Maybe...

Maybe, just maybe...
Even this pain will subside...
Maybe, just maybe... 
I'll survive...

Privat

Här...


Orolig...







Jag är väldigt orolig över min lilla älskade Sammet... Hon fyller tio år i år. Så hon är inte supergammal, men heller inte superung... Hon har sedan i våras haft problem med att "hålla sig". Det har hänt (med ojämna mellanrum) att hon råkat kissa inne. Sammet - som varit helt och totalt rumsren sedan hon var... kanske 14 veckor gammal... Kanske beror det på att hon fick livmoderinflammation för ett par år sedan och opererades... Kanske gjorde operationen att hennes muskler "där nere" inte riktigt fungerar som tidigare. Hon har också varit rättså överviktig. Något jag varit väldigt orolig över, så jag har (med hårda påtryckningar att hennes för höga vikt skulle förkorta livslängden på henne) drivit igenom att hon inte skulle få så mycket mat som hon fick, och att det inte var djurplågeri att låta henne gå omkring och vara hungrig - inte i jämförelse med alla risker som övervikten medförde!

Hon har nu gått ner i vikt, och det märks att hon är mycket piggare än tidigare. Hon orkar springa och leka när vi är ute. Hon orkar busa. Det är inte längre påfrestande på samma sätt. Och det har varit så otroligt skönt för mitt mattehjärta!

Men nu har hon börjat "skvätta" inne igen. Det verkar vara när hon ligger och sover som det kan komma några droppar där hon ligger. Hon har fått medicin mot urinvägsinfektion, eftersom det verkade som att det blev värre efter att hon varit ute länge i kylan, och speciellt om hon legat ner utomhus när det varit många minusgrader...

Men jag börjar fundera... Tänk om det är något annat? Något värre än "bara" lite urinvägsinfektion? Diabetes? Det känns ju inte helt främmande eftersom hon varit så överviktig... Hon dricker ganska mycket. Och det i sig är ju ett tecken på att det skulle kunna vara just diabetes...

Jag förlorade min första hund när han bara var fem år gammal! Min älskade Rasmus! Det är en förlust som alltid finns med mig! I april 2003 blev Rasmus plötsligt sjuk. Jag var inte alls beredd på det, och mitt liv vändes upp-och-ned! Jag vill INTE förlora Sammet också! Det är min största skräck - att Sammet skulle... skulle dö ifrån mig! Så denna tanke på diabetes, eller någon allvarlig sjukdom över huvud taget... Jag fixar inte det! Det får helt enkelt inte hända denna underbara, fina, älskade lilla hund något!

Älskade, älskade lilla Sammet...


Miljoner tankar, miljoner tårar. Men inte ett farväl...

Så många tankar. Så många frågor. Så få svar. Det enda jag vet är att jag tänker på dig, morfar. Du är den morfarn jag aldrig hade. Jag önskar att jag kunde berätta hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag tänker på dig. Miljoner tankar som far ut i rymden. Kan du höra dem? Kan du se mina tårar? De dumma tårarna som bara rinner... Tår efter tår. Tanke efter tanke. Fråga efter fråga. Andas du fortfarande? Hur mår du, morfar?

Jag känner en konstig närvaro i tomheten. Är det du? Är du där? Vill du vara där?

Så många tankar. Arga tankar. Ledsna tankar. Ångestfyllda tankar. Oroliga tankar. Jag vill inte veta alla svar av rädsla att... de inte ska vara positiva. Jag vill inte tänka på dig där du är nu. Jag vill inte tänka... Men jag vill tänka. Jag vill aldrig glömma. Jag ska aldrig glömma. Jag ska minnas dig som du var när jag sist såg dig. Jag ska alltid minnas leendet jag fick. Där, i ditt och mormors hus. Den ljumma vinden. Visheten i dina ögon. Dina halvblinda men ack så seende ögon. Frågorna vi ställde. Svaren du gav. Så vill jag alltid tänka på dig. På en stol i köket. Det härliga bondköket. Ditt kök där du tillagade maten själv. Ingen hemtjänst. Du är 102 år gammal och du har levt... tills nu. Jag vet inte var du är nu. Var din själ är nu. Jag vet inte om den är kvar i din 102-åriga kropp eller inte. Det är frustrerande att inte veta. Hur mår du, morfar?

