Ninanna

 

Det går inte att missa hur mycket Leia älskar att springa efter gula tennisbollar... Hennes totala glädje och energi är så underbart påtaglig att den fyller hela min själ med glädje och stolthet. För hon är duktig. Visst är jag fullt medveten om att jag är partisk i mitt uttalande om hennes talang, men även om jag försöker vara helt objektiv så kan jag inte se annat än att hon är duktig, fokuserad och att hon anstränger sig i de brantaste uppförsbackar för att så snabbt som möjligt kunna leverera bollen i min hand...  

 

Dessutom är shelties kända för att ha svårt för just apportering i lydnadssammanhang. Nu är det ju skillnad mellan den lek vi ägnar oss åt och att hämta en hård apportbock som dessutom ligger stilla, men om jag ska ta en konkret jämförelse så kan jag berätta att Sammet aldrig hämtade saker man kastade åt henne. Rasmus var proffsig som apportör, och kunde fint hämta vad än man bad honom om. Råa ägg, hundgodis... Han letade på föremålen och levererade dem säkert och med precision... Sammet kunde springa efter en boll, men att plocka upp den och komma tillbaka med den var det inte tal om för hennes del!

  Jag har inte testat regelrätt apportering med Leia. Vi kastar boll och har det som lek. För att hon tycker att det är så vansinnigt kul helt enkelt. Och det är den där glädjen hos henne som är så obeskrivligt underbar!

 

Meningen med livet är att lyckligt rusa som en idiot efter allt som är skojigt. Gula tennisbollar till exempel. Eller grannhunden Lady som är så snäll att hon står ut med en liten skithund rännande runt benen fast hennes intresse för att röra på sig inte är så överdrivet stort. Åtminstone inte i höga hastigheter... Leia har verkligen en alldeles egen personlighet och det är tur att hon är så duktig på att charma, annars skulle folk nog inte le så stort när de som svar på mina "ursäkta, förlåt, jag ber om ursäkt..." svarar att det inte är någon fara att min hund glömmer bort att slå på hörseln innan hon är framme - eller i bästa fall nästan framme vid den roliga förbipasserare som hon vill hälsa på...

 

Hade hon varit en människovalp och inte en hund hade man kunnat höra tjattrandet och entusiasmen lång väg. Men som det nu är visade hon sin totala lycka över den gula tennisbollen i min hand genom att rusa fram och tillbaka som en idiot och utföra små jubeldanser över det fantastiska faktum att vi var på väg till grusplanen bakom skolan för att kasta boll. Där kan man nämligen kasta långt utan att riskera att bollen studsar ut på någon parkering eller råkar krascha någon ruta i någon byggnad, till exempel skolbyggnaden. Det skulle inte vara så lyckat om jag råkade drämma in min hunds boll rakt in i matsalen en mörk kväll, liksom...

Vi kommer fram och jag kastar. Överlyckligt rusar hon iväg efter den gula bollen som jag inte längre ser i halvmörkret där det enda ljuset kommer ifrån skolbyggnaden och några små gatljus. Men hon är duktig. Hon kommer rusande med bollen i munnen och jag känner snart fukten leta sig in genom byxans tyg när jag ställer mig ner på huk med ena knäet i den fuktiga marken för att kunna ta emot bollen ordentligt. Men det kvittar när man har världens finaste bollgalning till hund, en kropp som fungerar och torra kläder hemma.

 

 

 Jag får bollen i handen och kastar igen. Och igen. Och så ytterligare en gång. Men denna gång släpper hon plötsligt bollen på vägen tillbaka till mig... och gör en 180-graders sväng och rusar tillbaka några meter. Där börjar hon nosa i marken med en frenesi som skulle ha hedrat en knarkhund i tjänst, eller en räddningshund som just hittat överlevare från en naturkatastrof i en kollapsad byggnad...

