Ninanna

Jag har under hela hösten gått och nött på samma fråga, jag har nog tröttat ut mina när och kära till bristningsgränsen: VAD skall jag göra? Ska jag fortsätta med studierna? Eller ska jag hoppa av och börja med något annat? Är detta rätt utbildning för mig? Ingen har kunnat svara, eller rättare sagt har väl ingen VELAT påverka mig åt något håll genom att ha en åsikt. När jag sedan rasade mer och mer förstod jag själv vad svaret på min ständiga fråga var. Jag orkade inte med att ha det såhär, inte på lång sikt. Och det var först efter det som andras åsikter började träda fram. De åsikter som jag mer eller mindre redan "detektivat fram" innan marken rämnade under mina fötter... En bargruppskamrat sa idag till mig vad hon tyckte att jag skulle satsa på i framtiden. Det kändes skönt att få hennes vederhäftiga åsikt. Hon tillade att hon kanske var lite partisk i sitt uttalande, och jag svarade henne att det bara var skönt att hon inte var bara totalt neutral. Jag uppskattar att människor inte vill styra mitt liv åt något håll, samtidigt som objektivitet ibland har en förmåga att gå över till något som jag uppfattar som konstlad likgiltighet. Jag får ingen respons, trots att både jag vill ha det och de vill ge det. För egentligen: Vem är inte lite partisk innerst inne? Nä, jag tycker att det känns skönt att höra att någon/några i alla fall tror på mig inom dethär yrkesområdet. Det är ju det jag varit rädd för, att jag inte skall leva upp till det krav socionomyrket innebär. Det är bra när folk tillåter sig att vara personliga. När man inte bara ser mina problem och funderingar med neutrala ögon och inte framför någon åsikt alls... Svar behöver inte ens vara pragmatiska eller väl genomtänkta. De svar jag uppskattar mest är de som kommer direkt och utan omvägar från hjärtat... Så är det.

Det kändes också skönt när hon säger att jag kommer att vara saknad i gruppen, att saknaden gentemot gruppen är ömsesidig. Att jag ändå är uppskattad och kan tillföra något. Jag tycker själv inte att jag har så mycket att komma med längre. Jag hade många idéer och förslag i början av terminen, sedan har inspirationen och energin mattats av undan för undan... Men jag är väldigt glad om det lilla jag ändå fortfarande kan bidra med, uppskattas!

Snart är det ett nytt år... Och jag har som sagt ett litet nyårslöfte, för "sakens skull"... Nyårslöften är som jag sa förut, otvivelaktigt dömda att misslyckas. Jag vet en säger en person som verkligen lyckats hålla sitt nyårslöfte: Att sluta snusa. Han hade det kämpigt i någon vecka, sen gick det bättre och bättre. Men jag kan ju tillägga att jag själv inte skulle klara samma utmaning. Det vet jag av egen (dyrt köpt) erfarenhet...

Nej, jag har inga egentliga mål som skall uppfyllas nästa år. Snarare vill jag fokusera på vägen mot mina mål, utan att behöva pressas av några löften. Jag ska försöka vara mer öppen och prata mer med mina föräldrar. Jag ska försöka bli bättre på att passa tider. Jag ska framför allt försöka tänka på min egna hälsa i första hand. Inte ha för bråttom med att börja studera stenhårt igen. Enda problemet är försäkringskassans regler som jag inte blir klok på. Jag har ännu inte helt klart för mig vad jag kommer att ha rätt till för stöd. De ska ju dra in så mycket som möjligt på sjukskrivningarna, så enligt min mamma kommer jag att bli sjukskriven intervall med tre månaders mellanrum. Blir jag sjukskriven första mars så gäller den till och med första juni. Sedan vet jag inte hur lätt det är att förlängt om jag skulle behöva det... Sånt grubblar jag en del på...

Receptarieprogrammet skulle i så fall för mig vara en väg in till vidareutbildning mot forsknings/utvecklingsområdet. Jag är intresserad av läkemedel, dess substanser, effekter var och av vad de nedbryts i kroppen...Intresset kommer från min pappa, som arbetade som läkemedelsforskare på ett av de större läkemedelsföretagen, innan och några år efter att jag föddes. Jag vill inte stå och dela ut mediciner på ett apotek, då kan jag hellre söka mig direkt till Ikeakassan, känns det som. Jag vill lära mig att tänka och fundera själv, och det gäller även om jag skulle ro iland som socionom efter studierna... Jag vill göra något konstruktivt inte bara fungera som en slags maskin i en fabrik liksom...

...

Och tack så jävla mycket för den TALANDE kommentaren!!