De har stängt av droppet. Jag blir så arg när jag tänker på det. Du borde få dropp, du vet ju själv bäst när du inte vill fortsätta, och när du väl bestämt dig, då blir det som du vill. För det är sån du är.

Du har haft ett långt och innehållsrikt liv. Och jag kommer alltid att vara imponerad av ditt glasklara minne. Minnet... det som både varit en välsignelse och en förbannelse.

Jag borde förstå. Jag borde inte fråga mig VARFÖR?? Det borde vara naturligt och jag borde acceoptera. Jag är tvungen att acceptera, men det betyder inte att jag utan protester sväljer budskapet om naturens gång. Varför... varför just nu? Det gör så ont, morfar. Men du vet... du vet att jag kommer att leva vidare, leva vidare och försöka göra dig stolt. Var du än är, om du än är... någon annanstans än i mitt minne. Så länge mitt minne existerar kommer du att finnas där, morfar. Jag kommer aldrig att glömma dig! Aldrig!

Och detta är inte ett farväl, för jag vill aldrig ta farväl. Jag vill inte att du någonsin ska vara ett avslutat kapitel i mitt livs bok. Detta är varken ett farväl eller ett "på återseende". Det är bara ett... ett "Du betyder så mycket för mig och jag älskar dig"... 

v

.


v

.

Ambivalent...

Edited away!


Trafikolyckan, del I

Onsdagen den 15 oktober körde jag bil och kraschade rakt in i vägens mitträcke. Ingen kom till skada, men räcket gick sönder, och min och min pojkväns bil blev ordentligt hopknycklad...

  

Jag på väg hem, efter att ha handlat åt pappa, köpt några små vackra fiskar av olika sorter och färger. Jag har dem i en påse i passagerarsätet, Där framme har jag också min väska och mobiltelefon... Jag har precis tankat fulltank, och känner mig nöjd med det, trots att jag får lite halvångest av att har behövt betala med så stora slantar...

  

Efter att ha slagits med daglig ångest i flera veckor hade nu ändå mitt mående börjat vända. Det hade varit en fin dag, en av de bästa dagarna på mycket länge...

  När klockan var omkring 18.30 gjorde jag det dummaste jag någonsin gjort. Jag var ganska trött när jag körde hem. Jag har ju inte kunnat sova ordentligt på flera dagar, och bilfärden gjorde mig allt tröttare och tröttare... Och plötsligt nickade jag till. Jag nickade till i ett par sekunder, men det var ett par sekunder för mycket... Vad som varit den bästa dagen på länge förvandlades till något riktigt bedrövligt och fullständigt förkastligt på bara någon sekund...

  

Jag vaknade i samma sekund som bilen körde in i mittenräcket. Jag vet inte riktigt vad som hände, men bilen stannade ganska tvärt, och krockkudden slogs ut framför mig. Sedan blev det tvärtyst. Jag hörde inte mina egna andetag, fattade inte vad som hänt. Kände bara att det luktade äckligt i hela bilen. En lukt av bränt som jag aldrig tidigare känt...

  

Änglavakt... Jag måste verkligen ha haft änglavakt som inte blev allvarligt skadad... Vänstra framdörren vid förarsätet gick inte att rubba, så jag fick kravla mig ut över mat och fiskar på passagerarsidan istället...

  

Av de flesta omkring mig har jag fått höra att det viktiga ju var att jag klarade mig, och visst kan jag förstå att de tänker så. Men för mig är det hemskt! Jag kommer nog aldrig att kunna förlåta mig själv för att jag lät det ske. Det som skedde var nämligen att jag nickade till i bilen någon sekund, och det var det som orsakade att jag körde rakt in i räcket. Att jag sedan förstört min pojkväns lilla ögonsten är också något som jag riktigt hatar mig själv för.

  

Jag har hela tiden flashbacks av det som hände på kvällen, efter kl. 18.25 när olyckan hände...

En bil med två personer stannade. En tjej i min ålder kom fram och sa åt mig att komma ut. Jag försökte öppna förardörren, dum som jag var, men eftersom hela vänstra sidan var fastklämd så gick inte det alls. Istället fick jag kravla mig över väskor och matkassar på passargerarsätet för att ta mig ut.

