Plötsligt blev världen lite vackrare...

Plötsligt sprack mitt ansikte upp i ett leende. Ett leende som är vackert av den enkla anledningen att det var äkta och från hjärtat! Jag känner hopp, jag känner styrka.
 
Fyra valpar. Två pojkar, två flickor föddes den 30/3... Är en av dem du, Leia? 
 

Rainbow Bridge

Just this side of heaven is a place called rainbow bridge. When a animal dies that has been especially close to someone here, then the pet goes to Rainbow Bridge. There are meadows and hills for all of our special friends so they can run and play together. There is plenty of food ,water and sunshine ,and our friends are warm and comfortable. All the animals who have been ill and old, are restored to health and vigor, those who were hurt or maimed are made whole and strong again, just as we remember them in our dreams of days and times gone by. The animals are happy and content ,except for one small thing: they each miss someone very special to them, who had to be left behind. They all run and play together, but the day comes when one suddenly stops and looks into the distance. His bright eyes are intent: His eager body quivers. Suddenly he begins to run from the group, flying over the green grass, his legs carrying him faster and faster. You have been spotted, and when you and your special friend finally meet, you cling together in joyous reunion, never to be parted again. The happy kisses rain upon your face, your hands again caress the beloved head, and you look once more into the trusting eyes of your pet. So long gone from your life, but never absent from your heart. Then you cross Rainbow Bridge together.........
 
Author unknown..

A-L

Hon har bott i det där huset sedan det byggdes på 50-talet. Hon och hennes familj flyttade från ett turbulent Tyskland och slog sig ned - först i ett annat ställe av stan, sedan där. I huset.

Hon sitter i rullstol och två av hennes barn är där för att... tja, titta på huset med oss igen, fråga vad vi vill ha kvar av möbler och dylikt och vad de ska kasta. Vi svarar att vi gärna tar emot de fina möbler som finns där. A-L sitter i sin rullstol och hamnar nästan lite i skymundan, tycker jag. Det är ju ändå hennes hus... det är hon som bott här i så många år, hon som inte längre kan bo kvar utan kommer att flytta till ett äldreboende.

Det är den 13 augusti och för exakt sju år sedan blev vi ett par, M och jag. Nu går vi omkring i det hus som är - eller alldeles strax ska bli - vårt. A-L:s hus. Jag förstår att det är svårt för henne. Åh, SOM jag förstår att detta inte är enkelt för henne!
- Vänta så ska jag hjälpa dig in! säger jag och drar den otympliga stolen över specialramperna över tröskeln in i köket från altanen. Det känns så fel att barnen - två av hennes vuxna barn - ledigt går från rum till rum och visar och frågar... utan att HON är med. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, men ungefär som att detta är deras beslut (vilket det med största sannolikhet också är) och att de håller i tyglarna för försäljning och sin mors framtid... Att hon inte har mycket att säga till om, liksom.
  Hon ler tacksamt mot mig. Säger gång på gång att jag inte behöver anstränga mig, att det är så knöligt att frakta rullstolen mellan rummen... Och visst är det väl det. Det är trångt på sina ställen och jag får trixa lite för att komma in och ut utan att riskera att klämma hennes fötter eller fastna. M hjälper mig när det behövs.

Det känns så viktigt för mig... Att få fråga HENNE om saker och ting... Vad hon känner, tycker och vill är viktigt! Jätteviktigt! Det är hennes hus vi pratar om, och jag vill att hon ska känna sig trygg med att det kommer att vara i goda händer hos oss! Vi ska ta hand om huset! Den lilla vita bänken utanför ytterdörren som hon tycker så mycket om ska självklart få stå kvar där! Saker som är heliga för henne... de måste få förbli heliga! Jag vill att hon ska veta och känna att jag förstår vikten av affektionsvärde... Vi ska ta hand om ditt hus, A-L! Du behöver inte vara orolig, vi ska ta väl hand om det!

