Miljoner tankar, miljoner tårar. Men inte ett farväl...
Så många tankar. Så många frågor. Så få svar. Det enda jag vet är att jag tänker på dig, morfar. Du är den morfarn jag aldrig hade. Jag önskar att jag kunde berätta hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag tänker på dig. Miljoner tankar som far ut i rymden. Kan du höra dem? Kan du se mina tårar? De dumma tårarna som bara rinner... Tår efter tår. Tanke efter tanke. Fråga efter fråga. Andas du fortfarande? Hur mår du, morfar?
Jag känner en konstig närvaro i tomheten. Är det du? Är du där? Vill du vara där?
Så många tankar. Arga tankar. Ledsna tankar. Ångestfyllda tankar. Oroliga tankar. Jag vill inte veta alla svar av rädsla att... de inte ska vara positiva. Jag vill inte tänka på dig där du är nu. Jag vill inte tänka... Men jag vill tänka. Jag vill aldrig glömma. Jag ska aldrig glömma. Jag ska minnas dig som du var när jag sist såg dig. Jag ska alltid minnas leendet jag fick. Där, i ditt och mormors hus. Den ljumma vinden. Visheten i dina ögon. Dina halvblinda men ack så seende ögon. Frågorna vi ställde. Svaren du gav. Så vill jag alltid tänka på dig. På en stol i köket. Det härliga bondköket. Ditt kök där du tillagade maten själv. Ingen hemtjänst. Du är 102 år gammal och du har levt... tills nu. Jag vet inte var du är nu. Var din själ är nu. Jag vet inte om den är kvar i din 102-åriga kropp eller inte. Det är frustrerande att inte veta. Hur mår du, morfar?
De har stängt av droppet. Jag blir så arg när jag tänker på det. Du borde få dropp, du vet ju själv bäst när du inte vill fortsätta, och när du väl bestämt dig, då blir det som du vill. För det är sån du är.
Du har haft ett långt och innehållsrikt liv. Och jag kommer alltid att vara imponerad av ditt glasklara minne. Minnet... det som både varit en välsignelse och en förbannelse.
Jag borde förstå. Jag borde inte fråga mig VARFÖR?? Det borde vara naturligt och jag borde acceoptera. Jag är tvungen att acceptera, men det betyder inte att jag utan protester sväljer budskapet om naturens gång. Varför... varför just nu? Det gör så ont, morfar. Men du vet... du vet att jag kommer att leva vidare, leva vidare och försöka göra dig stolt. Var du än är, om du än är... någon annanstans än i mitt minne. Så länge mitt minne existerar kommer du att finnas där, morfar. Jag kommer aldrig att glömma dig! Aldrig!
Och detta är inte ett farväl, för jag vill aldrig ta farväl. Jag vill inte att du någonsin ska vara ett avslutat kapitel i mitt livs bok. Detta är varken ett farväl eller ett "på återseende". Det är bara ett... ett "Du betyder så mycket för mig och jag älskar dig"...
Jag känner en konstig närvaro i tomheten. Är det du? Är du där? Vill du vara där?
Så många tankar. Arga tankar. Ledsna tankar. Ångestfyllda tankar. Oroliga tankar. Jag vill inte veta alla svar av rädsla att... de inte ska vara positiva. Jag vill inte tänka på dig där du är nu. Jag vill inte tänka... Men jag vill tänka. Jag vill aldrig glömma. Jag ska aldrig glömma. Jag ska minnas dig som du var när jag sist såg dig. Jag ska alltid minnas leendet jag fick. Där, i ditt och mormors hus. Den ljumma vinden. Visheten i dina ögon. Dina halvblinda men ack så seende ögon. Frågorna vi ställde. Svaren du gav. Så vill jag alltid tänka på dig. På en stol i köket. Det härliga bondköket. Ditt kök där du tillagade maten själv. Ingen hemtjänst. Du är 102 år gammal och du har levt... tills nu. Jag vet inte var du är nu. Var din själ är nu. Jag vet inte om den är kvar i din 102-åriga kropp eller inte. Det är frustrerande att inte veta. Hur mår du, morfar?
De har stängt av droppet. Jag blir så arg när jag tänker på det. Du borde få dropp, du vet ju själv bäst när du inte vill fortsätta, och när du väl bestämt dig, då blir det som du vill. För det är sån du är.
Du har haft ett långt och innehållsrikt liv. Och jag kommer alltid att vara imponerad av ditt glasklara minne. Minnet... det som både varit en välsignelse och en förbannelse.
Jag borde förstå. Jag borde inte fråga mig VARFÖR?? Det borde vara naturligt och jag borde acceoptera. Jag är tvungen att acceptera, men det betyder inte att jag utan protester sväljer budskapet om naturens gång. Varför... varför just nu? Det gör så ont, morfar. Men du vet... du vet att jag kommer att leva vidare, leva vidare och försöka göra dig stolt. Var du än är, om du än är... någon annanstans än i mitt minne. Så länge mitt minne existerar kommer du att finnas där, morfar. Jag kommer aldrig att glömma dig! Aldrig!
Och detta är inte ett farväl, för jag vill aldrig ta farväl. Jag vill inte att du någonsin ska vara ett avslutat kapitel i mitt livs bok. Detta är varken ett farväl eller ett "på återseende". Det är bara ett... ett "Du betyder så mycket för mig och jag älskar dig"...
Kommentarer
Trackback
