Ninanna

Just nu är det väldigt jobbigt. Vaknade imorse och kände mig väl lite sådär halvdan, sedan efter frukost har min ångestnivå bara stigit och stigit. Jag är konstant lite sådär halvillamående, har inte orkat göra lunch ännu trots att klockan är över tre på eftermiddagen. Jag har inte många stesolid kvar, så jag kände att jag egentligen inte har råd att ta det. När illamåendet bara blev värre tog jag en halv. Jag brukar behöva två för att få effekt. Den halva hjälpte inte, så jag tog nyss andra halvan. Jag hoppas innerligt att det hjälper, att jag inte gjort av med en tablett i onödan. Jag har fyra kvar nu, och jag vet att jag kommer att behöva ta imorgon när hantverkaren kommer och ska installera en ny luftvärmeväxlare. Så på torsdag är det seminarium. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Skolan har inte ens börjat för mig detta år, och jag är redan totalförstörd av ångest? Varför? Jag är räddare nu för smitta än innan jul. Jag orkar inte ens tänka på hur farligt det är att bara vistas ute. Likförbannat kan jag inte låta bli. Detta äter upp mig?

Ska jag be om mer stesolid? Eller kommer de att tycka att jag använder för mycket???


22.45
Bättre nu, den andra halvan tog skruv trots allt. Paniken försvann, illamåendet med den. Men jag har fortfarande förväntansångest. Hur ska jag göra imorgon? Mamma visste inte om hon kunde ta sig tid att åka till apoteket, och kan inte hon göra det så måste jag göra det. Jag hatar det, jag vet inte hur jag i så fall ska fixa de jävla piller som tar slut på tisdag. Kan jag vara utan? Ja, det borde jag väl kunna. Eller nej, risken finns att jag får tillbaka mina gråtattacker då, såna som jag fick förra och förrförra gången jag på egen hand slutade med medicin?

Min basgrupp ska tydligen träffas imorgon, och mitt samvete säger att jag BORDE vara med. Men jag vet inte om jag orkar, om jag vågar, om jag kan? Skit också!