finns fortfarand kvar i den "lilla Ninannan"... Jag sitter dör jag sitter i livet...
