My strange addiction

Det finns ett TV-program som heter "My strange addiction" eller något liknande. Det behandlar - som titeln hintar om - konstiga beroenden. Människor som är beroende av att äta tvättmedel, som är beroende av att rycka loss hårstrån till den grad att de är halvt flintskalliga och liknande neurotiska beteenden. Jag har också fått ett nytt beroende. Eller, jag har fått ett återfall i ett beroende som var mer uttalat när jag var yngre. Hundar.
  Jag har blivit besatt av hundar, och som jag tidigare beskrivit saknar jag Leia varje dag, stora delar av dagen... Abstinens? Jo, det kan man nog kalla det för. Abstinens efter att känna mig "hel", för utan henne (utan sällskap av en hund rent generellt) känner jag som att en del av mig själv liksom fattas. En förmåga att se på livet och nuet. Ett lugn... En styrka som kommer fram inom mig...
 
Det fantastiska med att knyta an till en hund är att man liksom "blir ett" med hunden. Man absorberar hundens energi och känner av vad hunden vill och känner och behöver just där och då.
  Leia har varit väldigt duktig på att uträtta sina behov ute när hon bott hos oss. Trots att shelties, och speciellt hennes uppfödares hundar - brukar vara sena i sin förmåga att hålla sig. Det får mig att fundera om det kanske inte är så att hon är 99% rumsren, utan att det handlar om att jag känner av när hon behöver gå ut och förebygger olyckor på det sättet. Kanske är det så. (Eller så är jag en sådan kontrollfreak att jag helt enkelt inte chansar, utan har lärt mig att aldrig släppa fokus från henne).
 
Nåja, nu snurrar jag iväg ifrån ämnet "beroende". Men för att återgå - jag undrar om det inte ÄR så att hundar kan vara psykologiskt beroendeframkallande. Fast på ett tämligen ofarligt sätt, jag ådrar mig ju inga fysiska skador genom att ha hundar i tankarna nästan hela tiden. Och jag är fullt övertygad om att många icke-hundägare skulle få en förbättrad livskvalitet med en hund i sitt liv. Hundar förlänger livet på oss människor, hundar har så mycket att lära oss om kärlek, harmoni, glädje och förlåtelse. Hundar behöver inte mycket materiellt för att vara lyckliga. Och faktum är att... det behöver faktiskt inte vi heller! Inte egentligen...

15 dagar...

Två veckor och en dag sedan jag såg Leia sist. Och ska jag berätta en hemlighet? Jag saknar henne fortfarande varje dag... "Hennes" säng i gröna rummet är kvar, och jag ligger fortfarande oftast här och knappar på datorn. Ibland känns det som att hon ligger alldeles bredvid mina ben och sover...
 
Det var inte förrän idag när jag tittade i kameran på de sista bilderna från hennes senaste vistelse här som jag insåg att det faktiskt bara gått 15 dagar... Det känns som längre. Det är så hund-tomt här, och utan henne... går liksom bara dagarna. Så blir det utan hund. Dagarna går utan någon som hela tiden på sitt självklara sätt påminner mig om att leva i nuet, vara genuint glad över de små sakerna i livet, ta vara på varje minut...
 
Att gå upp tidigt på morgonen är alldeles underbart! Att kunna ta vara på dagarna. Att gå ut och gå är underbart när man gör det med en hund! Det är inte alls samma sak att gå utan hunden.
  Bara vetskapen om att hon alltid är i närheten, det lockar fram en del hos mig som jag älskar! En känsla som inte går att förklara, man måste ha känt den själv för att kunna förstå, för att kunna veta...
 
Nej, jag saknar faktiskt henne så mycket att det är helt sanslöst!
 
Den 14 augusti... Och jag har precis fått en speciell mugg av mina föräldrar...
 
Lilla nyfikna Leia...  
 
  

Titta vad jag hittade i hallonlandet idag!

 
LIIIIITE sommar är det väl ändå kvar?
 
...trots att vi är inne i oktober månad nu... :)
 

RSS 2.0