För evigt är en lång, lång tid... Och tiden har en förmåga att förändra saker och ting...
Ångest...
Jag mår inte alls bra nu. Känns som att all ångest liksom hunnit ikapp mig sedan jag lättade lite på tyglarna när det gäller skolan. Jag är ständigt rädd för att bli sjuk, och om mitt självförtroende varit lågt förut, så ligger det i botten nu... Jag känner bara panik när jag tänker på framtiden. Allt är bara kaos, och jag kan inte se hur jag någonsin ska kunna resa mig upp efter alla dessa slag jag fått i höst. Jag kan inte tänka, allt är bara ångest och brännande tårar. Jag är så fruktansvärt ensam, och det skrämmer mig. Mina näringsdrycker är slut, och jag väntar på nya. Mamma fick med sig mitt recept och om hon hann skulle hon gå in och lämna det på apoteket idag... Sedan tar det ytterligare några dagar innan de är färdiga att hämta... Jag vågar inte ens åka och handla. Än mindre gå in på ett apotek... Så vad sjutton ska jag göra? Gråten brukar hjälpa, men det gör den inte nu. Jag mår illa av den halva sojakorv och de få makaroner jag var tvungen att äta till lunch nu när jag inte har några näringsdrycker... Jag orkar inte. Jag orkar inte må såhär dåligt!!! |
Skulle önska att jag var annorlunda...
Känner mig så elak... Idag var sista riktiga dagen med min klass... Sedan blir jag antagligen sjukskriven... Vi skulle redovisa våra grupparbeten idag, och jag var som vanligt sen på morgonen. Jag och Annica skulle redovisa som en tvärgrupp, och Susanne och Elin som en. Richard ville redovisa ensam, så honom såg jag inte alls till idag faktiskt... I alla fall så ringde Annika strax före 9 och sa att vi två tydligen skulle redovisa klocka 10, inte 14 som jag trott hela tiden... Tanken hade från början varit att vi skulle träffas vid tio och förbereda redovisningen, så när hon sa det så fick jag panik! Jag frågade om hon läst min sammanfattning som jag skickade vid typ tretiden inatt, och om hon kunde godkänna den. Hon sa att hon hade läst den, men att den inte riktigt hängde samman med själva uppsatsen vi skulle utgå ifrån. Såklart, känner jag nu i efterhand. Vad fan tänkte jag på egentligen när jag skrev ner det där?? Hur som helst så frågade jag vad hon tyckte att jag skulle ta upp istället, och hon tyckte att jag skulle fokusera på ingången till missbruk, den sociala bakgrunden, vad missbruk egentligen är, hur det definieras osv... Okej... Det var bara för mig att snabbt slå på datorn och försöka plocka fram ett så rätt underlag så snabbt som möjligt. Det tar ungefär en timme att åka till skolan, och jag hade inte ens ätit frukost ännu... Jag svepte en näringsdryck samtidigt som jag printade ut ett par av de sammanfattningar jag skrivit för egen del, av arbetet. Sen kom ångesten. Eller ja, illamåendet... (Jag skäms över att säga det... Och jag skäms när jag känner det. Fredriks ord ekar i skallen...) Kände att jag egentligen skulle behöva lägga mig ned och vila en stund, men det fanns ingen tid till det. Jag måste iväg, jag fick inte svika. Inte en gång till... Så jag tog en stesolid, och rusade ned till köket där mamma och pappa satt, förklarade att jag måste åka på en gång, och rusade vidare ut. Det var verkligen glashalt ute, och jag höll på att stupa, trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla balansen. Satte mig i bilen, backade försiktigt, lade i ettan, gasade så försiktigt jag bara kunde, men hjulen bara spann. En tjej från högstadiet kom gående över tomten, jag backade ett par decimeter till, och hoppades att jag inte skulle glida in i mammas bil som stod parkerad snett bakom mig. Lade i handbromsen, gasade försiktigt upp till dragläge, släppte på handbromsen och lyckades få bilen att röra sig framåt. Klockan var jäkligt mycket, och jag hade ångest så jag skakade. Sedan händelsen med lastbilen är jag väldigt rädd att köra i kurvor, speciellt kurvor med dålig sikt. Det sjukaste av allt är att jag är mer rädd för att pjuka vid en frontalkrock, än att helt sonika klämmas ihjäl och dö på fläcken. Jag orkar inte med denna konstanta dagliga ångest som bara går att lindra med hjälp av kemiska