Vissa människor känner man direkt att man tycker om! Och hon är en sådan människa! Jag har inte kännt henne i mer än kanske en timme, men jag vet - och visste redan vid första handskakningen - att hon är en fin och varm människa som jag har stor respekt för! Hon har en vacker själ och ett oerhört spännande och intressant förflutet. Hon har varit med. Hon har sett så mycket som jag inte kan föreställa mig. Upplevt så mycket som jag inte kan ana. Nu ska hon flytta. Och vi ska ta över hennes älskade hus.

Innan vi går säger vi adjö och tar i hand igen. A-L håller min hand och underarm i några extra sekunder och jag lägger min fria vänsterhand på hennes axel innan jag önskar henne lycka till och lovar henne att vi ska ta väl hand om huset. Det känns som att mina känslor är besvarade. Jag har verkligen funnit en vän i henne!

Idag var M:s pappa över till äldreboendet med lite småsaker från huset som vi nog trodde att hon ville ha. Och lite post som skickats till hennes gamla adress. "Hälsa till dendär rara flickan!" ska hon ha sagt speciellt. Och åh... Som det värmde mitt hjärta att höra!

Sammet, you are my hero!!

Jag var precis ute med min lilla Sammet... Idag har varit en händelserik dag - både för mig och för henne!

Det började med ett veterinärbesök, eftersom hon "läcker", alltså hon kissar inne på golvet ibland... När hon sover till exempel... Hon är alltså inte medveten om det, men detta har lett till en rejäl oro hos mig! Så idag på morgonen åkte vi till veterinären a.k.a. "tortyrstället" - åtminstone om man frågar Sammet! Han klämde och undersökte henne... Och sedan fick vi beskedet att det tydligen var en hormonell sak - Sammet opererades akut för livmoderinflammation för ett par år sedan... Och tydligen kan själva operationen - i kombination med den lägre halten av östrogen - göra så att musklerna "där nere" blir slappare... Så hon har nu fått hormontillskott - som förhoppningsvis ska hjälpa!

Sedan nu på kvällen så var vi alltså ute... Jag pratade med älsklingen i telefon, och var allmänt trött efter den anspänning det ju innebär att oroa sig för att ens älskade lilla vovve ska vara allvarligt och obotligt sjuk... Men så händer något: Ut ur ett av hyreshusen kommer en liten terrier utspringande... JAg har Sammet lös - precis som alltid, och jag säger till henne att hålla sig vid min vänstra sida och inte mucka... Den lilla hunden ställer sig mitt på vägen... Och då ser jag hur en tankbil kommer i världens fart - rakt emot terriern! Tankbilen kör så fort att jag inser att den inte kommer att ha en chans att bromsa - och terriern flyttar sig inte.
  Då går reptilhjärnan igång på mig! Jag säger åt Sammet att skynda sig och komma - och vi rusar bägge två över vägen! Terriern blir livrädd - jag vet inte om det är för tankbilen eller för Sammet eller både och... Men med ett tjut flyr den iväg - bort från vägen och tankbilen! En förskrämd matte kommer ut och tar upp sin lilla olydiga hund... Hon ser riktigt, riktigt rädd ut - och jag klandrar henne inte! Det skulle jag också ha varit om min hund varit så nära att bli överkörd av en idiot till tankbilsförare!!

Hon tackar mig - öppet och ärligt - för min insats, och går sedan in i huset igen - med sin hund i ett fast grepp i famnen!

Sammet... Du hjälpte mig att rädda den där lilla hundens liv! Hade du inte rusat fram och skrämt den... Vete sjutton vad som hade kunnat hända! Eller jo - jag vet precis vad som hade kunnat hända! Något fruktansvärt! Något jag inte vill tänka på!!!

Sammet, min underbara lilla hund!! Du är verkligen min hjälte!!!

Stjärnfall

Natten blev sen. Och kall.

