Jag längtar bara till våren!
Hösten kom... trots att jag inte ville det. Löven blev gula... singlade ned mot marken... lämnade bara kala grenar och kvistar kvar... Och nu är det november. Om några veckor är vi inne i december. Vintern...
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
Kommentarer
Postat av: Elsa
Hum, kan förstå vad du menar.
Längtar tillbaka till tiden då jag var barn och det var något magiskt med det mesta. Julen var glittrande och förväntningar, sommarlovet var en evighet, våren var bäckar och rensopad asfalt och hösten var lövhögar och snart jul.
Jag är dock själv väldigt förtjust i julen, ha varit det i massa år. Älskar pysslet,granen, pepparkakorna och julmarknadena. Men jag tycker att alla årstider kan vara fina, speciellt när jag ser det genom kameran.
kram
Trackback