substanser. Jag hatar att behöva vara en sån som knaprar piller... Framme vid universitetet fick jag dock reda på att vi i alla fall inte skulle ha seminarium förrän klockan 14... Annika hade missat det meddelande som ansvarig seminarieledare skickat ut... Tur i oturen, för då fick vi ju i alla fall lite tid på oss att förbereda redovisningen... Det är här min ruttenhet började. Annika berättade att gruppen tänkt träffas och ha en liten "avslutning" nästa torsdag hemma hos Richard. Typ en middag, där vi bara kunde umgås och ha det trevligt... Skulle jag vilja komma med? Åh, Gud ja! Såklart jag ville! Fast... min förbannade fobi slog mig såklart genast i skallen. Jag sa att jag gärna tog med egen mat, eftersom jag är så rädd att bli sjuk... Mina gruppkamrater vet om min fobi, så det tyckte väl inte Annika var något konstigt... Men det var inte bara det jag oroade och oroar mig för... Richard har en liten dotter som går på dagis. Innan jag vet om jag törs gå, måste jag vara säker på att det inte "går något" på hennes dagis... Jag måste helt enkelt fråga. Och det känns så... elakt. Dumt. Tarvligt. Nedrigt... Jag är så paranoid... Så förlåt på förhand, Richard! Och Susanne... Jag är jätteledsen för det jag sa nere i biblioteket... Jag inser själv hur egoistisk och oempatisk min fråga lät, och det var verkligen inte meningen att vara taskig på något sätt! Förlåt mig, det var bara min fobi som spökade... igen. |
Människofobi
...
Och tack så jävla mycket för den TALANDE kommentaren!!
Det gör ont...
Snälla någon, jag blir rädd för mina egna tankar!!
Jag hatar musik...
Jag hatar att vara så känslig... Jag pratade nyss med Älskling i telefon. I bakgrunden spelade han en låt som jag tidigare älskat, en alldeles underbar låt som en gång var min favoritlåt... En låt som fått mig att må bra och slappna av. En låt som jag tyvärr gjorde misstaget att spela för ett par år sedan, när jag hade som allra mest ångest och mådde som allra sämst. Jag har nog aldrig i hela mitt liv mått så fruktansvärt dåligt som jag gjorde då, hela mitt liv var bara en enda stor evighet i total ångest. Total plåga. Och jag visste inte om jag någonsin skulle komma att må bättre... Varje dag var fylld av ångest, tårar och illamående. Varje dag, varje stund... Och jag kunde inget göra för att lindra den mentala smärta jag kände, trots det försökte jag. Jag försökte på flera olika sätt. Bland annat genom att lyssna på musik jag visste att jag gillade, eller åtminstone en gång hade gillat. Just då tyckte jag inte om någonting. Inte heller avskydde jag något, jag levde i en slags konstig... känslolöshet är fel att säga för jag kände som aldrig förr, men något åt det hållet. Hela jag bedövades av ångesten, inget annat fick plats i min hjärna...
Jag lyssnade alltså mycket på just den här låten. Och sedan dess kan jag inte höra den utan att börja skaka och kallsvettas och känna hur magen vrider ihop sig till en liten hår boll... Ibland kommer denna hemska refräng upp i huvudet på mig från ingenstans alls, och det är fruktansvärt jobbigt att förtränga bort den. Jag är livrädd för den låten numera! Och just den vackra underbara biten... spelade Älsklingen idag.
Jag visste inte vad jag skulle göra. Det är en fin låt, och jag vill gärna vänja mig vid den igen, dessutom ville jag inte komma och sabotera hans musikupplevelse. Jag tänkte att "snart tar nog låten slut". Men det gjorde den inte.
Jag började skaka och kände hur lunchen stod upp i halsen. Jag började kallsvettas. Jag kände hur fingrarna blev alldeles stela och kalla, och jag koncentrerade mig på att inte hyperventilera. INTE hyperventilera! Tillslut gick det inte. Jag stammade fram något obegripligt, och tillslut var Älsklingen tvungen att byta låt. Något annat skrammel kom upp i bakgrunden och jag kunde inte fokusera på vad jag skulle säga. Det gick bara inte, och han var tvungen att dra ner volymen ordentligt.
Jag skakade fortfarande när han sa att han var tvungen att gå ut för att byta hjul på släpkärran. Samtalet bröts, och jag började gråta. Storgråta. Jag orkar inte med detta jävla skitliv!!
