Ninanna

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket, älskade, älskade lilla Sammetvovven min... Jag saknar din spontana och totala livsglädje, jag saknar ditt mjuka huvud mot min kind. Jag saknar dina pigga, nyfikna milda ögon, jag saknar hela dig så att hjärtat nästan går sönder! Jag saknar våra promenader, du och jag... Den totala friheten som inte kan infinna sig på egen hand, jag behöver dig att påminna mig om konsten att bara ströva runt i naturen och njuta. Njuta av livet, av den friska luften, av nuet...

 

Jag var ute och cyklade idag. Solen värmde på sitt på samma gång massiva, genomträngande som tveksamma vårsätt. Och känslan var så överväldigande - DU borde ha varit vid min sida! Du borde ha sprungit lycklig bredvid mig för att plötsligt tvärstanna för att nosa på någon intressant fläck... Sådär som du alltid gjorde. Man fick vara med i svängarna med dig, inte för att du var olydig utan för att du älskade livet, varje promenad var ett äventyr.

  Du gjorde mig lycklig. Jag tänkte aldrig på det då, insåg inte det fantastiska. Men med dig var jag lycklig.

 

Sedan 1998 har jag alltid haft minst en hund i mitt liv. Först Rasmus. Sedan kom du. Och ett hundlöst liv... är det värt att leva? Kan man vara lycklig utan en fyrbent älskad liten varelse som är där och påminner en? Jag vet inte. Helt ärligt så är jag tveksam...

 

Jag älskar och saknar dig så...