Jag och M begav oss ut i vinterkylan för att titta på stjärnfall. Jag har sett stjärnor falla många gånger, men aldrig så många, så tätt! Detta meteorregn... wow, det var värt att bylsa på sig så mycket kläder att jag såg ut som en michelingubbe. Det var värt att förlora känseln i fötterna. Det var värt att trots de tjocka vinterkläderna snart bli genomfrusen. Det var värt det!

Förutom fallande stjärnor såg vi också något annat smycka himlen, något jag bara sett en gång tidigare i livet. En grönskimrande slöja dansade över oss. Norrsken! Vilket skådespel!

Himlen hade verkligen en magisk show för oss inatt!

Tack pappa!

Verkligen! Tack för dina ord! Jag behövde dem! Du sa precis de orden jag så väl behövde höra just nu! Du är en klippa i min tillvaro! En trygghet! Och - även om det inte är något jag brukar säga rent ut - så älskar jag dig!

Telefonsamtal och tankar...

För några dagar sedan pratade jag med Annika, en f.d. studiekamrat, i telefon. Ett ganska långt men väldigt trevligt samtal. Jag har inte haft någon större kontakt med någon i min gamla basgrupp sedan jag blev sjukskriven, och jag har verkligen saknat dem. På många sätt har jag saknat utbildningen, och nu är jag mer övertygad än på länge om att det är detta jag vill. Dock vet jag fortfarande inte om jag kan. Om jag kommer att kunna arbeta med detta i framtiden när jag inte ens klarar av utbildningen nu...


Annika har redan från början tyckt att jag skulle satsa på socionomutbildningen och inte farmaceut... Jag är ju väldigt intresserad av läkemedelskemi och farmakologi och så... också. Men innerst inne tvivlar jag nog lite på att jag inte skulle tröttna på ett sådant jobb med tiden... Dessutom vet jag ju att arbetsmarknaden är tuffare inom det området. Om man inte vill arbeta som receptarie och tillbringa dagarna på ett apotek förstås, och det kan jag redan nu säga att jag inte vill...


Hur som helst så undrade Annika om jag hade funderat något mer på hur jag ville göra med framtiden. Och jag sa som det var, att jag funderat på att söka till socionomprogrammet på HIG i år igen, och då välja rätt inriktning denna gång, samtidigt som jag vid sidan av det sökte till receptarie på Umeå Universitet. (Anledningen att jag inte söker till apotekarprogrammet direkt är att jag inte har läst fysik B, vilket krävs för att man ska ha behörighet. Med en extra kurs efter avslutad receptarieutbildning kan man få samma examen som apotekare, utan att behöva läsa tråkig fysik på komvux... Så även om jag funderar på receptarieprogrammet så är receptarie bland det sista jag vill bli...) Sedan skulle jag i alla fall känna efter hur jag vill ha det under våren/sommaren. Kommer jag in i Gävle så tackar jag nog inte nej till det. Gör jag det inte så får jag väga fortsatt socionomutbildning i Umeå mot en ny utbildning på distans. (En av anledningarna till att jag suktar så efter Gävle är att den utbildningen också är på distans. Och det är antagligen därför intagningspoängen liknar Umeå Universitets psykologprogram... Det är väldigt attraktivt...)


Annika undrade om jag inte skulle ta och göra högskoleprovet. Jag har alltid varit lite rädd för det, just därför att det inte är något man kan plugga till. Så om resultatet blir dåligt kan man inte bortförklara det med att man inte läst tillräckligt eller något sådant. Nej, ett dåligt resultat är ett bevis på att man är dum i huvudet. Och jag vill inte ha det bevisat, jag vill inte ha papper på att jag är korkad. För det får jag ju då, bokstavligen talat...

  Detta sa jag också, på halvt skoj och på halvt allvar, till Annika som skrattade lite och svarade att det inte alls var någon indikator på hur intelligent man är. Lyckas man dåligt på högskoleprovet så kan man ju ha andra förmågor istället...

- Ja, sant... svarade jag. Sedan frågade jag hur själva provet gick till, vilka olika delar som ingick och hur det såg ut i praktiken. Jag vet att det är ordförståelse, läsförståelse på både engelska och svenska, samt matematik som ingår, men jag har ingen aning och hur frågorna kan se ut, VAD i dessa breda ämnen som efterfrågas...