  

Tjejen knuffade iväg mig till kanten samtidigt som hon sa något om att jag stod mitt i vägen. Jag kände mig som en tvååring.

  

Jag tänkte på försäkringen och ville ta kort på bilen där den stod. Jag tog ett suddigt kort, då sa tjejen att " Är det det enda du bryr dig om? Bilen??!! Vet du vad? Jag tycker att du borde tänka på hur du körde, att det kunde ha varit ett barn du körde på! Var glad att det bara var räcket du körde in i du!! Jag har just då helt enkelt inte energi att bli ledsen av hennes ord. Jag bara stirrar på henne med en blick full av is.

  

Det var mörkt, så jag såg inte så bra hur pass skadad min bil var. MIN förresten - bilen är skriven på min pojkvän, det är hans ögonsten jag krashat! Åh, Mattias... jag älskar verkligen dig. Förlåt!

  Bilar kör förbi och deras hjul sprätter iväg hårda plastbitar från min bil. Vi får ducka för att inte få dem på oss... Rättvisan stänker på oss med mina egna hjärtestenar!

  

- Har någon ringt efter något? frågar jag.

- Vi har ring efter polis! svarar tjejen argt.

  

En ambulans kommer med sirenerna på. Jag fattar ingenting. Någon är på väg att lyfta upp mig, men jag vrider mig loss och säger att jag kan gå själv. Jag ska tydligen gå in i ambulansen, varför fattar jag inte. En ambulansman frågar om jag själv kan lägga mig på den orangea britsen. Jag svarar inte, men går och sätter mig samtidigt som jag tittar frågande på ambulansmannen. Ambulansmannen frågar om jag är skadad och jag säger att det är jag inte. En polisbil kommer med blåljusen på, och snart kommer en man klädd i polisuniform och börjar ställa mig frågor. Han säger sedan att jag måste åka polistransport in till stationen för provtagning och förhör.

  
I ambulansen. Vänstra kinden bränner eftersom jag stötte i krockkudden där...



Jag ber att få ta med mig min väska och mina nyinköpta små akvariefiskar när jag får reda på att jag ska in till stationen. Innan jag får sätta mig i bilen blir jag kroppsvisiterad för att patrullen ska vara säker på att jag inte har några vassa saker på mig. Polismannen placerar sedan mina saker i framsätet och sätter sig vid ratten. En kvinna som också är klädd i polisuniform kommer och sätter sig i baksätet bredvid mig.

  

Vägen in till stationen känns oändlig, och jag vill ha min väska för att kunna ringa mina föräldrar från mobilen. De är med all säkerhet jätteoroliga för mig nu! Men jag får inte röra min väska. Polismannen vid ratten frågar vad jag jobbar med, och jag svarar sanningsenligt att jag är inskriven på socionomprogrammet, men att jag är sjukskriven sedan i vintras då jag rasade i vikt eftersom jag inte kunde äta. Han undrar varför jag inte kunde äta, och jag svarar att jag har emetofobi, alltså spyfobi. Han frågar vidare vad det är och det är jättejobbigt att behöva nämna vid namn det jag är rädd för...

  

Jag får komma in i ett rum med kala väggar, en dator, ett skåp, några stolar och en grön brits. Jag blir tillsagd att sätta mig på britsen för att vänta på en sjuksköterska som ska ta prover på mig för att se om jag har narkotika i kroppen. Min väska placeras på en stol långt bort ifrån mig. Hela situationen kändes surrealistisk. Och sekunderna kändes som en evighet.

  

Det tar en halvtimme för sjuksköterskan att anlända. Hon ber mig lägga mig ner på britsen. Jag vill inte, och polismannen förklarar för syster om min fobi. Det hjälps inte, ner på britsen ska jag! Jag lägger mig skakande på britsen som ser äckligt slarvavtorkad ut...

  

Syster får sticka mig flera gånger i bägge armarna eftersom jag är så svår att ta blodprov på. Jag lägger med viss irritation märke till att hon inte spritar av de hudfläckar där proverna tas innan hon sticker... Mina händer och fötter sticker av ångesten, och jag tror att jag ska spy hela tiden...