  Okej, här har jag ansträngt mig och gått ut i duggregnet för att kasta en lerig tennisboll extra långt åt henne. Jag har mentalt förberett mig på bilden av en energisk valp som strålar av lycka över att få leka denna fantastiska lek, som far iväg som ett spjut efter bollen och stolt som en mor som betraktar sitt barn - återlämnar denna boll till mig som ett proffs när det gäller apportering. Rakt i min framsträckta hand, och ingen annanstans.

- Leia, kom med bollen! Var är bollen? Kom med bollen då!

Jag använder mina yttersta skådespelartalanger för att övertyga henne om att detta FORTFARANDE är den mest givande och fantastiska uppgiften i världshistorien, jag låter rösten bli superpositiv och hoppar och skuttar på stället för att visa hur upphetsad och förväntansfull jag är. Hon tittar på mig, lyfter motsträvigt nosen från den spännande doften i backen och börjar lååångsamt gå mot mig. Bollen har hon glömt, så när jag påminner henne ser det ut som en oerhörd kraftansträngning att stanna, gå tillbaka ett steg och sedan böja ner huvudet och ta den dumma bollen i munnen.

 

 

Jag får den inte levererad i handen. Hon spottar ut den en meter ifrån mig så den börjar rulla ner för backen igen. Men det märker hon inte, hon har rusat iväg till den intressanta fläcken igen och står och nosar.

Jag slits mellan irritationen över att tvingas hämta den blöta, geggiga bollen själv och nyfikenhet på vad i all världen det kan vara som fångat hennes uppmärksamhet. Har någon tappat en oxfilé på marken? Nä, knappast troligt att något sånt skulle övertrumfa glädjen över att få hämta en boll... Så vad är det frågan om?

Jag plockar upp bollen och går närmare henne. Hon viftar på svansen men bemödar sig inte med att lyfta huvudet och titta på mig. På marken syns spår av... ingenting alls! Regnvått grus, en grästova... Men spåren slutar inte där, utan med nosen i backen börjar hon småspringa bortåt, mot den nu rivna skridsko/basket-planen.

I sanden där det är tänkt att man ska landa när man hoppar längdhopp ser jag vad spåren kommer ifrån. Stora hundtasssar, och jag minns att jag dagen före testade att åka rollerblades med henne bredvid, och hur jag var tvungen att tvärbromsa vid mötet med en rottweiler som i likhet med Leia drog i sitt koppel och skällde av frustration över att inte få hälsa... Han gick ju denhär vägen...

  Men VAD hos denna rottis är det som nu får lilla Leia att bete sig som en kärlekskrank tonåring?! Hon är fortfarande bara sju månader gammal, hon är fortfarande VALP, och jag har skriftligt stöd för detta: "between 8 months and 3 years of age is the dog's adolescence". Hon har alltså en hel månad kvar innan det är dags att börja intressera sig för stiliga hanhundar! Förstår hon inte det?!

Vi går hemåt, utan att ha kastat bollen någon mer gång. Och jag tänker att "DETTA måste vara betydelsen av uttrycket 'puppy love'...".

 

 

Min valp har fått en crush på en stilig rottweiler som heter Lex!!   

Två veckor och en dag sedan jag såg Leia sist. Och ska jag berätta en hemlighet? Jag saknar henne fortfarande varje dag... "Hennes" säng i gröna rummet är kvar, och jag ligger fortfarande oftast här och knappar på datorn. Ibland känns det som att hon ligger alldeles bredvid mina ben och sover...

 

Det var inte förrän idag när jag tittade i kameran på de sista bilderna från hennes senaste vistelse här som jag insåg att det faktiskt bara gått 15 dagar... Det känns som längre. Det är så hund-tomt här, och utan henne... går liksom bara dagarna. Så blir det utan hund. Dagarna går utan någon som hela tiden på sitt självklara sätt påminner mig om att leva i nuet, vara genuint glad över de små sakerna i livet, ta vara på varje minut...

 

Att gå upp tidigt på morgonen är alldeles underbart! Att kunna ta vara på dagarna. Att gå ut och gå är underbart när man gör det med en hund! Det är inte alls samma sak att gå utan hunden.

