Tufft, livet är tufft...

I förrgår var jag hos Anita. För andra gången på säkert ett halvår. Första gången var exakt en vecka tidigare. Jag längtar redan till nästa besök. När det nu blir... Skolan tar all tid, och jag har inte en dag ledig innan jul... Skulle ändå vilja träffa henne någon till gång innan detta år tar slut och ersätts av ett 2008... Hos Anita känner jag mig värdefull, fin, rolig och förstådd. Snacka om att det behövs, och speciellt just nu. Någon som tar hand om mig... Någon jag inte är rädd för...

Jag tänker mycket på min utbildning. Jag orkar inte, och det känns hemskt att inse att jag faktiskt måste ge upp något jag satsat på, sett fram emot och framförallt: Den fina gemenskap jag faktiskt fått, min basgrupp, känslan av att ha en mening, en gemenskap, något att engagera mig i förutom att sortera tvätt och torka golv. Jag vill ha en mening med mitt liv, och visst. Jag har det, och jag inser hur otroligt bortskämd jag egentligen är. Sambon, min älskade M, självklart är han viktigast! Men jag är inte speciellt bra på att ta hand om honom, ge honom det jag skulle vilja. Och speciellt inte nu. När vi är så långt ifrån varandra. Sambo, ja, jag vill gärna fortstta kalla vårt förhållande för samboskap. Men det är det inte. Vi är så långt ifrån varandra... Och det är jag som valt att flytta, börja plugga här. Eller gjorde jag det egentligen? Faktum är att jag inte alls hade för avsikt att börja läsa här uppe. Det bara blev så. Och jag hade inte kraften att avstå. För jag visste inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle vara bäst för oss i längden. Jag gjorde det för oss. För att vi skulle få ett bättre liv. Jag trodde att jag kunde plåga mig igenom dessa år för att sedan ha en grund att bygga upp vårat liv på. Jag tänkte inte på att mitt beslut kunde få helt motsatt effekt än den jag avsett... Jag tänkte inte på att jag kunde förstöra allt... 

Känner mig fylld av tårar som bara vill ut. Rinna ner för kinderna och smaka salt i munnen. Få ut all smärta jag bär på. Tror tårarna kommer nu, orkar inte hålla tillbaka dem...


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0