  

De två poliserna säger att man egentligen brukar ta ett urinprov också, men eftersom jag vägrar att gå in på en allmän toalett säger de att vi kan hoppa över det. Då kommer en tredje polisman in i rummet. Han frågar om alla prover är tagna, och de andra svarar att "Ja utom urinprovet". Han säger argt att jag måste ta urinprovet. "Jag kan inte", säger jag. "Jag klarar inte av att gå in på en allmän toalett!!" "Då får du allt sitta här tills du kan!" svarar surpolisen. "Hon kan inte, hon har spyfobi" säger polismannen som skjutsae in mig. "Jaha, då får du allt sitta här tills spyfobin går över!" säger surpolisen till mig. "Annars kommer vi att häkta dig!"

  Att sitta inspärrad i en cell ger mig panik, och jag börjar gråta. Jag kan inte hjälpa det, mina tårar svämmar över och när jag försöker harkla bort klumpen i halsen förvandlas det till en snyftning. Surpolisen bara vänder på klacken och går därifrån...


Kort om studiepanik

Nu är det inte många dagar kvar innan Ume Universitets upprop, och jag vet f*n inte hur sjutton jag ska göra. Ska jag eller ska jag inte. Klarar jag eller ej? Förra året slutade med sjukskrivning och en vikt på 42 kg. Detta känns knappast hoppfullare. Och jag är LIVRÄDD!!!!

Branden...

Jag hör telefonen ringa. Jag ligger och halvsover i ena soffan och Älsklingen sitter och titar på TV i den andra. Flera signaler går fram, och jag är på väg att resa mig för att svara. Då hör jag hur pappa lyfter luren, så jag slappnar av igen. Skönt. Pappa låter bekymrad på rösten när han går omkring i köket med den bärbara telefonen mot örat. När han lagt på frågar jag vem det var.
- Det var mamma, säger han. Och så berättar han att P i mobila har brutit ena foten. Det har brunnit i hans hus, och P hade klarat sig genom att hoppa ut genom fönstret...

- Och han hann inte få med sig någonting? undrar jag.
- Inte ens sina glasögon, svarar pappa.

P hade - nej jag måste fortsätta att tänka i presens - en hund. En jättefin hund som jag träffat och klappat när jag varit och hälsat på mamma på jobbet. Gud, åh Herregud, hunden!! Har hunden klarat sig? Han måste ha gjort det! Trots att chanserna är små. Hunden, fina fina hunden... Han FÅR bara inte ha brunnit inne!!!

Jag vet ingenting. Men bara tanken får mig att må fysiskt illa...

När är det VÅR tur?!

När är det vår tur då? När får vi det där självklara som alla andra har? När får vi bli sambos "på riktigt"? När ska det få vara bara han och jag, när ska vi få börja leva våra liv oberoende av andra? Det är inte rättvist! Och jag vet inte hur många timmar jag totalt ägnat åt att gråta över att min värld står still och att jag inte på något sätt kan få den i rörelse igen...


Vad krävs av mig? En jävla massa som jag klarar av lika lite som jag klarar av att flytta ett berg! Livet finns därute, det finns överallt, men inte för oss. Jag kvävs i detta icke-liv, med alla konstanta stressfaktorer... Jag vill leva ett liv som alla andra, är det för mycket begärt? Jag vill ha ett eget liv, jag vill ha friheten att kunna fokusera bara på oss och det som är vårt! Jag vill ha ett eget hem, ett hus i vilket jag städade och dammade för min egen skull, inte för att någon annan kräver det av mig. Jag vill ha ett hur med en trädgård där ingen annan än möjligtvis han skulle ha något att invända om jag planterade fel växter på fel ställen... Jag vill kunna äga min egna hjärna utan en massa krav som plötsligt kommer upp ur ingenstans... Jag vill bygga upp min självkänsla igen, utan att någon ständigt riskerar att rasera den...


Ett liv... en framtid... Kommer det någonsin att bli våran tur? Eller kämpar jag förgäves? Är det lika bra att ge upp, lägga ner, acceptera att jag aldrig kommer att få känna mig hemma någonstans, att jag aldrig mer kommer att få känna på den verkliga lyckan i att bara finnas, att aldrig få bli mamma, att aldrig kunna leva det liv jag alltid drömt om?