  Bara vetskapen om att hon alltid är i närheten, det lockar fram en del hos mig som jag älskar! En känsla som inte går att förklara, man måste ha känt den själv för att kunna förstå, för att kunna veta...

 

Nej, jag saknar faktiskt henne så mycket att det är helt sanslöst!

 

  

Hon ser ganska rolig ut med sina nya permanenta framtänder mitt i gluggen, och de små sylvassa valptänderna fortfarande kvar längre bak i munnen... Ungefär som en sjuåring som just fått sina permanenta tänder och de är oproportionerligt stora i det fortfarande inte färdigvuxna ansiktet...  

 

Det kliar ordentligt i munnen ibland, och vid närmare inspektion av hennes (till synes) livsfarliga gap - är det inte så underligt...

 

 

Den 29 juli tappade hon sin första tand.

I förrgår var det dags för den andra...

Igår upptäckte jag att hon hade tappat två tänder i underkäken. Det var efter att Mattias varit ute och lekt lite dragkamp med henne på eftermiddagen. Sedan på sen-kvällen... råkade jag se hennes mun igen! Och det var något som inte stämde... Hon... hon... Hon såg helt plötsligt ut SÅHÄR!!!

 

Scenario: En nyfiken valp med oändligt mycket spring i benen är ute på tomten med sin trötta matte. Eftersom valpen vägrar att kissa eller bajsa om hon är kopplad larvar hon omkring lös, nosar och undersöker och leker med matten som har för vana att smyga in lite pedagogik varje gång de är ute genom att nöta inkallning. Det känns nämligen skitviktigt att hunden lär sig vad ordet "kom" betyder, samt att detta ord betyder "kom hit nu, genast och i alla lägen - inte snart, om en stund och bara när jag känner för det".

  Ett par kommer promenerandes på vägen, och matten upptäcker detta aningen för sent. Hon hinner alltså inte kalla till sig valpen innan lusten att springa fram och hälsa och busa blivit för stor. Alltså sticker hunden iväg, trots att matte ropar:

- Leia, kom!

 

Paret märker att en söt liten valp är på väg emot dem och stannar till. De blir förtjusta. Det blir inte matten som vill att hunden ska komma på inkallning och absolut inte rusa iväg mot främlingar! Valpen märker vilka som i detta läget är roligast att springa till, och matten som vet att det sämsta hon kan göra just nu är att springa efter valpen, för detta kommer valpen i så fall att tolka som en rolig jaktlek.

  Matten står och viftar och försöker dölja sitt missnöje och sin irritation genom att göra några danssteg bort ifrån valpen, för nu är valpen inställd på att leka tafatt, och hellre att rollerna är ombytta så hennes uppgift är att springa emot matte än tvärtom. Detta har funkat tidigare, men... inte denna gång.

 

Nu har valpen rusat fram till paret som till mattens stora förtret böjt sig ner och börjat utbrista saker som

- Åh, vad söt du är! Heeejsan! Viiilket litet busfrö!

Det sista säger de i riktning mot matten som nu tvingats kapitulera och kommer gående för att försöka fånga sina olydiga hund.

  "No shitting, Sherlock" tänker matten för sig själv samtidigt som hon pressar fram årets konstigaste leende och svarar något som hon i efterhand inte ens minns. Något socialt, medhållande, ursäktande...

 

Valpen är nu totalt blockerad och rusar omkring som en idiot på ett - i mattens ögon - helt oacceptabelt och potentiellt farligt sätt. Om det skulle komma en bil med en ouppmärksam förare, vad skulle kunna hända då? Hon skulle vilja säga till paret att sluta gulla och busa, för att det bara jagar upp valpen ytterligare, men det gör hon inte. Har man en hund lös utan att ha pli på den känns det inte som rätt läge att försöka kommendera folk att bete sig på ett visst sätt gentemot den. (Kolla bara hur bra hon lyckats hittills med att få valpen dit hon vill, liksom... Ser det ut som om hon vet vad hon sysslar med? Skulle inte tro det, va...)