Jag tror och känner att jag nog behöver det En paus. Ett andrum från universitetsvärlden som är synonymt med "sjukskriven"... Formellt kommer jag då att ha studieuppehåll två terminer, vilket betyder att jag, min basgrupp och min klass, aldrig mer kommer att dela klassrum mer efter denna termin... (Kalla mig sentimental, men jag tycker att det känns lite som att bryta upp i ett "personligt" förhållande... I alla fall när det gäller basgruppen. Jag vet inte, man arbetar ihop, strävar åt samma håll, kommer varandra så nära, men ändå verkar det vara världens naturligaste sak att hålla distans när teamet inte längre är detsamma.. Att skiljas från basgruppen, från universitetet, att inte höra till längre... 

Men just därför har jag just nu siktet pendlande mellan två andra olika utbildningar. En av dem är mitt förstahandsval till i höst, fast med en annan inriktning. Nu i dagarna har jag äntligen fått bekräftat att de kommer att köra igång den utbildningen i höst igen. Jag vet nu vad och vilken inriktning jag ska söka. Vad jag skall skriva i papprena för att vara riktigt säker på en plats. Dessvärre: tänk om intagningspoängen stiger från ganska högt till toppen?? Vad gör jag då? Börjar på mitt andrahandsval eller skippar pluggandet helt ett tag till. Jag vet ju att det är så enkelt. Och i år (nja, nästa år), är jag dessutom i en bättre sits än jag var i våras/somras. Jag har alternativ som båda känns lockande, jag är inte lika förvirrad som jag var då...

Har ni några nyårslöften, höll jag på att fråga. Fast jag vet ju att ingen vet om och läser min blogg. Inte ännu i alla fall. Varför vet jag inte, varför jag inte berättat om den för någon. Kanske för att jag inte vill påverkas av någon annans tankar och åsiktet i det jag skriver. Jag vill låta formen stelna innan jag målar den... Men nyårslöften alltså: Jag har faktiskt ett, detta trots att jag i grund och botten tycker att nyårslöften är dömda att brytas, det hör till dess natur... Jag säger inte vad, hemlighetsfull som jag är. Och trots att ni inte vet om det:

Med tillönskan om en magisk nyårsafton och ett underbart nytt 2008!
/Ninanna

Och så sitter jag här igen... kan inte sluta gråta, känner mig bara så ensam och rädd, detta går inte, jag känner det. Och då menar jag inte bara studierna, ytan allt, hela mitt liv. Jag orkar inte leva som jag gör nu, inte heller som jag gjorde förr och som jag, om jag ger upp detta, kommer att återvända till. Jag är bara ohjälpligt fast, det finns i princip inget annat än ångest och sorg, skam, i mitt liv. Jag skäms för att vara jag. Jag skäms för vad jag har blivit. Jag kan titta på gamla foton på Ninanna, två år. Och gråta, sakna, älska den lilla flickan... Hon hade det svårt, hon var utsatt, mycket mer utsatt än jag är idag. Hon kunde inget göra. Hon hade igen makt. Ingen makt, ingen skuld. Jag har makt, jag har haft ansvar, jag har beslutat, och jag får skylla mig själv om något går fel. Skylla mig själv... Jag tvingades välja själv vart jag skulle gå i livet. Jag hade ingen karta och kompass. Jag valde fel, och jag gick vilse. Jag gick vilse någon gång, för många många år sedan. Och stigen tillbaka har vuxit igen. Jag är fast, kan inte vända om. Kan inte vända om...

Jag kanske hade makt, men jag viste inte vad jag skulle göra med den. Jag hade ett ansvar jag inte kunde bära, jag tvingats besluta i blindo... Får jag då skylla mig själv om något går fel? Är det rättvist? Kan man säga att jag får skylla mig själv då? 

Så mycket av mig finns fortfarand kvar i den "lilla Ninannan"... Jag sitter dör jag sitter i livet...

På måndag ska jag få träffa Anita igen, något som känns otroligt skönt samtidigt som jag oroar mig för korridoren (jag hoppas att jag inte möter någon). Jag har inte sovit alls inatt, och självklart ökar det på min ångest ytterligare. Jag är så jävla dum i huvudet! Jo det är jag när allt går åt helvete. På seminariet idag var vi tvungna att se en film som vi sedan skulle utvärdera, en film som jag haft ångest för i veckor, eftersom jag visste att den innehöll en spyscen. Jag tog stesolid på lunchrasten innan. Jag klarar inte att se såna scener på film eller TV, och att behöva göra det i skolan gjorde det hela tio gånger värre. Vad skulle jag göra när scenen kom och jag inte klarade av att hålla masken? Jag skulle ha två val om vad jag skulle göra för att inte få panik, men inget av dem är det minsta lilla ångestlindrande. Jag skulle ha att välja på att sitta kvar och plågas, låta bilderna och ljuden etsa sig fast i mitt huvud, kanske börja storgråta, kanske pjuka själv... eller gå därifrån och sedan få en jävla ångest över tanken på att alla måste ha stirrat på mig när jag sprungit ut. Det sistnämnda är det jag egentligen vill göra i sådana situationer, men när jag står där och tänker att alla glor om jag går därifrån, då är det omöjligt, det enda jag då kan förmå mig själv att göra är att stanna kvar, vilket också ger mig en fruktansvärd ångest sen.

