Lilla Leia...

 Jag längtar efter dig, bus! <3

Lycka är...

... att sitta med ett åttaårigt busfrö som har mig som extra soffkudde och se på Peter Pan! ♥
 

Pusselbitar...

Det är märkligt... Ett hus blir till ett hem... Pusselbit för pusselbit läggs på plats och bilden, den vackra, unika bilden börjar skönjas... Och trots att jag aldrig sett en förut så känns den så rätt, så bekant, så fullständigt självklar i sin surrealism. Pusselbit för pusselbit... Garderoberna fylls med kläder. Mina kläder. Sängarna är på plats, bäddade med påslakan och kuddar som andas "oss"!
  Jag stannade upp en sekund idag och vände mig mot honom. Han log. Jag log.
- Välkommen hem! sade jag. Han svarade genom att ge mig en kärleksfull kyss på munnen. Hans ögon glittrade. Och vi var HEMMA!

Åååhhh... <3

- Hälsa Susanna att jag älskar henne! Tala om att hon har en väldigt stor plats i mitt hjärta!

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket det min bror sa betydde och betyder för mig! Åh... <3

Legolek och Legoland...

Nu har M:s älsta bror och hans familj börjat åka söderut... Till Legoland! 

Jag har fått två BAMSEKRAMAR och leenden som bara kan gå i en riktning - rakt in i själen! Och där stannar de! 

Goa busungar! Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni får SUPERKUL där på Legoland!!

Apropå lego så har jag lekt med just lego med Alrik och Johanna ett par gånger senaste tiden... När de varit här har de velat leka med lego - och mig! (Och jag undrar vem som har haft roligast - de eller jag!) Jag har inte tänkt på det innan, men det kanske finns ett sammanträffande här! Mellan lek med lego och en kommande resa till Legoland... Vem vet?  

Skådespelaren inom mig talar... och jublar försiktigt.

De kanske vill ha mig... Jag har nu fått svar: 

Enligt filmregissörens preliminära bedömning
kan följande roll eventuellt passa Dig:
XXXXXXXXXXXX

Wow! Och jag som började misströsta... Inspelning i sommar. Om jag går igenom provfilmningen förstås, och jag har blivit refuserad en gång. Så jag vet mycket väl att jag har konkurrens. Oh, Jesus Christ! Det här är en stor film, en film som kommer att visas internationellt. Detta är STORT!!


Hur ska jag kunna sova i natt? Jag borde ha varit i säng för flera timmar sedan, men detta...

  För en gångs skull kommer jag att ligga vaken och vrida och vända på mig av förväntansfullt pirr i hela kroppen! Inte så dumt...


Förstår ni - de är intresserade av MIG!!!


Jag vill ha den rollen. Jag vill skapa en karaktär, en nu helt levande person utav denhär rollen! Jag vill göra det jag älskar - och nu har jag chansen!


Kanske kommer denna sommar att bli en av de speciellaste på åratal!!!


Han klarade sig!!!

Hunden klarade sig! Gud, så lättad jag blev när jag hörde M ropa från TV-rummet i hans brorsas nya hus - att de på nyheterna sagt att "mannen som var i 55-årsåldern hade räddat både sig själv och sin hund ut ut det brinnande huset"... Nu vet man ju aldrig med nyheter, de kunde ju ha missuppfattat det hela. Men jag var ändå lättad.

När vi kom hem satt mamma i soffan. Det första hon sa var att hunden hade klarat sig. Han bodde just nu tillfälligt på en gård, medan husse var på sjukhuset. Då... åh kände jag mig helt och fullt lättad i själ och sinne! Åh, tack! Tack och lov att han klarade sig! Och att han verkar vara oskadd! Om det nu finns någon Gud, så vill jag tusenfaldigt tacka honom! Han klarade sig! Han klarade sig!!!!!

I vintras...

På isen med älskade lilla gumman!

På isen med älskade lilla gumman!

