HUR ska jag göra???

Jag har fått höra att jag verkligen behövs den sista april... De behöver en sånginsats från en duktig sopran... Och vad kan man bli - annat än smickrad? "Duktig sopran" - JAG?!

För ett par år sedan var jag med och sjöng in våren på Valborgsmässoafton... Jag bestämde mig typ fem minuter innan det var dags, jag kollade igenom noterna (och tilläggas bör att jag är KASS på att läsa noter) - och gjorde en insats... Jag var den enda sopranen som sjöng andrastämman när det var dags för det - och körledaren var väldigt nöjd med mig! Det fick jag höra - både från henne själv och från andra...

Jag har länge haft påtryckningar på mig att börja i kören igen.
"Du är den bästa sopranen!" "Du är så säker när du sjunger att alla andra presterar bättre!"...

Jag har till på tisdag på mig... Ska jag... eller ska jag inte? De behöver mig. Och det känns underbart att vara behövd! Men... Om jag ställer upp kommer de att vilja ha mer... Och mer... Och ännu mer!

HUR ska jag göra?




Ett ynkligt försök att vattna på min Skrivtorkade blogg...

Det är så mycket som jag skulle ha velat skriva, men tankarna förblir oformulerade, de läggs på lager i mitt huvud som ogripbara känslor, eller om jag ska ta en annan liknelse: de är som en flock med fåglar som aldrig sitter stilla läge nog för att jag ska hinna ta upp min kamera och knäppa bra kort på dem...

Mina ord har alltid varit min frälsning, och jag tycker inte om att ha det som jag har det nu - ha dem ostrukturerade i en hjärna som vill ha ordning och förklaringar. Jag vill formulera mig, göra mig förstådd genom att måla mina känslor med ord, precis som fotografen genom rätt vinklar och oblektiv och - viktigast av allt - rätt ögonblick vid avtryckaren.

Jag försöker... och misslyckas. Jag sätter mig ned, jag försöker samla tankarna för att kunna förmedla dem vid rätt tidpunkt och på rätt sätt. Det går inte. Endera är jag för långsam eller för snabb. Endera överanalyserar jag det jag tänker skriva, eller så släpper jag efter för mycket på greppet att tankarna flyger iväg.

Flummigt? Ja, absolut! Men detta är faktiskt - hur tråkigt det än är - det bästa jag kan förmå.


Reservplats... Hjälp, jag måste bestämma mig...!

Ikväll ringde de från Umeå Universitet. Det fanns en reservplats på Psykiartisk omvårdnad, och jag har till typ. imorgon förmiddag på mig att bestämma mig. Hur ska jag göra? Kursträffarna är inte i Umeå utan i Skellefteå!! Där är väl det största hindret. Jag kan inte sitta och åka härifrån till Skellefteå, dag efter dag. En dag är väl okej, men om träffarna är under flera dagar - som introt som tydligen var slut idag, det var därför hon ringde. Det varade i fyra dagar. Och jag klarar inte att sova borta en natt, och absolut inte vintertid! Aldrig i livet att jag checkar in på hotell eller ligger i någ studentkorridor, aldrig i livet!! Skall jag sova, så blir det i så fall i bilen. Och hur kallt blir inte det i november? Första veckan i november visserligen, men ändå...

Fick ett telefonnummer jag skulle ringa i mirgon på förmiddagen. Då jag jag fråga om sånt. Om det är flera dagar kanske jag kan få enskilt i Umeå? Eller ännu hellre Ö-vik... Det skulle jag kunna skaffa fram intyg på att jag behövde!

Haha, tragikomiskt att jag som alltid velat hjälpa andra som har det svårt och som verkligen skulle vilja jobba med det som jag verkligen velat göra i livet söker in när jag är så nere i skiten som jag är. En psykpatient som kommit lite fel måste väl folk tro... Och så som jag klätt mig sedan sjukskrivningen, så "slappt" har jag aldrig klätt mig förut. Jag ser ut som en Gollum... Kutryggig som jag blivit, och ungefär samma vikt skulle jag tro, fast han säkert har fler muskler och har levt ett nyttigare liv - rört på sig en del och ätit fisk... Jag har varit tämligen sitllasittande och apatisk, och jag slår vad om att fisk är nyttigare än näringsdrycker...






-Hej, det är jag som är Nanna! Läget bra med alla? Vad tyckte ni om kursen då, hängde ni med i allt var som stod i Cullbergs bok?  ... Va? Varför... vart ska ni ta vägen? Varför springer ni? Hallååååååååååååååå???????????????

Så jag är etablerad professionell skådis?

... Ja, när jag sökte på "Etablerade professionella skådespelare" på en sida jag är med på så kom mitt eget namn upp... Jag har provfilmat för en större roll i en större film - men utan att få den. Jag har haft huvudrollen i ett filmprojekt på gymnasiet och poserat på förstasidan i lokaltidningen för tre år sedan... Jag gjorde succe i en pjäs på en vårfest i anslutning till skolan när jag var 9 år, ja det stämmer. Men jag har ingen som helst utbildning. Jag har inte tillfört något inom filmbranchen... Ändå är jag, inte bara "professionell" utan "etablerad professionell"?? 

Haha, tja... Inte mig emot. Men det känns ju inte... vad ska man säga... RIKTIGT RIKTIGT... Hmmm...


(Kanske min snygga Sagan om ringen-bild som fått dem att förväxla mig med Elijah Wodd? *Skrattar*) 


Vad är det MED mig??!

Jag håller på att bli social-emotionellt anorektisk... Jag håller mig undan som aldrig förr. Jag har haft perioder då jag knappt vågat lämna huset och absolut inte vågat gå dit jag kan riskera att träffa en massa folk... Nu i år har jag bestämt mig för att inte ge efter för emetofobin vad gäller rädslan för att bli smittad i vanliga mataffärer. Jag handlar, men det är alltid med en vill ångest och bävan. Ibland måste jag släppa allt jag har och bara gå ut...


Men det är inte så nu. Jag har människor omkring mig som jag älskar, människor som älskar mig tillbaka. Människor som skulle lyssna, människor jag mår bra av att umgås med. Och jag känner mig så himla ensam, isolerad... Jag vill umgås, jag vill ha närhet, jag vill så gärna....!! Men jag kan inte. För när jag sätter mig i soffan bredvid mina föräldrar... då är jag mentalt bakbunden. Stel, obekväm, jag sitter fast och jag kommer inte loss förrän jag gått därifrån...


Inte ens Mattias kan jag umgås som vanligt med... Jag sitter här vid datorn. Han sitter i rummet intill, vid TV:n. Och jag vill bara kasta mig mot dörren, slita upp den och kasta mig i hans famn... Säga hur obeskrivbart enormt oerhört väldigt mycket jag älskar honom...


Men jag kan inte. Det går inte. Vad fasen är jag egentligen rädd för?? Jag vet inte. Jag vet inte varför jag känner såhär...


Det är så läskigt!!


RSS 2.0