My strange addiction

Det finns ett TV-program som heter "My strange addiction" eller något liknande. Det behandlar - som titeln hintar om - konstiga beroenden. Människor som är beroende av att äta tvättmedel, som är beroende av att rycka loss hårstrån till den grad att de är halvt flintskalliga och liknande neurotiska beteenden. Jag har också fått ett nytt beroende. Eller, jag har fått ett återfall i ett beroende som var mer uttalat när jag var yngre. Hundar.
  Jag har blivit besatt av hundar, och som jag tidigare beskrivit saknar jag Leia varje dag, stora delar av dagen... Abstinens? Jo, det kan man nog kalla det för. Abstinens efter att känna mig "hel", för utan henne (utan sällskap av en hund rent generellt) känner jag som att en del av mig själv liksom fattas. En förmåga att se på livet och nuet. Ett lugn... En styrka som kommer fram inom mig...
 
Det fantastiska med att knyta an till en hund är att man liksom "blir ett" med hunden. Man absorberar hundens energi och känner av vad hunden vill och känner och behöver just där och då.
  Leia har varit väldigt duktig på att uträtta sina behov ute när hon bott hos oss. Trots att shelties, och speciellt hennes uppfödares hundar - brukar vara sena i sin förmåga att hålla sig. Det får mig att fundera om det kanske inte är så att hon är 99% rumsren, utan att det handlar om att jag känner av när hon behöver gå ut och förebygger olyckor på det sättet. Kanske är det så. (Eller så är jag en sådan kontrollfreak att jag helt enkelt inte chansar, utan har lärt mig att aldrig släppa fokus från henne).
 
Nåja, nu snurrar jag iväg ifrån ämnet "beroende". Men för att återgå - jag undrar om det inte ÄR så att hundar kan vara psykologiskt beroendeframkallande. Fast på ett tämligen ofarligt sätt, jag ådrar mig ju inga fysiska skador genom att ha hundar i tankarna nästan hela tiden. Och jag är fullt övertygad om att många icke-hundägare skulle få en förbättrad livskvalitet med en hund i sitt liv. Hundar förlänger livet på oss människor, hundar har så mycket att lära oss om kärlek, harmoni, glädje och förlåtelse. Hundar behöver inte mycket materiellt för att vara lyckliga. Och faktum är att... det behöver faktiskt inte vi heller! Inte egentligen...

Visdomen som bara en hund kan dela med oss...

 
Jag ska nu försöka beskriva vad som gör att hundar nog är de allra mest fantastiska varelserna på denna planet om man utgår från oss människor. En hund ger något... nästan spirituellt, en kraft som är så svår att förklara. Men om jag då ska försöka, så säger jag att:
 
Jag har förvisso ett synfel, men jag är inte blind. Ändå får Leia mig att se saker i vardagen som fantastiska i sin trivialitet (om man ser logiskt eller kanske pessimistiskt på det). Hon lever här och nu, och inte bara det - hon värdesätter också det som är här och nu så högt! På sitt självklara sätt ser hon möjligheterna att njuta av livet som det kommer, och det är en egenskap som smittar av sig på mig. Hon visar mig livet, och med henne vid min sida kan jag se det. Hon är lite av en ledarhund för mig. Hon guidar mig runt i en tillvaro med utmaningar och glädjeämnen jag annars inte ser. Hon får mig att känna hopp, styrka, glädje och tacksamhet!
 
Jag tror inre att jag är unik. Jag tror att alla, eller åtminstone de flesta skulle kunna se detta genom samspelet med sin hund. Jag önskar att alla kunde ta del av den visdom, frihet och skönhet som bara en hund kan visa en! Jag tror att världen skulle bli en bra mycket mer harmonisk och glädjefylld plats om så skedde...

Dagens tanke...

"Nothing in life worth doing is ever easy." - Me

Man kan inte alltid ta sig i kragen...

Att ta sig själv i kragen när man ligger däckad på marken är aldrig speciellt effektivt. Man kommer ju inte på fötter för att man tar sig i kragen i ett sånt tillstånd – man får bara ont där skjortan tar i liksom.

A better tomorrow...

We can't change the past...

But tomorrow is all in our hands! So let's make a better tomorrow!!!

<3

Hösten är här...

Nu får väl till och med jag som är så anti-höstig motvilligt erkänna att den ändå är här... Jag vet inte vad som hände med sommaren. Den bara försvann...

