Besvikelser och skam...

Jag säger saker jag inte vill säga. Jag beter mig på ett sätt som inte är jag... Jag känner inte igen mig själv, och den skrämmande insikten gör inte saken bättre... Jag förstår inte vart orden kom ifrån. Vart mina ord skapades. Jag kan bättre förstå hans bittra svar på dem... Vi höjer rösterna på ett sätt som vi aldrig gjort förut... Jag vill gråta, men biter ihop och attackerar ännu mer... Jag ser sorgen i hans ögon, sorgen, ilskan, besvikelsen... Jag vill kasta mig i hans famn och säga förlåt... Men jag gör det inte. Jag går tyst och sammanbiten...


Mattias, min älskade Mattias som alltid vill finnas för mig, som älskar mig och som finns här för mig... Jag älskar ju honom så sanslöst mycket, han är ju mitt liv och min lycka! Han är min stora kärlek, och varför i helsike gör jag såhär mot honom? Varför tycker jag att han sårar mig när han egentligen inte gör det?


Jag trappar ner på en medicin, och har ständig ångest. Kan ett piller, eller rättare sagt avsaknaden av ett piller få mig att flippa ur så fullständigt? Kan det verkligen göra mig till det monster jag blir?


Vi kommer hem från vår promenad, arga, ledsna, sårade och besvikna. Jag är besviken på honom, men mest på mig själv. Varför kan jag inte stå ut? Varför överreagerar jag? Varför beter jag mig som jag gör??


Vi äter uppvärmd gratäng som jag lagat dagen innan... Tysta sitter vi vid bordet... Jag petar i maten. Kan inte äta. Bara lukten av maten gör mig mer illamående... Jag stirrar... Skäller ut mig själv inombords... Sedan lyfter jag sakta blicken och ser på honom. Mannen framför mig. Mannen jag älskar så in till döden. Han tittar upp och våra blickar möts... Förlåt mig... säger jag tyst. Snälla, förlåt mig, jag hade ingen rätt att göra sådär mot dig! Jag är jätteledsen, älskling! Förlåt mig, snälla...!


Han nickar tyst. Mumlar något om att jag kanske borde höja pillerdosen... Han förlåter mig. Han är inte arg på mig. Bara sårad i själen... Jag vet det.


Han har förlåtit mig, men det kommer att dröja länge innan jag förlåter mig själv...


Kommentarer
Postat av: Bumsan

Söta flickan...Jag tar inga piller men blir ändå sådär dum ibland. I mitt fall är det på grund av det jag har i bagaget..ja, du har ju läst min dikt. Det är mänskligt att vara svag ibland och tyvärr är det ju så att den som står en allra närmast får ta mest skit. Så orättvist och bakvänt! Det borde ju i rimlighetens namn vara tvärtom. Och visst är det så att man själv alltid blir den stora förloraren i slutänden.

Tänker på dig och tycker så mycket om dig =)

2008-06-18 @ 19:28:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0