Ninanna

På måndag ska jag få träffa Anita igen, något som känns otroligt skönt samtidigt som jag oroar mig för korridoren (jag hoppas att jag inte möter någon). Jag har inte sovit alls inatt, och självklart ökar det på min ångest ytterligare. Jag är så jävla dum i huvudet! Jo det är jag när allt går åt helvete. På seminariet idag var vi tvungna att se en film som vi sedan skulle utvärdera, en film som jag haft ångest för i veckor, eftersom jag visste att den innehöll en spyscen. Jag tog stesolid på lunchrasten innan. Jag klarar inte att se såna scener på film eller TV, och att behöva göra det i skolan gjorde det hela tio gånger värre. Vad skulle jag göra när scenen kom och jag inte klarade av att hålla masken? Jag skulle ha två val om vad jag skulle göra för att inte få panik, men inget av dem är det minsta lilla ångestlindrande. Jag skulle ha att välja på att sitta kvar och plågas, låta bilderna och ljuden etsa sig fast i mitt huvud, kanske börja storgråta, kanske pjuka själv... eller gå därifrån och sedan få en jävla ångest över tanken på att alla måste ha stirrat på mig när jag sprungit ut. Det sistnämnda är det jag egentligen vill göra i sådana situationer, men när jag står där och tänker att alla glor om jag går därifrån, då är det omöjligt, det enda jag då kan förmå mig själv att göra är att stanna kvar, vilket också ger mig en fruktansvärd ångest sen.

   Susanne satt bredvid mig och höll min hand medan jag satt där i klassrummet och skakade. Min iskalla hand. Min ångestkallsvettiga darrande hand, jag skämdes över att den var så svettig och äcklig, hela jag var kallsvettig och äcklig... Sussi, att du bara vågade ta i mig! Att du bara vågade sitta bredvid någon som skakade och kanske skulle pjuka över hela bänken när scenen i fråga kom? Men du gjorde det. Du höll om min hand, du värmde den, du värmde hela mig. Scenerna kom, ja det var faktiskt två stycken. Jag tittade bort, kramade om din hand, ville gråta, kände hur du kramade tillbaka... Jag vet inte vad du gjorde, men denna självklarhet, att du stannade kvar med mig genom min ångest, att du inte... lämnade mig... Det fick mig att kunna ta mig igenom filmen, överleva, känna att denna konfrontation trots allt gjorde mig starkare istället för tvärtom som jag är van vid... Jag har inte ord för hur förundrad jag är över din fantastiska personlighet... Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Är det någon som kommer att passa inom det här yrket så är det du!