Efter min ganska långa intervju om hur högskoleprovet gick till och såg ut, så kom vi in på skolan. Tydligen var det lika struligt som vanligt, luddiga beskrivningar om vad i kurslitteraturen som är väsentligt, dålig information om basgruppsindelningen, omöjligt att få tag på lärare osv. Suck. Av den anledningen är jag glad att jag slipper detta onödiga trassel....

  Mona hade hoppat av helt plötsligt tydligen, berättade Annika. Hon hade i alla fall inte hört ett smack om det tidigare.

- Inte jag heller, svarade jag. Men å andra sidan så var jag ganska diskret med att jag tänkte hoppa av också. Det var ingen förutom ni i basgruppen som visste något om det...

Nej visst var det väl kanske så, det höll Annika med om. Sen berättade hon att en kille i klassen hade frågat efter mig för ett tag sedan... Han undrade hur det var med mig och om jag skulle komma tillbaka snart. Gruppkompisarna hade svarat att "Nja, Nanna mår väl inte så bra just nu, hon kommer nog inte tillbaka inom den närmaste tiden i alla fall...". Tråkigt att det är sant, jag mår inte så jättebra just nu. Men det kändes fint att folk ändå saknade mig på universitetet! Jättefint! Det tar jag åt mig av och det får genast min självkänsla att växa lite...


Jag saknar min basgrupp, men jag saknar även fler underbara människor som jag fått förmånen att lära känna lite under denna första termin! Utan att nämna några namn så är det många som påverkat mig, fått mig att växa mentalt. Jag har mått och jag mår fortfarande uselt, men jag börjar känna hur denna termin och de upplevelser den medfört... varit ett frö som nu börjat att gro i mig... Hur jag börjar att utvecklas...


Alla kilon jag tappat, alla tårar som runnit utför mina kinder, alla hemska ångestkänslor som hållit sitt hårda stryptag runt min hals, alla hårda slag jag fått... Plötsligt har jag börjat känna att det kanske ändå inte var förgäves. Kanske kan detta få mig att växa mentalt, bli starkare... Kanske... Och jag börjar faktiskt tro på det själv mer och mer...


In your heart...

In your grieving heart there's an empty place

Where every sadness take up all the space

Burst into tears with nowhere to go

Lost with fears - couldn't say no


In every heart there's room for more

Just don't let yourself close the door

Find the way to this empty space

And turn it to a loving place


Snart nytt år...

Jag har under hela hösten gått och nött på samma fråga, jag har nog tröttat ut mina när och kära till bristningsgränsen: VAD skall jag göra? Ska jag fortsätta med studierna? Eller ska jag hoppa av och börja med något annat? Är detta rätt utbildning för mig? Ingen har kunnat svara, eller rättare sagt har väl ingen VELAT påverka mig åt något håll genom att ha en åsikt. När jag sedan rasade mer och mer förstod jag själv vad svaret på min ständiga fråga var. Jag orkade inte med att ha det såhär, inte på lång sikt. Och det var först efter det som andras åsikter började träda fram. De åsikter som jag mer eller mindre redan "detektivat fram" innan marken rämnade under mina fötter... En bargruppskamrat sa idag till mig vad hon tyckte att jag skulle satsa på i framtiden. Det kändes skönt att få hennes vederhäftiga åsikt. Hon tillade att hon kanske var lite partisk i sitt uttalande, och jag svarade henne att det bara var skönt att hon inte var bara totalt neutral. Jag uppskattar att människor inte vill styra mitt liv åt något håll, samtidigt som objektivitet ibland har en förmåga att gå över till något som jag uppfattar som konstlad likgiltighet. Jag får ingen respons, trots att både jag vill ha det och de vill ge det. För egentligen: Vem är inte lite partisk innerst inne? Nä, jag tycker att det känns skönt att höra att någon/några i alla fall tror på mig inom dethär yrkesområdet. Det är ju det jag varit rädd för, att jag inte skall leva upp till det krav socionomyrket innebär. Det är bra när folk tillåter sig att vara personliga. När man inte bara ser mina problem och funderingar med neutrala ögon och inte framför någon åsikt alls... Svar behöver inte ens vara pragmatiska eller väl genomtänkta. De svar jag uppskattar mest är de som kommer direkt och utan omvägar från hjärtat... Så är det.


