Ninanna

Jag saknar skolan... Om man nu får kalla ett universitet för "skola"... Men det känns fel att säga att jag saknar "studierna" för det är inte framför allt föreläsningarna, seminarierna eller tentorna jag saknar... Det är själva sammanhanget, studiekamraterna, min underbara basgrupp, att ha en plats, att vara en del av något mycket större, att höra till, att räknas... Aldrig har jag känt mig så ensam som jag gör nu. Så meningslöst... Jag blev sjukskriven i januari för att jag helt enkelt inte orkade med det liv jag levde som student just då... Jag hade gått ner mig fullständigt, jag orkade ingenting...

Nu skulle jag orka, just nu ligger ångesten framför allt i att bara gå omkring dag efter dag och känna pressen att sätta igång och leva, vara socialare, ta tag i mitt liv... Jag skulle så gärna vilja ta telefonen, slå ett nummer och bara säga vad jag känner: "Jag saknar dig!!!!!!!"

Så varför gör jag det inte? jag vet inte...