Jag bara sitter och sitter...
Jag var hos Anita igår... Hon är bara så otroligt bra! Vi pratade om min självkänsla, och att jag har lätt att lägga på mig själv ett självförakt när jag känner mig pressad och ångestfylld. Hon sa att olika människor reagerar på olika sätt. En del är utagerande och spöar sambon när han/hon tappar fotfästet om sitt liv. Andra gör som jag, vänder ilskan inåt när det blir för mycket... Slår på sig själva istället för på någon annan. Sen finns det en tredje kategori människor som har förmågan att bara stänga tvärt av. Gå in i sin egna lilla bubbla och koppla bort den jobbiga verkligheten. Frågan är ju vad jag skall göra istället för att ge mig själv mentala örfilar när jag mår dåligt. Jag kan inte koppla bort min ångest genom att se på TV eller läsa en bra bok. Jag kan bara inte ta mig för med något...Jag kan bara sitta och grubbla, känna efter, skämmas, låta ångesten växa exponentiellt... Idag satt jag och mådde lite sådär småilla, så som jag gjort mer eller mindre konstant under ett halvårs tid... Jag visste att jag borde gå och äta lunch... Jag visste att jag bara fick sämre och sämre samvete för varje timme som gick utan att jag åt något. Vilket fick mig att känna ännu mer ångest... Igår bestod hela mitt dygns matintag av näringsdrycker och lite keso. Jag BORDE verkligen äta något "riktigt" idag... Men jag kunde inte... orkade inte... Mådde illa, funderade på om jag skulle ha kunnat bli smittad igår, kände mig gråtfärdig, men hade inte ork att börja gråta... Svårt att förklara denna mystiska känsla, detta underliga sinnestillstånd som jag drabbas av nu och då... Lösningen blev ett halvt piller som gjorde att jag kunde ta mig ner i köket och steka en sojakorv. Ungefär 75% av ångesten finns fortfarande kvar, men jag kunde ta mig under gränsen för när jag är sådär apatisk i alla fall... Nu har jag käkat vanlig mat plus en näringsdryck... |
