Ninanna

Förlåt mig. Jag skulle inte ha sagt det jag sa. Det jag tänkte, det jag tänkt och känt så vansinnigt länge nu... Du tar det på fel sätt, och följden blir att du bara blir ännu mer negativ. Du klandrar dig själv på ett sätt som bara är destruktivt, du vänder allt positivt till det negativa... När jag försöker få dig över ytan igen sjunker vi båda... Jag ska inte hoppa i efter dig. Jag vet det. Men hur lätt är det att låta bli när någon man älskar håller på att drunkna...?

Enligt ett personlighetstest jag gjort på http://se.41q.com/ har jag följande personlighet:

Din personlighetstyp:

Tystlåtna, idealistiska tänkare. Vill tjäna mänskligheten. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Extremt lojala. Flexibla och avslappnade så länge de inte upplever att någon av deras grundläggande värderingar hotas. Oftast begåvade skribenter. Kvicktänkta, med förmåga att se nya möjligheter. Vill förstå och hjälpa andra.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:
Skribenter, artister, personalvetare, socialarbetare, svensklärare, bildlärare, förskole- och dagispersonal, präster, psykologer, forskare, fritidspolitiker, redaktörer, SYO-konsulenter, journalister, religionslärare.

Det var ju faktiskt väldigt smickrande! De egenskaper jag direkt kan säga stämmer är att:

• Jag är ganska tystlåten (fast det beror på vilken situation jag är i)
• Att mina värderingar är väl genomtänkta och att jag strävar efter att leva upp till dem (fast vem gör inte det?)
• Jag är lojal och vill inte svika någon! Får hemskt dåligt samvete om jag ändå tvingas göra det...
• Jag är en skrivare, har alltid älskat att formulera mina tankar och fantasier på ett vackert, gripande eller humoristiskt sätt. Jag skriver för att förmedla känslor...
• Jag har en viss förmåga att se nya möjligheter, men det är ändå med viss tveksamhet jag köper det påståendet...
• Jag vill förstå och hjälpa andra, absolut! Att lyckas hjälpa någon ur en situation eller ett destruktivt mönster som han eller hon inte på egen hand kan ta sig ur, det är en av de största drivkrafterna för mig! Det om något gör livet värt att leva!

När är det vår tur då? När får vi det där självklara som alla andra har? När får vi bli sambos "på riktigt"? När ska det få vara bara han och jag, när ska vi få börja leva våra liv oberoende av andra? Det är inte rättvist! Och jag vet inte hur många timmar jag totalt ägnat åt att gråta över att min värld står still och att jag inte på något sätt kan få den i rörelse igen...

Vad krävs av mig? En jävla massa som jag klarar av lika lite som jag klarar av att flytta ett berg! Livet finns därute, det finns överallt, men inte för oss. Jag kvävs i detta icke-liv, med alla konstanta stressfaktorer... Jag vill leva ett liv som alla andra, är det för mycket begärt? Jag vill ha ett eget liv, jag vill ha friheten att kunna fokusera bara på oss och det som är vårt! Jag vill ha ett eget hem, ett hus i vilket jag städade och dammade för min egen skull, inte för att någon annan kräver det av mig. Jag vill ha ett hur med en trädgård där ingen annan än möjligtvis han skulle ha något att invända om jag planterade fel växter på fel ställen... Jag vill kunna äga min egna hjärna utan en massa krav som plötsligt kommer upp ur ingenstans... Jag vill bygga upp min självkänsla igen, utan att någon ständigt riskerar att rasera den...

Ett liv... en framtid... Kommer det någonsin att bli våran tur? Eller kämpar jag förgäves? Är det lika bra att ge upp, lägga ner, acceptera att jag aldrig kommer att få känna mig hemma någonstans, att jag aldrig mer kommer att få känna på den verkliga lyckan i att bara finnas, att aldrig få bli mamma, att aldrig kunna leva det liv jag alltid drömt om?