Vad är det MED mig??!
Jag håller på att bli social-emotionellt anorektisk... Jag håller mig undan som aldrig förr. Jag har haft perioder då jag knappt vågat lämna huset och absolut inte vågat gå dit jag kan riskera att träffa en massa folk... Nu i år har jag bestämt mig för att inte ge efter för emetofobin vad gäller rädslan för att bli smittad i vanliga mataffärer. Jag handlar, men det är alltid med en vill ångest och bävan. Ibland måste jag släppa allt jag har och bara gå ut...
Men det är inte så nu. Jag har människor omkring mig som jag älskar, människor som älskar mig tillbaka. Människor som skulle lyssna, människor jag mår bra av att umgås med. Och jag känner mig så himla ensam, isolerad... Jag vill umgås, jag vill ha närhet, jag vill så gärna....!! Men jag kan inte. För när jag sätter mig i soffan bredvid mina föräldrar... då är jag mentalt bakbunden. Stel, obekväm, jag sitter fast och jag kommer inte loss förrän jag gått därifrån...
Inte ens Mattias kan jag umgås som vanligt med... Jag sitter här vid datorn. Han sitter i rummet intill, vid TV:n. Och jag vill bara kasta mig mot dörren, slita upp den och kasta mig i hans famn... Säga hur obeskrivbart enormt oerhört väldigt mycket jag älskar honom...
Men jag kan inte. Det går inte. Vad fasen är jag egentligen rädd för?? Jag vet inte. Jag vet inte varför jag känner såhär...
Det är så läskigt!!
