VILL INTE!!!

Jag vill inte. Jag vill inte bryta upp samtalskontakten med Anita och börja om hos någon annan. På grund av omständigheter som jag inte vill tala om här, måste jag byta landsting i min behandling. Jag ska antagligen få en ny och väldigt kompetent läkare, 20 mil härifrån, och i och med det verkar det som att jag inte kan gå i terapi både där och här.


Sedan terapin uppfanns har patienter fått byta kontaktpersoner och terapeuter. Det har jag också, och det är inget konstigt i det. Men inte nu. VARFÖR just NU???


Jag blir så arg på XXX som mer eller mindre knäppte med fingrarna och bestämde det åt mig. Just nu när vi i min terapi just kommit in på ett väldigt jobbigt och känsligt kapitel i mitt liv, just som jag börjat öppna dörrarna till det förflutna, just som jag förberett mig på att berötta med den enda person jag känner att jag kan prata med och få rätt respons ifrån... DÅ ska jag plötsligt behöva lämna henne! FAN!! I ett par veckor hade jag haft uppehåll. Jag hade funderat och förarbetat gamla trauman som vi skulle ta upp på terapin igår. Vi sa inte ett ord om det, hela terapisessionen handlade om mina föräldrars oro, det negativa för mig med att gå i just det här landstinget, och hur framtiden utan vår terapikontakt skulle se ut...


Imorgon ska jag dit igen, men då ska jag också ta nya labbprover, vilket gör att jag inte kommer att ha varken tid eller ork att fokusera på detta smärtsamma...


Jag vill inte. Jag har medvetet gått in i en känslig period just nu, och så ska jag plötsligt ryckas upp med rötterna och förflyttas till ett nytt ställe!! Skapa kontakt och förtroende med någon ny! Nej, det går inte. Jag kan inte. Det känns lite som sorgen efter att ha förlorat någon. När jag förlorade Rasmus ville jag absolut inte skaffa någon ny hund. Det går ju inte. Eller säg att din fru plötsligt dör i en olycka. Är det bara att skaffa sig en ny då? Vem har en sån människosyn som skulle tänka så?? Hur kan man objektifiera någon på det sättet? Då betyder ju relationen ingenting, den är inte unik... Då blir ju "objekten" reducerade till något utbytbart, en sak som finns till i ett syfte och lika gärna kan bytas ut till någon annan.

Jag kan bara inte göra så. Le och vara glad och inte sörja, inte vara besviken och sårad... Inte kasta dig in i någon ny relation med en annan terapeut. Jag kan inte. Så snart är jag helt ensam...


Kommentarer
Postat av: Malin

Men herregud, hur kan de göra så?!?! det är precis som om man kan behandla oss med psykiska problem som vilka slit-o-släp-människor som helst. Inte undra på att det tar tid att komma igenom "det förflutna". Jösses, finns det verkligen inte på världskartan att du kan få behålla den människan som du nu äntligen törs lita på? Håller tummen att det ordnar till sig för dig. Du är värd lycka hjärtat. Kramar i mängd.

2008-04-01 @ 17:57:52
URL: http://malinb67.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0