Jag har i alla fall upptäckt något nytt med denna årets näst sista årstid - gula löv kan faktiskt vara väldigt vackra att titta på! Förr har de alltid varit ett ångestmoment. En påminnelse om stundande kyla och livlöshet ute i naturen. Men för några dagar sedan slog det mig - Hur mycket jag än vill så kan jag inte helt förkasta höstfärgerna till min "icke önskvärt-lista"... Även om jag - om jag fick välja fritt och egoistiskt - skulle ha sommar och +25 grader året runt (med undantag för julafton kanske - just den 24 och 25 december kan marken få vara vit och gnistrande men annars så föredrar jag gräsklippning framför snöskottning) - så har även denna årstid sin tjusning. Inget är enbart svart eller vitt. Det har jag vetat i över 20 år. Men att den lilla floskeln skulle innefatta även en årstid som jag bestämt mig för att förkasta som vacker - det är en ny insikt för mig...

Alla är spända, alla står ensamma och hela världen är iskall...

Vi verkar vara en hel drös som mår piss just nu... Varför? Vad beror det på? Det hör väl till att fler blir deprimerade på hösten eller våren än på sommaren... Jag känner att den här förbannade vintern aldrig, aldrig tar slut någon gång! Samtidigt håller världsekonomin på att kolapsa, allas våra ekonomier är osäkra, står på spel. Jag är nog den enda som i min bekantskapskrets inte riskerar att bli fattigare, eftersom jag har noll och ingen inkomst alls, och när jag tänker på det blir jag bitter för att inte ens försäkringskassan vill hjälpa mig... KAN hjälpa mig... Samhället är stenhårt, och så många faller och när vi landar landar vi hårt.


Alla är osäkra, spända... Det gör att ingen (eller få) kan byta sitt fokus och slappna av. Det i sig leder till missförstånd. Och missförstånden leder till ilska och kyla gentemot varandra... Det hela är ett enda stort jäkla moment 22! Alla band emellan människor sträcks ut, och bara de riktigt starka (om ens de) håller. De andra går av, och du, jag och alla andra blir mer och mer ensamma. Det finns ingen plats för empati. Det finns ingen plats för en varm kram. Det finns inget vi kan göra, och ändå är vi mer stressade än någonsin... Ingen ser ett allvarligt ansikte. Ingen ser ett par plågade ögons rop på hjälp. Ingen ser, ingen hör vår panik. För den finns i alla ansikten, i allas ögon, i alla människor. Denna trängdhet... det är vår vardag. Visst kan du och jag kanske le och skratta. Men bakom leendet finns en ständig fruktan som aldrig går att dölja.


En kram...

En kram betyder ibland mer än tusen ord...

Det vi gör vs. den vi är...

På ett Internetforum där jag är medlem kom idag en filosofisk fråga upp:
- Varför tror du att det har blivit så viktigt vad vi gör,och mindre viktigt vem vi är?
Jag funderade ett tag, och kom till slut fram till ett svar:

- För att vi inte kan skilja på självkänsla och självförtroende... Vi bygger och bygger i all oändlighet på självförtroendet istället för självkänslan. Vi fiskar efter bevis på hur duktiga vi är och hur bra vi presterar eftersom det berömet stärker självförtroendet. MEN - Att ha god självkänsla innebär att man accepeterar sig själv som man är!

Så summa summarum: Vi lyssnar mer på andras åsikter om oss än på oss själva när vi värderar vårt människovärde.

FY FAN, vad vidrigt!!!

Jag skulle inte ha klickat på länken... Jag skulle inte ha klickat på länken... Jag skulle... Jo, självklart skulle jag ha klickat på länken! Givetvis skulle jag ha klickat på länken, börjat läsa, känna hur magen vred sig, hur hela kroppen började skaka, hur hela jag fylldes med en kyla inombords som fick mig att kallsvettas som jag vet inte vad...

Jag förstår inte... Hur i HELVETE kan man göra något sådant mot ett spädbarn???!!! Hur i...???!!! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3747570.ab

Såg den på en väns blogg... Ville kommentera... Kunde inte. Jag KUNDE INTE!  ..."som efter en bilkrasch" står det... Nej, fan vilken jävla underdrift! Jag kraschade med bilen. Jag svimmade. Jag fick en fraktur i ett revben och blåmärken i ansiktet och på överkroppen... Men jag sitter här, och jag lever... "Som efter en bilkrasch" - ... HELVETE vad jag mår illa av att läsa det citatet!!! Om jag haft ett spädbarn i bilen... Om jag... Fy fan! FY FAN, så jävla vidrigt!!!


Ett misstag... igen.

Förlåt mig. Jag skulle inte ha sagt det jag sa. Det jag tänkte, det jag tänkt och känt så vansinnigt länge nu... Du tar det på fel sätt, och följden blir att du bara blir ännu mer negativ. Du klandrar dig själv på ett sätt som bara är destruktivt, du vänder allt positivt till det negativa... När jag försöker få dig över ytan igen sjunker vi båda... Jag ska inte hoppa i efter dig. Jag vet det. Men hur lätt är det att låta bli när någon man älskar håller på att drunkna...?