Det kändes också skönt när hon säger att jag kommer att vara saknad i gruppen, att saknaden gentemot gruppen är ömsesidig. Att jag ändå är uppskattad och kan tillföra något. Jag tycker själv inte att jag har så mycket att komma med längre. Jag hade många idéer och förslag i början av terminen, sedan har inspirationen och energin mattats av undan för undan... Men jag är väldigt glad om det lilla jag ändå fortfarande kan bidra med, uppskattas!


Snart är det ett nytt år... Och jag har som sagt ett litet nyårslöfte, för "sakens skull"... Nyårslöften är som jag sa förut, otvivelaktigt dömda att misslyckas. Jag vet en säger en person som verkligen lyckats hålla sitt nyårslöfte: Att sluta snusa. Han hade det kämpigt i någon vecka, sen gick det bättre och bättre. Men jag kan ju tillägga att jag själv inte skulle klara samma utmaning. Det vet jag av egen (dyrt köpt) erfarenhet...


Nej, jag har inga egentliga mål som skall uppfyllas nästa år. Snarare vill jag fokusera på vägen mot mina mål, utan att behöva pressas av några löften. Jag ska försöka vara mer öppen och prata mer med mina föräldrar. Jag ska försöka bli bättre på att passa tider. Jag ska framför allt försöka tänka på min egna hälsa i första hand. Inte ha för bråttom med att börja studera stenhårt igen. Enda problemet är försäkringskassans regler som jag inte blir klok på. Jag har ännu inte helt klart för mig vad jag kommer att ha rätt till för stöd. De ska ju dra in så mycket som möjligt på sjukskrivningarna, så enligt min mamma kommer jag att bli sjukskriven intervall med tre månaders mellanrum. Blir jag sjukskriven första mars så gäller den till och med första juni. Sedan vet jag inte hur lätt det är att förlängt om jag skulle behöva det... Sånt grubblar jag en del på...


Receptarieprogrammet skulle i så fall för mig vara en väg in till vidareutbildning mot forsknings/utvecklingsområdet. Jag är intresserad av läkemedel, dess substanser, effekter var och av vad de nedbryts i kroppen...Intresset kommer från min pappa, som arbetade som läkemedelsforskare på ett av de större läkemedelsföretagen, innan och några år efter att jag föddes. Jag vill inte stå och dela ut mediciner på ett apotek, då kan jag hellre söka mig direkt till Ikeakassan, känns det som. Jag vill lära mig att tänka och fundera själv, och det gäller även om jag skulle ro iland som socionom efter studierna... Jag vill göra något konstruktivt inte bara fungera som en slags maskin i en fabrik liksom...


Paus...

Jag tror och känner att jag nog behöver det En paus. Ett andrum från universitetsvärlden som är synonymt med "sjukskriven"... Formellt kommer jag då att ha studieuppehåll två terminer, vilket betyder att jag, min basgrupp och min klass, aldrig mer kommer att dela klassrum mer efter denna termin... (Kalla mig sentimental, men jag tycker att det känns lite som att bryta upp i ett "personligt" förhållande... I alla fall när det gäller basgruppen. Jag vet inte, man arbetar ihop, strävar åt samma håll, kommer varandra så nära, men ändå verkar det vara världens naturligaste sak att hålla distans när teamet inte längre är detsamma.. Att skiljas från basgruppen, från universitetet, att inte höra till längre... 

