Ninanna

Skrivet 2003
Det var dagen efter min farfars begravning.  Den tolfte april, om jag minns rätt. Vi skulle till farmor. Allihop. Två lurviga hundar sprang omkring framför våra fötter, det är konstigt, men hundar har ibland en förmåga att ställa sig mitt i vägen, så det är helt omöjligt att kunna passera, utan att vara nära att trampa på dem. Speciellt när man har bråttom.

  Rasmus var lite ovanligt sur, och muttrade ganska högljutt åt lilla gumman, när hon "klättrade" på honom. Han brukar annars vara förvånande tolerant. Sammet kan vara ganska provocerande mot honom ibland, när vi har dragkamp, till exempel, så händer det att hon biter tag i Rasmus svans, eller ena bakben. Då måste han ju släppa kamptrasan innan han kan säga åt henne, och det tycker hon är väldigt lustigt!

  Rasmus var också lite tröttare, men samtidigt oroligare än vanligt. Jag tyckte att han betedde sig lite konstigt, men jag sade inget.

I bilen var han väldigt till sig, och kunde inte sitta still. Han for runt som en galning, och flåsade och hässjade och gnällde och pep, så att mamma som för tillfället satt bak, fick ta ett stadigt tag om hans halsband och kommendera honom att sitta stilla. Jag kommer ihåg att jag frågade vad i hela världen det hade tagit åt honom, jag tyckte att han betedde sig väldigt konstigt.

Farmor hade sin bror från Skåne med familj, på besök. De satt alla och fikade när vi kom. Vi hörde rösterna från vardagsrummet när vi kommit in genom den bruna dörren.

  Farmor kom såklart och mötte oss. Hon kramade om var och en av oss, i tur och ordning, och sedan böjde hon sig ned och klappade om Rasmus. Rasmus morrade hotfullt. Jag blev minst sagt förvånad. Sådär hade han aldrig gjort förut.

- Rasmus, sluta! Sade jag, men farmor sade att det var okay, och fortsatte att klappa. Då bet han. Han bet farmor i handen hon klappade med, så att hon fick ett märke där, som senare blev alldeles blått. Farmor reste sig förskräckt, och tog några steg bakåt. Rasmus tittade på henne med mörka ögon. Jag kände inte igen honom. Jag hade aldrig sett honom sådär förut. Mamma försökte ta tag i hans halsband, men han måttade efter henne också. Jag fick ta honom. Jag höll ett fast tag om hans halsband på båda sidorna om huvudet, så jag skulle ha någorlunda kontroll om han ville bita mig också. Jag satte mig ned på golvet, och sade vänligt "gå och lägg dig här, gubben!" Rasmus kom och lade sig med huvudet i mitt knä. Huvudet kändes tungt och slappt. Han tittade upp på mig med sina stora mörkbruna ögon. De gav ett trött, riktigt slött uttryck åt hans ansikte. Jag var rädd. Inte att han skulle bita mig, utan att det hade hänt något med honom. Samtidigt kändes det så fint att ha hans stora tunga huvud i mitt knä, det var mig han litade på. Det var mig han ville vara nära...

Efter ett telefonsamtal med min moster, som äger "Nenniqus kennel", och föder upp golden retriever och tollare, tyckte vi att det skulle vara bättre för alla om han fick vara hos henne ett tag, och ta det lugnt. Vi skulle senare på dagen åka upp till Orsa, där min mormor bor. Det skulle kanske var påfrestande för honom, trodde vi.

   Moster kom och hämtade Rasmus. Hon såg genast att något var fel.

- Han har ont någonstans, sa hon.  Det syns på honom. Hon bad mig känna igenom muskler, men han visade inte något tecken på smärta i någon viss muskel, direkt. Eller så var det jag som inte kunde känna på rätt ställe, jag är ju inte utbildad veterinär precis...

En stund senare bad Gunvor, som min moster heter, att sätta in Rasmus i hennes bil. Han följde snällt med, och hoppade in i bilen när jag bad honom. Jag smekte hans silkesmjuka öron, och kliade honom vid sidan av halsen, under halsbandet, och han lyfte upp sin högra kraftiga tass, och lade den på min arm. Som han alltid brukade göra när vi satt och gosade. Jag gav honom en liten puss i pannan, och stängde luckan. Det var sista gången jag såg honom...

