Ninanna

Jag står några meter ifrån ytterdörren. Min gamla tröja med trekvartsärm från H&M är inte varm, men jag fryser inte. Hans armar om mig, mjukt och kärleksfullt. Hans haka över min högra axel där vi står och tittar upp - rakt upp i universum... Han såg en fallande stjärna bara ett par sekunder efter att han steg utanför dörren och nu väntar vi på att även jag ska få se en...
  "När en stjärna faller går en själ upp till Gud..." tänker jag. Jag har läst det någonstans. "Men man kan välja att tro på ett annat sätt" fortsätter jag att tänka. "När en stjärna faller får man en önskning..." Jag väljer det senare.
  "Man får önska vad man vill... men aldrig berätta om sin önskan. Sådana är reglerna"...

Så ser jag det. En fallande stjärna. Och jag kniper ihop ögonen och önskar... Det känns så mäktigt, och jag tänker att även om min önskan inte skulle slå in... så villjag minnas detta. Han och jag. En varm augustinatt. Luften andas frid, magi, kraft... Vi står här tillsammans och tittar rakt ut i universum, rakt ut i evigheten!

Jag översköljs av en känsla av lycka. Av glädje och enorm tacksamhet över allt jag har. Över att jag står här... omsluten av armarna som tillhör den människa jag älskar så ofantlligt mycket! Så mycket att inga ord på något språk i världen ens kan börja att beskriva det!

Någonstans här slår klockan tolv. Och det är inte längre den elfte augusti 2012. Det är den tolfte nu... Och om bara ett dygn - den trettonde - är det exakt åtta år sedan det blev han och jag...