Vill ni veta en hemlis?
Jag har telefonskräck. Jag sitter och skakar inför ett telefonsamtal, och det gäller inte bara myndigheter och andra formella samtal man ibland behöver ringa, utan även vänner. Och till och med mina föräldrar ibland! Jag får panik av att hra telefonen inga också. Undviker i det längsta att svara... Extra jobbigt är det med fasta telefoner utan nummerpresentatör... Men det räcker med att jag hör mobilen surra till för att mitt hjärta ska slå dubbelslag av förskräckelse!
När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...
Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer...
Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är...
Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"...
Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!
När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...
Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer...
Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är...
Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"...
Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!
Kommentarer
Postat av: Elsa
Ja, det blir många sena kvällar ibland med plugg. Men det är rätt så trevligt för det mesta, för vi pluggar i grupp.
Jag brukade med ha vissa problem med telefoner förr, avskydde min röst och var rädd för tystnaden. Så jag kunde inte prata i telefon utan att ha radion på, och ingen annan fick vara i rummet.
Nu behöver jag inte det längre, och jag svarar faktiskt bara i telefonen om jag vill, därför så är det ganska så ofta som jag inte svarar... bara för att mobilen är där, behöver man ju faktiskt inte svara i den :)
kram
Trackback