 Vi åkte upp till Orsa. Det var tomt, det var första gången på fem år som vi inte hade Rasmus med. Samtidigt måste jag erkänna att det trots allt var en viss lättnad, han brukar alltid vara lite stirrig när det är andra hundar i närheten, och när han är så stressad är det lätt att han blir lite putt på den andra hunden.

Nu kommer jag till den svåraste biten. Biten som gör ondast att tänka på. Ursäkta om jag inte kan beskriva så ingående, men det gör för ont. Jag skriver bara lite kort vad som hände.

Vi hade telefonkontakt med Gunvor, som hade varit till sin goda vän, veterinär Gunilla i Hallstavik med Rasmus och tagit prover. Svaren hade inte kommit ännu, men Gunilla hade sagt att det var någon slags fästingsjukdom som satt sig på musklerna. Någon allvarligare form av borrelia eller erlichia, trodde hon.

  Vi diskuterade hit och dit, och kom fram till att det bästa vi kunde göra var att ta bort honom. Mamma ringde och pratade med sin syster på tisdagen, och hon kunde knappt prata för sina hulkanden och tårarna som rann. Jag satt som förstelnad i soffan intill. Jag hörde allt, och det var hemskt att höra. Det gjorde så ont att se henne sådär ledsen. Det gjorde så ont att se hennes lidande och hennes tårar.

Senare på kvällen satte jag mig vid den gamla datorn inne i "biblioteket", det rum som är fyllt med bokhyllor och böcker. Jag klickade mig fram till ett skrivprogram, någon tidig föregångare till Word. Tänkte skriva ner mina tankar, ja bara skriva NÅGONTING...  I den gamla datorn ligger "mina dokument" i samma mapp sum huvudprogrammet, kommer inte ihåg vad det heter. I stället för att börja på ett nytt dokument fastnade min blick på ett redan skrivet. Dokumentet var sparat som "Rasmus".

  Jag klickade på det. Dokumentet var lösenordsskyddat. För länge sedan hade jag lösenordsskyddat det, men eftersom tiden hade gått hade jag glömt bort vad lösenordet var. Jag testade många tänkbara lösenord utan resultat. Tillslut högg det till i hjärtat på mig, och jag skrev med darrande händer in: 14113Y. Rasmus id-nummer. Numret som fanns tatuerat i hans ena öra, och som jag hade lärt mig utantill som elvaåring. Dokumentet öppnades. "En liten dagbok om Rasmus"... Konturerna av bokstäverna på skärmen suddades ut med mina tårar. Snabbt raderade jag allt som stått i dokumentet, jag tålde inte att se det. Det fick mig att vilja spy av sorg och saknad. Och av ångest, av samvetskval att jag hade delat ut en dödsdom till min egen hund. På grund av mig skulle han dö i morgon! Veterinär Gunilla skulle fylla två äckligt stora sprutor med en genomskinlig hemsk vätska. Lilla Rasmus skulle få en i handleden, och en direkt i hjärtat. Hjärtat skulle sluta slå, och Gunilla skulle slänga honom i en svart sopsäck och lägga honom i frysen, tillsammans med alla andra avlivade djur. Det var så hemskt att tänka så!

  Tårarna rann och rann, jag vet inte hur länge jag satt där på stolen och bara lät tårarna rinna. Jag hade dittills aldrig i mitt liv gråtit så länge, varit så djupt olycklig.

Solen sken, det var en av de första varma vårdagarna i april. I dikena växte tussilago som doftade så gott. Småfåglar kvittrade, och naturen var full med nytt liv. Det kändes så ironiskt alltihop. Runt omkring mig blomstrade livet, men inuti fanns bara sorg och död. Jag visste ju vad som skulle hända. Jag visste att det bara var frågan om timmar, kanske minuter, innan min älskade hund skulle dö.

   Klockan tjugo i ett kände jag att det högg till i hjärtat på mig. En tanke på Rasmus dök upp i mitt huvud, och fyra ord upprepades för mina öron. "Nu är det slut." Efteråt fick jag veta att mamma känt precis likadant, och tjugofem minuter senare fick vi bekräftat att det var exakt då han dog.

Jag satt där längst bak till höger i bilen och läste "Candide". Jag vet inte riktigt varför, jag hade upptäckt den bland en hög andra böcker uppe i Orsa, och eftersom min kära historielärare hade nämnt den någon gång, så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att smöra lite, och läsa den.

