Ett år efter Rasmus död
En dag slog tanken mej: Rasmus kommer inte att leva för evigt. Hur mycket jag än vill det, kommer han inte att leva för evigt. Jag grät några tårar, och kramade min stora ullhund hårt. Rasmus slickade bort mina tårar och tittade på mig med sina stora bruna ögon, och jag kände hur mycket jag älskade honom. Han var mitt allt. Han var verkligen mitt allt. Han var meningen med mitt liv. Och hur i hela världen skulle jag kunna hitta en ny mening, när han en dag försvann? Jag kramade honom igen, och tänkte att det är ju ändå åtskilliga år tills vi ska skiljas. Än skulle han finnas kvar hos mig i många år. Ja, det var vad jag trodde.
Skrivet våren 2004
I april har det gått ett år sedan Rasmus dog. I april har jag levt ett år med sorg och saknad, ett år fyllt med tårar och den ständiga frågan i mitt huvud: Varför? Detta år kan jag med säkerhet säga har varit det värsta i mitt liv. Att förlora någon man älskar så plötsligt, att känna sig skyldig till denne någons död, det är något jag inte tror att man kan förstå om man inte varit med om det själv. Kanske kan man inte förstå, även om man varit med om exakt samma händelse själv. Alla är ju olika, och alla reagerar på sitt sätt.
Redan några dagar efter Rasmus död fick jag den klumpiga kommentaren: "Jamen skaffa en ny då!" Skaffa en ny?! Hur jävla känslokallt är det inte att resonera så?! Sorry, din man dog. Det gör inget, skaffa en ny! Rasmus var inte "bara en hund", han var min bästa vän, min ögonsten, en familjemedlem, någon jag älskade! Kan man byta ut någon man älskar? Nej, självklart inte!
Efter Rasmus död har jag också fått höra saker som "Äsch, det var ju bara en hund!, "Kom över det där nu!", "Det var nog bäst det som hände", "Gräv inte ner dig i det där!" och "Det är väl inget att gråta över!". Jag kan bara tala för mig själv, men det är faktiskt ett slag i ansiktet för mig när ni säger så! Det var inte alls bara en hund, det var min älskade, mitt liv, den jag levde för! "Kom över det där nu!" Vadå kom över? Man kommer aldrig över sorgen. Den blir lättare, den kommer mer sällan med tiden, men den försvinner aldrig. Och varför, snälla ni, varför måste ni hetsa mig igenom sorgearbetet? Sorg tar tid!
Och ja, kanske det var bäst det som hände, men därigenom inte sagt att det inte är enormt smärtsamt för mig! Förstärk inte min smärta ytterligare med såna kommentarer!!
Oj. fyrfota vänner är ju det bästa som finns. De dömer en inte och dem kan man alltid (nästan) lita på! Kan inte ens tänka mig hur det skulle kännas att förlora mina fyrfotingar här hemma. usch.. Nog för att sår bleknar med tiden, men jag tvivlar på att de försvinner helt. Ta vara på minnena som finns kvar! kram
åh jag förstår kännslan och skanaden. jag är så rädd själv. för att min scott ska dö. han är 8 och 1/2 år nu. det är kanske inte jätte gamalt, men han ahr inte varit en jätte frisk hund. så jag är så rädd. skulle inte klara mig utan honom. kommer inte göra det. att ersätta en hund går inte. och sorgen försvinner nog aldrig. har man inte haft någon hund kan man nog inte förstå den enorma saknaden. för en hund är inte "bara en hund" en hund är så mycket mer. det är en person, en vän, en levande varelse, med allt där till!
kram
