Rest in peace...
Det finns människor som man bara behöver träffa en kort stund för att ”connecta” med, för att känna att man tycker om… och som tycker om en tillbaka…
Hon var en sådan person… Hon var någon jag kände djupaste sympati med direkt efter att vi skakat hand och presenterat oss för varandra. Hon vars hus jag och M skulle ta över, hon som bott här ända sedan det byggdes på 50-talet. Hon älskade det här huset. Hon ville inte flytta härifrån, men det faktum att vi kom så bra överens kändes som… ja, det kändes som att det var ett litet plåster på såren.
- Jag ska ta väl hand om huset! Ungefär så sade jag till henne när vi gått en rundtur. Hennes barn höll i försäljningen, men för mig var det viktigt att visa henne att det var hon som var huvudpersonen här. Hon och vi. Den gamla ägaren och de nya… Hon satt i rullstol och jag skjutsade henne från rum till rum. Trots ramper specialanpassade för att hon skulle kunna ta sig från rum till rum så var vissa trösklar lite bökiga. Jag bad Mattias om hjälp vid ett tillfälle minns jag. Det hade såklart varit enklare att låta henne sitta kvar i köket, men… Nej… Detta var hennes hus, och det var hon som sålde till oss, oavsett hur mycket hennes barn var med och höll i tyglarna.
Jag fick en lång kram innan vi skiljdes åt. Det kändes så bra, så skönt… En tyst överenskommelse om att jag skulle ta hand om det hus som varit hennes hem i över 50 år… Ett tyst godkännande från henne, att det var okej för oss att ta över och fortsätta att vårda och älska detta hem…
Ett par veckor efter att vi flyttat in var M:s pappa över med lite småsaker som hade blivit kvar… Det var då hon hälsade speciellt till mig…
- Hälsa den där rara flickan…! Åh Anne-Lise, du anar inte hur mycket de orden kom att betyda för mig!
Vi började ganska snabbt prata om att bjuda hit henne i sommar, jag och M. Om hon ville… Vi skulle sitta ute på altanen och fika… Jag hade så mycket mer jag skulle vilja säga till henne, så många frågor att ställa oh så många svar att få… Men så blev det inte… Så blev det inte… Jag fick veta det av M som innan dess fått veta det av sin pappa… Att hon somnat in tidigare under våren. Hon – denna genomgulliga, fina, snälla människa…! Hon verkade ju inte på något sätt sjuk, hon var bara gammal! Rörelsehindrad, men inte… inte sjuk…!