 

Mannen frågar hur gammal valpen är, samt hur stor den kommer att bli som vuxen. Matten svarar samtidigt som hon försöker få tag på hundskrället som rusar med imponerande snabba vändningar alldeles utanför mattes räckvidd.

  Paret skrattar åt valpen som rusar så snabbt att hon drattar omkull i det regnvåta gräset. Matten känner sig frustrerad, hjälplös, otroligt skamsen och rätt jävla rejält förbannad på hela situationen. På hunden - ja, lite. Trots att hon vet att det inte är hennes fel. På paret - ja. Är de tvungna att göra allt värre genom att belöna valpens olydnad? Visst - de är naturligtvis inte medvetna om att de gör det, så rent krasst är det inte deras fel heller, men ändå.

 

Men allra mest förbannad är matten på sig själv. Och på situationen. Hur fan kommer det sig att hon inte kan få sin hund att lyssna, lugna ner sig och förstå? Vad gör hon för fel? Vad är det för signaler hon sänder ut som får hunden att bli så splittrad, och hur ska hon råda bot på detta problem?

 

Hon har nu alltså blivit en "såndär" matte. En sån som folk vänder sig om efter och irriterar sig på. En sån som inte kan erbjuda sin valp den trygghet och tydlighet som den behöver för att utvecklas och växa upp till en trygg, lycklig, lydig vuxen hund. En sån som logiskt vet att hon självklart inte i och med detta bakslag förstört den älskade lilla valpen för all framtid, att det sista hon ska bekymra sig för i detta läge är hur andra eventuellt uppfattar henne, att målet nu är att finna en lösning på detta oönskade beteende så att hon kan få valpen att ignorera störningar av detta slag och bli lyhörd för hennes kommandon, oavsett vad som händer runt omkring. Men känslomässigt... Känslomässigt mår jag faktiskt lite bättre bara efter att ha fått skriva av mig och - framförallt - formulera dessa logiska tankar! Så pass mycket bättre att jag nu inte ens känner mig så skamsen och misslyckad att jag måste beskriva mig själv i tredje person!

Det går undan, och jag undrar ibland vart tiden tar vägen! Om det bara är som jag inbillar mig, eller om hon verkligen blivit så mycket större på så extremt kort tid...

  Men om man jämför:

 

Leia bara älskar att utforska sin omgivning. Idag var det en fantastisk sommardag, och Leia bekantade sig med trädgården utan regndroppar överallt...

 

Leia, lilla bus... Det är inte lätt att vara en minivovve med energi som får Duracellreklamens Energizer Bunny att verka pinsam i jämförelse...

 

 

Du har när jag skriver detta (klockan 20 över två på natten) inte varit här hos oss ens i tolv timmar. Inte ens ett halvt dygn. Ändå är du redan så självklar, som att du alltid funnits här och spridit glädje, kärlek, hopp och din alldeles speciella och fantastiska syn på livet, på de små saker som du fascineras över med en spontan tjusning som smittar av sig på mig när du med din busiga blick visar hur underhållande det är att attackera ett låtsasben i gummi som studsar om man är stor nog att orka kasta runt med det - eller som i ditt fall - om någon knutit fast ett snöre i det och drar det över golvet...

 

Du är så himla duktig också. Ännu har ingen "olycka" på golvet inträffat. Visserligen är jag förekommande och vet när du förmodligen är nödig. Men ett par gånger har du signalerat att det "varit dags" och du älskar uppmärksamheten du får när du gjort dina naturbehov i just naturen. (Om nu gräsmattan är att betrakta som "natur", men den är i alla fall bra mer passande under benämningen än en matta på golvet). Och i natt när du varit ute och kissat såg jag att du var på väg att göra "nummer två" inne. Det gick snabbt att avbryta och gå ut, och när du gjort detta storslagna ute var du den absolut mest fantastiska varelsen i världshistorien!