Missing: The spirit of Christmas!
Efter en långdragen resa hem till föräldrarna, där älskade M och hans pappa följde med mig mer än halva vägen (32 mil) genom snökaos och långa köer - sitter jag nu här, dagen före dopparedagen. Enligt planerna skulle min bror ha kommit upp från Sthlm kl. 18 idag, men så blev det inte. Han hade missat sitt flyg. Förhoppningsvis kommer han imorgon istället.
Efter att ha tvingats uppskjuta min egna resa hem (och allvarligt funderat på att ställa in hemresan till efter jul p.g.a. vädret) vill jag inte klandra Martin. Alla kan vi göra misstag. Jag hoppas bara att han verkligen kommer imorgon - jag åkte ju upp för att få fira jul med hela min familj, jag åkte upp för att han skulle vara här ju! *Sträcker ut underläppen som en trulig treåring*
Det känns inte riktigt som jul. Det känns inte som att det är julafton imorgon. När jag för ett par timmar sedan var ute med Sammet såg jag (genom halvt igenisade ögon) ljusslingor i träd, kransar på ytterdörrar och adventsstakar och lysande stjärnor i fönster... Men känslan... Magin... Den lyser med sin frånvaro.
När jag var liten var julen glittrande och magisk. I nedre tonåren försvann lite av den speciella spänning och glädje som tidigare alltid präglat just denna högtid. Men i år... i år känner jag det inte alls!
Jag har inte skickat några julkort i år. Alls! (Däremot fick jag ett jättefint julkort av Emma! Tusen tack, vännen! Du anar inte vad det gladde lilla mig!) Jag har lite... kan man kalla det för "dåligt samvete"(?) eller åtminstone känslor av ånger att jag inte skickat några julkort alls detta år. Att skicka julkort hör liksom till! Vi skriver så himla mycket till varandra i dagens samhälle. Mail, pm, sms... Men vanliga brev eller kort, sådana man klistrar frimärken på och lägger på brevlådan - det skickas för lite sådant! Och äkta julkort som man får i handen, de betyder så mycket! Det finns en tanke bakom. Någon har gjort sig besväret att köpa julkort och frimärken, någon har tagit fram en penna och för hand skrivit en julhälsning, någon har givit sig iväg till en brevlåda och postat julkorten... Klyschan att "det är tanken som räknas" är så himla sann, speciellt när det gäller julen! Och julkorten är verkligen en symbol för den tanken!
Äsch, nu kanske jag for iväg lite väl långt... Vad jag ville ha sagt var väl ungefär att: Jag älskar julkort och jag är besviken på mig själv att jag inte skickat några i år.
Mamma vill ha en julgran. Så en sådan blir det nog imorgon. En julgran med strumpor i - eftersom största delen av mammas släkt bor i USA! :)
Jag saknar min M! Kanske är det därför julstämningen låter vänta på sig? Jag har ju firat jul med M sedan -05!
Efter att ha tvingats uppskjuta min egna resa hem (och allvarligt funderat på att ställa in hemresan till efter jul p.g.a. vädret) vill jag inte klandra Martin. Alla kan vi göra misstag. Jag hoppas bara att han verkligen kommer imorgon - jag åkte ju upp för att få fira jul med hela min familj, jag åkte upp för att han skulle vara här ju! *Sträcker ut underläppen som en trulig treåring*
Det känns inte riktigt som jul. Det känns inte som att det är julafton imorgon. När jag för ett par timmar sedan var ute med Sammet såg jag (genom halvt igenisade ögon) ljusslingor i träd, kransar på ytterdörrar och adventsstakar och lysande stjärnor i fönster... Men känslan... Magin... Den lyser med sin frånvaro.
När jag var liten var julen glittrande och magisk. I nedre tonåren försvann lite av den speciella spänning och glädje som tidigare alltid präglat just denna högtid. Men i år... i år känner jag det inte alls!
Jag har inte skickat några julkort i år. Alls! (Däremot fick jag ett jättefint julkort av Emma! Tusen tack, vännen! Du anar inte vad det gladde lilla mig!) Jag har lite... kan man kalla det för "dåligt samvete"(?) eller åtminstone känslor av ånger att jag inte skickat några julkort alls detta år. Att skicka julkort hör liksom till! Vi skriver så himla mycket till varandra i dagens samhälle. Mail, pm, sms... Men vanliga brev eller kort, sådana man klistrar frimärken på och lägger på brevlådan - det skickas för lite sådant! Och äkta julkort som man får i handen, de betyder så mycket! Det finns en tanke bakom. Någon har gjort sig besväret att köpa julkort och frimärken, någon har tagit fram en penna och för hand skrivit en julhälsning, någon har givit sig iväg till en brevlåda och postat julkorten... Klyschan att "det är tanken som räknas" är så himla sann, speciellt när det gäller julen! Och julkorten är verkligen en symbol för den tanken!
Äsch, nu kanske jag for iväg lite väl långt... Vad jag ville ha sagt var väl ungefär att: Jag älskar julkort och jag är besviken på mig själv att jag inte skickat några i år.
Mamma vill ha en julgran. Så en sådan blir det nog imorgon. En julgran med strumpor i - eftersom största delen av mammas släkt bor i USA! :)
Jag saknar min M! Kanske är det därför julstämningen låter vänta på sig? Jag har ju firat jul med M sedan -05!
Kommentarer
Trackback