  Plötsligt ringer mammas mobil, med en utomordentligt fånig liten melodi. En äckligt glad liten trudelutt.. Mamma svarar. Det är dålig mottagning, men jag förstår att det är Gunilla som ringer. Hon säger att "det är gjort nu".  Mamma avslutar samtalet och lägger på luren.

  Mamma behöver inte säga någonting. Vi förstår ändå, pappa och jag. Det gör ont att förstå. Nu finns ingen återvändo. Nu är Rasmus borta för alltid. Jag kommer aldrig att få se honom igen, han är död.

  Mamma börjar snyfta. Jag vänder bort huvudet för att slippa se, jag orkar inte med att se henne sådär ledsen. Mina egna tårar rinner redan. Jag gråter tyst. Jag vill inte att föräldrarna ska se. Inte nu, jag skulle inte orka göra det som de alltid påstår är så bra. Prata om det. Förklara hur det känns " i magen". Jag orkar inte. Orkar inte ens ta risken.

  Det var en hemsk stämning där i bilen. Ingen sa något, alla bara grät. Länge. När vi kom ner till Uppsala åkte pappa in vid Ikea för att köpa ett skåp till stugan han håller på att renovera. Jag följde med in. Tyst. Jag sade inte ett ord. Jag hjälpte till att bära utan ett ord. Det fanns bara en tanke i mitt huvud: Rasmus... Jag skulle aldrig mer få se honom. Jag hade låtit döda honom. Det var mitt fel att han var död. Det var ju min hund.

  Efter Ikeabesöket åkte vi direkt hem. Fortfarande satt jag helt stum. Jag kunde och ville inte prata med någon. Det kändes som en evighet innan vi var hemma, och när pappa stannat bilen framför vårt röda hus, klev jag snabbt ur, och mumlade något om att jag skulle gå på promenad med Sammet. I vanliga fall skulle mamma och pappa ha gnällt för att jag inte hjälpte till att bära in packningen, men denhär gången lät de mig gå utan vidare diskussioner.

Där ute i skogen kom den verkliga gråten. Jag grät, ja, gud vad jag grät! Det var inga stilla rinnande tårar längre, jag skrek rätt ut. Jag skrämde mig själv av skriket, men kunde inte förmå mig att sluta. Jag kunde inte stå upprätt, jag bara sjönk ihop, och fortsatte att gråta där på marken. Sammet visste inte vad hon skulle göra, hon hade aldrig sett matte så utom sig av förtvivlan förr. Hon svansade runt mig, men vågade inte komma nära.

Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att kasta mig på marken och gråtskrika, det kändes som jag skulle explodera! Det var så ofattbart, men samtidigt som jag inte kunde förstå helt och fullt, så förstod jag ändå för mycket. Jag förstod att han var borta för alltid, och jag fattade att livet aldrig skulle bli detsamma. Hur fan skulle livet kunna gå vidare utan Rasmus!? Vilket skämt!

Jag slängde mig på marken, grät och skrek, reste mig, gick hundra meter till, kastade mig på marken och fortsatte att gråta... Solen sken fortfarande. Himlen var klarblå, och det kändes så fel. Varför sken solen? Varför grönskade det på marken? Varför sjöng fåglarna? Varför doftade det vår? Den bilden av världen var så totalt olika mot min. Den jag nu hade fått. Jag hade fått se hur mörkt och hemskt livet kunde vara. Jag hade fått se världen från en annan horisont. Dödens horisont. Den del av livet som bara är mörk, och tragisk och smärtsam. Det ljusa, glada livet kändes som det aldrig existerat. Jag kunde inte fatta hur jag någonsin hade kunnat vara glad. Och än mindre hur jag någonsin i framtiden skulle kunna bli glad igen.

Jag undrar om någon hörde mig. I så fall kan de inte ha tyckt att jag verkade riktigt klok. Jag tänkte stundtals tanken att "nu ringer väl någon polisen snart, så de får komma och hämta mig i tvångströja till psyket."  Folk skulle nog tycka att jag överdrev, om de såg mig. Men det gjorde jag inte. Jag överdrev inte ett piss! Såhär ledsen var jag, såhär ont gjorde det i mig. Jag ville dö. Anledningen till att jag sitter här idag, är att jag förstod att min mamma inte skulle klara att mista mig också. Jag ville inte göra henne så illa, genom att ta ifrån henne hennes enda barn. För hennes skull valde jag att stå ut.  Och för alla andra som älskar, eller i vart fall tycker om mig. Såna tankar for runt i mitt huvud... Och sådana tankar kommer alltid att fara runt i mitt huvud...