Ibland funderar jag på om det är värt att kämpa. När jag ändå mara springer på samma hala fläck utan att kunna ta mig framåt...

Apatisk...

Jag saknar skolan... Om man nu får kalla ett universitet för "skola"... Men det känns fel att säga att jag saknar "studierna" för det är inte framför allt föreläsningarna, seminarierna eller tentorna jag saknar... Det är själva sammanhanget, studiekamraterna, min underbara basgrupp, att ha en plats, att vara en del av något mycket större, att höra till, att räknas... Aldrig har jag känt mig så ensam som jag gör nu. Så meningslöst... Jag blev sjukskriven i januari för att jag helt enkelt inte orkade med det liv jag levde som student just då... Jag hade gått ner mig fullständigt, jag orkade ingenting...

Nu skulle jag orka, just nu ligger ångesten framför allt i att bara gå omkring dag efter dag och känna pressen att sätta igång och leva, vara socialare, ta tag i mitt liv... Jag skulle så gärna vilja ta telefonen, slå ett nummer och bara säga vad jag känner: "Jag saknar dig!!!!!!!"

Så varför gör jag det inte? jag vet inte...

HEDESUNDA??!!!

image53


Englas kropp hittades i Hedesunda!! Eller har jag fattat saken alldeles totalt fel?! I HEDESUNDA!! När var det jag... när var det jag åkte ut och nöjesåkte ensam med bilen eftersom älsklingen var så trött? När var det jag åkte söderut, på 272:an, för att sedan svänga av till vänster mot Främlingshem? Där jag funderade på om jag skulle svänga höger eller vänster i korsningen. Vänster skulle vara närmast, men eftersom jag har universums sämsta lokalsinne så skulle höger vara enklast. Bara att följa vägen mot HEDESUNDA och sedan vänster så kommer man raka spåret till E4:an söder om Gävle...

Jag vände. Jag var trött och ville hem utan några äventyr. Jag valde det tråkigaste alternativet: att åka samma väg tillbaka. Varför åkte jag inte till Hedesunda? Varför utforskade jag inte de små skogsvägarna där? För om jag minns rätt... så var det samma dag som Engla försvunnit. Eller dagen efter... Jag minns inte...


Tänk om jag hade kunnat stoppa honom? Tänk om jag hade kunnat göra något? Eller... tänk om jag hade hittat henne, dumpad och död. Tänk om jag träffat på HONOM, öga mot öga. Vad hade jag haft att sätta emot? Nog för att jag har gått upp några kilo i vikt och blivit något starkare, men vad skulle en Nanna på typ 46 kilo ha att sätta emot en sån som honom? Han hade kunnat döda mig också med vänsterhanden om han måstat. Och han hade måstat i en sån situation...


Var det tur... eller otur att jag inte åkte ditåt? Eller spelar det på det stora hela taget ingen större roll? Jag vet inte. Jag har ingen som helst aning, faktiskt. Men att jag åkte ditåt... och då... Jag vet inte var känslan kommer ifrån, inte heller riktigt hur jag ska beskriva den... Jag känner mig... Skyldig... och utsatt på samma gång. Hur kan jag känna mig skyldig? Jag visste ju inte. Jag hade ju ingen aning den mulna trista dagen jag åkte där... Ingen aning... Jag önskar att jag hade haft det...


I want an clarification...

Fick veta idag att mina sköldkörtelvärden fortfarande är dåliga. Känns lite trist, jag som var inställd på att de också skulle ha stabiliserat sig, precis som övriga värden... Lite skrämmande också att både TSH och T3 (och T4?) är låga. Vid vanlig hypotyreos brukar ju TSH:t vara högre än normalt, men nu verkar min hypofys knappt ens försöka bilda något tyroxin. Det är inte i själva sköldkörteln felet ligger, utan i hypofysen, och det är läskigt att tänka på det... Vad fasen är det för fel? Varför beter sig min hypofys som den gör? Är det ett resultat av Tjernobylkatastrofen eller vad? Ja okej, jag håller med om att det är långsökt, men det är såna tankar som kommer när jag inte kan hitta någon enklare förklaring någonstans...


RSS 2.0