Det blev ett "PS" idag... ;-)

Det var inte sista gången hos Anita i onsdags... Eller egentligen skulle det ha varit det, men eftersom mitt liv sista tiden präglats av ångest, hopplöshetskänslor och depression så övertalade älsklingen min att be om en ny tid. Och jag fick en tid idag...


På tidiga morgonen var jag hos tandläkaren för att kolla läget på mina tänder, och eventuellt ordna så jag skulle få en fast avgift för tandläkarbesök de närmsta två åren. Avgiften är beroende på vilket skick mina tänder var i...

  Det blev en glad och faktiskt oväntad överraskning när jag fick beskedet att mina tänder var i perfekt skick! Detta trots att det var tre år sedan jag senast var hos tandis, och gången innan det var fem år... Dessutom har jag inte borstat tänderna två gånger om dagen som man ska göra, och inte heller använt tandtråd... Ibland har jag till och med fuskat och låtit bli att borsta tänderna inför natten...

  Så det var en glad överraskning när tandläkaren sa att detta var bland de perfektaste tänder han sett! Jag anammade alltså erbjudandet som låg på den lägsta kostnaden...


När jag kommit hem såg jag att jag fått ett sms, och det var från Anita. Hon hade en tid åt mig klockan två på eftermiddagen. Åh, Anita du är verkligen fantastisk! Jag kan inte med ord tacka dig för det smset, ännu mindre för samtalet jag fick ha med dig!


Anita lyssnar. Anita förstår. Jag tror faktiskt att Anita är den som har störst insikt i mina problem. Jag känner att jag har ett sådant fantastiskt fint samspel med henne.


Hon är en sån otroligt varm människa, varm och omtänksam! Jag känner mig verkligen välkommen och önskad, det är som att omslutas av en slags mental värme när man kommer in i hennes rum...


Hon utgår helt och fullt från mig, från mitt perspektiv. Hon är väldigt opartisk för sin egen del, men hon går helt och fullt på mina känslor, tankar och reaktioner...


Anita, du är en av mina största idoler! Du är helt fantastisk! Med alla dina fina egenskaper så är du helt underbar, både personligt och professionellt... Du blandar personligt engagemang så perfekt med din professionella roll...


That´s it for today...


Good night,

sleep tight,

here's no ghosts in sight!


(Min egna lilla version...


Jag är ledsen...

...över det jag skrev om påsken tidigare. Det har sina nackdelar att först skaffa en blogg för att använda den som privat och anonym dagbok, för att sedan lämna ut adressen till de vänner som betyder allra allra mest för mig...

Jag tänkte inte på att mina spontana men mörka tankar kunde såra någon annan. Om det gjorde det ber jag om ursäkt...

Bittersweet eastern...

Och det bästa med påsken är inte alla papp-ägg fyllda med godis, eller alla hårdkokta målade ägg... Något sådant har jag överhuvud taget inte ätit i år. Och inte förra året heller. Och inte året innan det...
Nej, det bästa med påsken är allt ögongodis i form av bilder på söta små kycklingar!
Det är med sorg i sinnet jag tänker på vilket öde de kommer att gå till mötes när de blir äldre...
Jag vill inte tänka på masslakt av dessa levnadsglada små krabater...
...men jag gör det ändå.
image22

Sluta aldrig att kämpa!!

Jag tror att man genom att kämpa även när livet går bakåt, kommer att vinna jättemycket på det. Kanske inte genast, men på lång sikt. Just när man kämpar i motvind är det lätt att brytas ner av känslan att man inte kommer någonvart. Då man upplver att man bara får betala och betala med mental energi utan att få något tillbaka, då är det lätt att helt sonika släppa greppet, låta sig själv falla och intala sig själv att det inte är någon idé att kämpa för förändring. Livet är såhär, och det kommer alltid att vara det.  Men i längden kommer man att vinna mer än man förlorar... I längden kommer det man kämpat sig till och de erfarenheter de fört med sig, vara en tillgång, istället för bara negativt. Om man fortsätter att kämpa. Om man inte ger upp. Det är okej att stanna och ta paus. Det är till och med okej att ta några streg tillbaka om det är nödvändigt. Bara man har siktet på att fortsätta...

GE INTE UPP FÖRRÄN ALLA BROAR ÄR BRÄNDA OCH DU MED SÄKERHET VET ATT DU KÄMPAR I ONÖDAN!!

Förklaring...

...


RSS 2.0