Ninanna

Jag på väg hem, efter att ha handlat åt pappa, köpt några små vackra fiskar av olika sorter och färger. Jag har dem i en påse i passagerarsätet, Där framme har jag också min väska och mobiltelefon... Jag har precis tankat fulltank, och känner mig nöjd med det, trots att jag får lite halvångest av att har behövt betala med så stora slantar...

Efter att ha slagits med daglig ångest i flera veckor hade nu ändå mitt mående börjat vända. Det hade varit en fin dag, en av de bästa dagarna på mycket länge...

  När klockan var omkring 18.30 gjorde jag det dummaste jag någonsin gjort. Jag var ganska trött när jag körde hem. Jag har ju inte kunnat sova ordentligt på flera dagar, och bilfärden gjorde mig allt tröttare och tröttare... Och plötsligt nickade jag till. Jag nickade till i ett par sekunder, men det var ett par sekunder för mycket... Vad som varit den bästa dagen på länge förvandlades till något riktigt bedrövligt och fullständigt förkastligt på bara någon sekund...

Jag vaknade i samma sekund som bilen körde in i mittenräcket. Jag vet inte riktigt vad som hände, men bilen stannade ganska tvärt, och krockkudden slogs ut framför mig. Sedan blev det tvärtyst. Jag hörde inte mina egna andetag, fattade inte vad som hänt. Kände bara att det luktade äckligt i hela bilen. En lukt av bränt som jag aldrig tidigare känt...

Änglavakt... Jag måste verkligen ha haft änglavakt som inte blev allvarligt skadad... Vänstra framdörren vid förarsätet gick inte att rubba, så jag fick kravla mig ut över mat och fiskar på passagerarsidan istället...

Av de flesta omkring mig har jag fått höra att det viktiga ju var att jag klarade mig, och visst kan jag förstå att de tänker så. Men för mig är det hemskt! Jag kommer nog aldrig att kunna förlåta mig själv för att jag lät det ske. Det som skedde var nämligen att jag nickade till i bilen någon sekund, och det var det som orsakade att jag körde rakt in i räcket. Att jag sedan förstört min pojkväns lilla ögonsten är också något som jag riktigt hatar mig själv för.

Jag har hela tiden flashbacks av det som hände på kvällen, efter kl. 18.25 när olyckan hände...

En bil med två personer stannade. En tjej i min ålder kom fram och sa åt mig att komma ut. Jag försökte öppna förardörren, dum som jag var, men eftersom hela vänstra sidan var fastklämd så gick inte det alls. Istället fick jag kravla mig över väskor och matkassar på passargerarsätet för att ta mig ut.

Tjejen knuffade iväg mig till kanten samtidigt som hon sa något om att jag stod mitt i vägen. Jag kände mig som en tvååring.

Jag tänkte på försäkringen och ville ta kort på bilen där den stod. Jag tog ett suddigt kort, då sa tjejen att " Är det det enda du bryr dig om? Bilen??!! Vet du vad? Jag tycker att du borde tänka på hur du körde, att det kunde ha varit ett barn du körde på! Var glad att det bara var räcket du körde in i du!! Jag har just då helt enkelt inte energi att bli ledsen av hennes ord. Jag bara stirrar på henne med en blick full av is.

Det var mörkt, så jag såg inte så bra hur pass skadad min bil var. MIN förresten - bilen är skriven på min pojkvän, det är hans ögonsten jag krashat! Åh, Mattias... jag älskar verkligen dig. Förlåt!

  Bilar kör förbi och deras hjul sprätter iväg hårda plastbitar från min bil. Vi får ducka för att inte få dem på oss... Rättvisan stänker på oss med mina egna hjärtestenar!

- Har någon ringt efter något? frågar jag.

- Vi har ring efter polis! svarar tjejen argt.

En ambulans kommer med sirenerna på. Jag fattar ingenting. Någon är på väg att lyfta upp mig, men jag vrider mig loss och säger att jag kan gå själv. Jag ska tydligen gå in i ambulansen, varför fattar jag inte. En ambulansman frågar om jag själv kan lägga mig på den orangea britsen. Jag svarar inte, men går och sätter mig samtidigt som jag tittar frågande på ambulansmannen. Ambulansmannen frågar om jag är skadad och jag säger att det är jag inte. En polisbil kommer med blåljusen på, och snart kommer en man klädd i polisuniform och börjar ställa mig frågor. Han säger sedan att jag måste åka polistransport in till stationen för provtagning och förhör.

  

Vägen in till stationen känns oändlig, och jag vill ha min väska för att kunna ringa mina föräldrar från mobilen. De är med all säkerhet jätteoroliga för mig nu! Men jag får inte röra min väska. Polismannen vid ratten frågar vad jag jobbar med, och jag svarar sanningsenligt att jag är inskriven på socionomprogrammet, men att jag är sjukskriven sedan i vintras då jag rasade i vikt eftersom jag inte kunde äta. Han undrar varför jag inte kunde äta, och jag svarar att jag har emetofobi, alltså spyfobi. Han frågar vidare vad det är och det är jättejobbigt att behöva nämna vid namn det jag är rädd för...

Jag får komma in i ett rum med kala väggar, en dator, ett skåp, några stolar och en grön brits. Jag blir tillsagd att sätta mig på britsen för att vänta på en sjuksköterska som ska ta prover på mig för att se om jag har narkotika i kroppen. Min väska placeras på en stol långt bort ifrån mig. Hela situationen kändes surrealistisk. Och sekunderna kändes som en evighet.

Det tar en halvtimme för sjuksköterskan att anlända. Hon ber mig lägga mig ner på britsen. Jag vill inte, och polismannen förklarar för syster om min fobi. Det hjälps inte, ner på britsen ska jag! Jag lägger mig skakande på britsen som ser äckligt slarvavtorkad ut...

Syster får sticka mig flera gånger i bägge armarna eftersom jag är så svår att ta blodprov på. Jag lägger med viss irritation märke till att hon inte spritar av de hudfläckar där proverna tas innan hon sticker... Mina händer och fötter sticker av ångesten, och jag tror att jag ska spy hela tiden...

De två poliserna säger att man egentligen brukar ta ett urinprov också, men eftersom jag vägrar att gå in på en allmän toalett säger de att vi kan hoppa över det. Då kommer en tredje polisman in i rummet. Han frågar om alla prover är tagna, och de andra svarar att "Ja utom urinprovet". Han säger argt att jag måste ta urinprovet. "Jag kan inte", säger jag. "Jag klarar inte av att gå in på en allmän toalett!!" "Då får du allt sitta här tills du kan!" svarar surpolisen. "Hon kan inte, hon har spyfobi" säger polismannen som skjutsae in mig. "Jaha, då får du allt sitta här tills spyfobin går över!" säger surpolisen till mig. "Annars kommer vi att häkta dig!"

  Att sitta inspärrad i en cell ger mig panik, och jag börjar gråta. Jag kan inte hjälpa det, mina tårar svämmar över och när jag försöker harkla bort klumpen i halsen förvandlas det till en snyftning. Surpolisen bara vänder på klacken och går därifrån...