Ninanna

Sedan dagen jag fyllde 24 har jag haft "ålderdomskomplex"... En - förhoppningsvis tidig, men jag är inte så säker - 30-årskris... Jag ser mycket hellre att någon tar mig för att vara 17 än över 30... Jag ligger mitt emellan 17 och 31. Och det var igår jag var 17. Betyder det att jag imorgon kommer att vara 31? Och nästa vecka en tragisk medelålders kvinna utan de erfarenheter som man borde ha efter att ha varit med i livers ekorrhjul? Jag hoppade, eller kanske snarare ramlade - ur hjulet efter att jag fyllde 20. Och nu känns det som att det snurrar alldeles för fort för att jag skulle ha en chans att hoppa in i det igen utan att omedelbart falla ur ännu en gång. Vad har jag gjort? Jag har haft en slavtjänst som reklamutdelare med slavlön. Trampat runt med flera hundra kilo reklam för några futtiga hundralappar. Jag har haft två vikariat (som egentligen bara kan betecknas som ett jobb, då det var på samma företag och tidsmässigt gick i varandra) där jag verkligen trivdes. Lönen var egentligen inte ofantligt stor, men det var en riktig lön! Mer än bara fickpengar! Och jag var omtyckt, både av mina arbetskamrater och högre upp i ledningen. Jag var effektiv. Det pratades om att jag skulle kunna få en fast tjänst, men jag nobbade. Sökte mig istället till en universitetsutbildning. Som jag inte fixade. En termin på Umeå Universitet. Sedan gick det inte längre. Jag var ett vrak, både fysiskt och psykiskt. Blev sjukskriven. Är fortfarande sjukskriven.

När jag tittar tillbaka på vad jag åstadkommit i livet känns min ålder ännu mer skrämmande. Detta skulle ha kunnat vara en normal bakgrund för någon som var 20. Inte 24.

Om ett år har jag uppnått en ålder av ett kvarts sekel! Jag är hälften av 50! Herregud!

Mina dagar blir till veckor. Som blir till månader. Som blir till år! Och här sitter jag och ser dem passera. Utan att vara delaktig. Betydelselös. Utan funktion. Jag har inget arbete där någon kan sakna mig om jag skulle utebli. Jag har inga barn som behöver mig. Ingen egen bostad som behöver just min omvårdnad för att inte förfalla. Ingen plats. Inget sammanhang. Inget som är större än min egen mänskliga futtighet...

Är det egentligen det det handlar om? Inte personnummret i sig, bara en längtan efter en plats. En plats och en mening... En funktion. Att vara behövd på ett större plan. I ett större spel. Rädslan... Att glömmas bort. Insikten... Att jag inte är odödlig. Att jag inte längre med självklarhet har hela livet framför mig? Att antalet möjligheter inte är obegränsade?

Vad kan jag göra med mitt liv? Vilka möjligheter finns? Finns det några alls? Jag vill gärna tro det. Men tanken är skrämmande! Så skrämmande att jag inte gärna tänker den, än mindre delar med mig av den. Ändå gör jag det. Nu. Nu och här. Kanske för enda och sista gången. Varför? Jag vet inte...