Ninanna

Jag visste att det snöfall som begravt stora delar av mellersta Sverige förmodligen skulle dra sig uppåt under natten. Men jag hade hoppats på att det skulle ha avtagit innan det kom hit. Eller att det skulle ha övergått i regn. Men nej. Det fortsätter att snöa här. Jag fortsätter att bli levande begravd i frusna vattendroppar. Fruset vatten som inte söker sig ner genom marken och försvinner. Snö. Årets första snöfall och jag är redan så less på den att jag vill skrika. Självklart inser jag vilket futtigt problem det är jag står inför. Naturkatastrofer händer hela tiden. De skördar oskyldiga liv och orsakar kaos - långt värre än lite snö kan tänkas göra.

Snöskottning som inte belönas med annat än fortsatt arbete ett par timmar senare, halka och trafikstopp, avåkningar och kollisioner... Vad är det i jämförelse med en tsunami?

Nej, jag har ingen rätt att klaga. Att beklaga mig. Inte över något så trivialt som ett väder som inte faller mig i smaken! Inte över ett väder som är fullt naturligt när man bor på dessa breddgrader!

Sommaren kom och gick. Utan att jag hann märka det. Min förhoppning är att även vintern kan få komma och gå. Snabbt. Att våren blir tidig och att värmen kommer tillbaka.

Vore jag en normal människa - eller "positiv" som kanske klingar bättre i öronen - skulle jag se detta naturens fenomen med tillförsikt. Jag skulle se skönheten. Gnistrande vit snö... Snö som lyser upp i mörkret. Det borde vara vackert. Det är vackert... Jag råkar bara sakna de glasögon som krävs för att se skönheten.