Men just därför har jag just nu siktet pendlande mellan två andra olika utbildningar. En av dem är mitt förstahandsval till i höst, fast med en annan inriktning. Nu i dagarna har jag äntligen fått bekräftat att de kommer att köra igång den utbildningen i höst igen. Jag vet nu vad och vilken inriktning jag ska söka. Vad jag skall skriva i papprena för att vara riktigt säker på en plats. Dessvärre: tänk om intagningspoängen stiger från ganska högt till toppen?? Vad gör jag då? Börjar på mitt andrahandsval eller skippar pluggandet helt ett tag till. Jag vet ju att det är så enkelt. Och i år (nja, nästa år), är jag dessutom i en bättre sits än jag var i våras/somras. Jag har alternativ som båda känns lockande, jag är inte lika förvirrad som jag var då...


Har ni några nyårslöften, höll jag på att fråga. Fast jag vet ju att ingen vet om och läser min blogg. Inte ännu i alla fall. Varför vet jag inte, varför jag inte berättat om den för någon. Kanske för att jag inte vill påverkas av någon annans tankar och åsiktet i det jag skriver. Jag vill låta formen stelna innan jag målar den... Men nyårslöften alltså: Jag har faktiskt ett, detta trots att jag i grund och botten tycker att nyårslöften är dömda att brytas, det hör till dess natur... Jag säger inte vad, hemlighetsfull som jag är. Och trots att ni inte vet om det:

Med tillönskan om en magisk nyårsafton och ett underbart nytt 2008!
/Ninanna


Super-Sussie, you saved me...

På måndag ska jag få träffa Anita igen, något som känns otroligt skönt samtidigt som jag oroar mig för korridoren (jag hoppas att jag inte möter någon). Jag har inte sovit alls inatt, och självklart ökar det på min ångest ytterligare. Jag är så jävla dum i huvudet! Jo det är jag när allt går åt helvete. På seminariet idag var vi tvungna att se en film som vi sedan skulle utvärdera, en film som jag haft ångest för i veckor, eftersom jag visste att den innehöll en spyscen. Jag tog stesolid på lunchrasten innan. Jag klarar inte att se såna scener på film eller TV, och att behöva göra det i skolan gjorde det hela tio gånger värre. Vad skulle jag göra när scenen kom och jag inte klarade av att hålla masken? Jag skulle ha två val om vad jag skulle göra för att inte få panik, men inget av dem är det minsta lilla ångestlindrande. Jag skulle ha att välja på att sitta kvar och plågas, låta bilderna och ljuden etsa sig fast i mitt huvud, kanske börja storgråta, kanske pjuka själv... eller gå därifrån och sedan få en jävla ångest över tanken på att alla måste ha stirrat på mig när jag sprungit ut. Det sistnämnda är det jag egentligen vill göra i sådana situationer, men när jag står där och tänker att alla glor om jag går därifrån, då är det omöjligt, det enda jag då kan förmå mig själv att göra är att stanna kvar, vilket också ger mig en fruktansvärd ångest sen.

   Susanne satt bredvid mig och höll min hand medan jag satt där i klassrummet och skakade. Min iskalla hand. Min ångestkallsvettiga darrande hand, jag skämdes över att den var så svettig och äcklig, hela jag var kallsvettig och äcklig... Sussi, att du bara vågade ta i mig! Att du bara vågade sitta bredvid någon som skakade och kanske skulle pjuka över hela bänken när scenen i fråga kom? Men du gjorde det. Du höll om min hand, du värmde den, du värmde hela mig. Scenerna kom, ja det var faktiskt två stycken. Jag tittade bort, kramade om din hand, ville gråta, kände hur du kramade tillbaka... Jag vet inte vad du gjorde, men denna självklarhet, att du stannade kvar med mig genom min ångest, att du inte... lämnade mig... Det fick mig att kunna ta mig igenom filmen, överleva, känna att denna konfrontation trots allt gjorde mig starkare istället för tvärtom som jag är van vid... Jag har inte ord för hur förundrad jag är över din fantastiska personlighet... Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Är det någon som kommer att passa inom det här yrket så är det du!


RSS 2.0