I believe in life...

image93


Eftersom min moped står i garaget hemma hos Älsklingen min, har jag inte åkt moppe sedan i höstas. Innan studierna. Innan viktnedgången. Innan sjukskrivningen... Innan... ja, allt som har hänt det senaste halvåret. Jag har varit väldigt mycket hos mina föräldrar hela våren. Varför vet jag inte. Jag längtar ju som en tok efter Honom, saknaden är olidlig, jag har bara gått omkring i en dvala känns det som. Men jag har inte orkat rubba mina rutiner så mycket. Att byta miljö är plötsligt så fruktansvärt ångestframkallande... Istället har jag försökt jobba med mig själv. Trotsa mina rädslor, göra saker jag egentligen helst skulle vilja slippa. Men det fungerar inte. Jag har insett att jag måste gå denna känsliga balansgång som kallas "lagon mycket exponering", utan att fall åt varesig det ena eller andra hållet. Det ena hållet skulle vara panik. Ett ytterligare trauma. Det andra skulle vara passivitet. Att ta det säkra före det osäkra, och därigenom automatiskt falla bakåt...

Men nu sitter jag här, hos den människa jag alltid älskat och alltid kommer att älska. Den jag hör ihop med och vill dela mitt liv med. I nöd och lust... Och jag har idag åkt moppe i solskenet. Jag har flutit fram genom oceaner av blommande hägg och utslagna löv. Jag har känt livet, lättheten, jag har för första gången på väldigt länge verkligen kunnat njuta av naturen. Av mitt liv. Jag har vågat tro, eller åtminstone hoppas på en framtid. En framtid så som jag vill ha den... Jag vill leva, jag vill se mig själv utvecklas och slå ut likt blommorna på försommarängen, likt björkarnas gröna blad... Jag vill leva, uppleva, vara delaktig... Inte bara stå vid sidan om livet och bittert titta på.

För hur många gånger jag än tänkt motsatsen - så älskar jag livet! Så tror jag på att lycka finns!!

Är inte detta lycka så vet jag inte vad som är...

Jag ligger just nu och försöker skriva med en hand. Den andra handen är upptagen. Bredvid mig, på min vänstra sida ligger en liten underbar, mjuk och kärleksfull liten varelse. Varelsen är brun-tabbyfärgad, pälsen ser nästan ut som den brukar göra på vilda rådjur... Omväxlande ljusa och mörka täckhårstrån, och alldeles vitgrå underull... Hon är vacker, så otroligt vacker. Den lilla viltfärgande katthonan som spinner och stryker sitt lilla huvud mot min hand, som lätt puffar på mig med tassen när jag glömmer bort att klia under hakan och nr mellan framtassarna... 
  Hon vill att jag ska klia på magen. Det känsligaste stället. Jag vet ingen av mina katter som låtit en främling klia på magen. Och denna lilla solstråle borde verkligen inte låta någon göra det... Jag tror nämligen att det bor små kattungar i den fina magen. Hennes spenar är stora och svullna, och magen är ganska stor. Inte sprickfärdig som på en högdräktig katt, men så pass att jag börjar fatta misstankar... *ler*

image56


Ska du bli mamma, lilla fina kattflicka? Vill du att jag ska känna hur mini-ungarna bråkar i dig? Är det därför du så gärna vänder upp magen och vill bli kliad där? Ska jag säga till dem att tagga ner, tycker du? Eller är du bara en stolt blivande mamma som vill visa upp din stora mage och ha ännu en anledning att få allt mitt fokus?

image57

Du gjorde min kväll, fina lilla okända kattkompis! Jag vet ensam, ensam med en massa tankar. Tankar på saker som skett... Sånt jag inte kommer att kunna göra någonting ån nu i efterhand... Tankar på framtiden... fruktan att inte klara av att leva det liv som var så självklart när jag var yngre... Vuxenlivet...  Situationer där jag kanske bara kommer att kunna handla på ett sätt... På fel sätt...

Du fick mig att fokusera på nuet. På dig. På att du fanns här bredvid mig, så självklar på något sätt... Du gav mig upplevelsen att få smeka en liten varm, mjuk, kurrande katt igen... Jag har verkligen saknat det... Jag har så länge velat ha katt igen... Och vet du, min lilla solstråle där... Jag skulle vilja ha dig!

RSS 2.0