   Susanne satt bredvid mig och höll min hand medan jag satt där i klassrummet och skakade. Min iskalla hand. Min ångestkallsvettiga darrande hand, jag skämdes över att den var så svettig och äcklig, hela jag var kallsvettig och äcklig... Sussi, att du bara vågade ta i mig! Att du bara vågade sitta bredvid någon som skakade och kanske skulle pjuka över hela bänken när scenen i fråga kom? Men du gjorde det. Du höll om min hand, du värmde den, du värmde hela mig. Scenerna kom, ja det var faktiskt två stycken. Jag tittade bort, kramade om din hand, ville gråta, kände hur du kramade tillbaka... Jag vet inte vad du gjorde, men denna självklarhet, att du stannade kvar med mig genom min ångest, att du inte... lämnade mig... Det fick mig att kunna ta mig igenom filmen, överleva, känna att denna konfrontation trots allt gjorde mig starkare istället för tvärtom som jag är van vid... Jag har inte ord för hur förundrad jag är över din fantastiska personlighet... Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Är det någon som kommer att passa inom det här yrket så är det du!

I förrgår var jag hos Anita. För andra gången på säkert ett halvår. Första gången var exakt en vecka tidigare. Jag längtar redan till nästa besök. När det nu blir... Skolan tar all tid, och jag har inte en dag ledig innan jul... Skulle ändå vilja träffa henne någon till gång innan detta år tar slut och ersätts av ett 2008... Hos Anita känner jag mig värdefull, fin, rolig och förstådd. Snacka om att det behövs, och speciellt just nu. Någon som tar hand om mig... Någon jag inte är rädd för... Jag tänker mycket på min utbildning. Jag orkar inte, och det känns hemskt att inse att jag faktiskt måste ge upp något jag satsat på, sett fram emot och framförallt: Den fina gemenskap jag faktiskt fått, min basgrupp, känslan av att ha en mening, en gemenskap, något att engagera mig i förutom att sortera tvätt och torka golv. Jag vill ha en mening med mitt liv, och visst. Jag har det, och jag inser hur otroligt bortskämd jag egentligen är. Sambon, min älskade M, självklart är han viktigast! Men jag är inte speciellt bra på att ta hand om honom, ge honom det jag skulle vilja. Och speciellt inte nu. När vi är så långt ifrån varandra. Sambo, ja, jag vill gärna fortstta kalla vårt förhållande för samboskap. Men det är det inte. Vi är så långt ifrån varandra... Och det är jag som valt att flytta, börja plugga här. Eller gjorde jag det egentligen? Faktum är att jag inte alls hade för avsikt att börja läsa här uppe. Det bara blev så. Och jag hade inte kraften att avstå. För jag visste inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle vara bäst för oss i längden. Jag gjorde det för oss. För att vi skulle få ett bättre liv. Jag trodde att jag kunde plåga mig igenom dessa år för att sedan ha en grund att bygga upp vårat liv på. Jag tänkte inte på att mitt beslut kunde få helt motsatt effekt än den jag avsett... Jag tänkte inte på att jag kunde förstöra allt...  Känner mig fylld av tårar som bara vill ut. Rinna ner för kinderna och smaka salt i munnen. Få ut all smärta jag bär på. Tror tårarna kommer nu, orkar inte hålla tillbaka dem...

Känns som alla förväntar sig att jag ska bli frisk. Men tänk om jag inte blir det?
Faktum är att jag bara blir sämre och sämre. Jag förlorar det jag vunnit, arbetat mig till, jag förlorar mer och mer för varje dag som går... Jag krymper. På alla sätt. Jag fortsätter att förlora vikt. 44,0 stod vågen på idag. Känns som jag går här och bara finns, går i en mörk tunnel som aldrig tycks ta slut. Är bara så otroligt ensam. Jag orkar inte så mycket längre. Jag orkar inte ha det såhär... Känslan av att ta plats, den känslan jag hade i åttan, att bara leva som en parasit och ta och ta utan att kunna ge något tillbaka. Jag känner mig klumpig, men inte för att jag är för stor och tjock, utan för att musklerna inte orkar bära upp min kropp ordentligt längre. Eller för att min hjärna slagit på livrädd-ångest-skaka-darra-panik-läget, så jag inte kan styra mina kroppsrörelser, som om jag fått cerebral pares eller parkinson eller något... Samtidigt som jag är rädd för allas blickar känner jag mig osynlig. Snälla någon, se mig, rädda mig! Jag vill inte att någon tar i mig, samtidigt skulle jag ge vad som helst för en kram. Men vem vill krama ett skelett? Jag utgår från att ingen vill det...