Uppdatering och nyårsafton

Det gick bättre än vad jag hade trott, med tanke på att hon reagerade SÅ starkt när smällaren brann av alldeles nära henne på tomten. Vi höll oss inne stora delar av dagen, men gick ändå ett par promenader där det vid ett tillfälle smällde som sjutton överallt omkring oss. Men det var nästan som att det gjorde henne... vad heter det, "desensitized" är det engelska ordet, (känner mig dum som inte kommer på vad det heter på svenska när jag bor i Sverige och pratar svenska varje dag) - av att gå i rask takt framåt samtidigt som det pangade som i värsta överdrivna krigsskildringen i en film.

Hon blev lite orolig när grannen vid tolvslaget brände av något slags flammande, rykande och öronbedövande skit tio meter ifrån det vardagsrum vi satt i, men det berodde också på att alla människor (förutom jag som bestämt mig för att inte tillåta mig att reagera med oro om så en raket for in genom fönstret och landade i mitt ansikte) blev förskräckta. Grannen har ALDRIG gjort så tidigare, och jag betvivlar att det ens är tillåtet att göra så i ett radhusområde. Plus att det verkligen såg ut som att hela deras hus stod i lågor, det var inga vackra eller färggranna raketer som lyser upp himlen, utan bara... Tja, något jag för allt i världen inte fattar att man kan vilja slösa pengar på, ens om man är helt ovetande om riskerna och tycker att smällande är vackrare än musik att lyssna på!

Idag har det fyrats av raketer lite sporadiskt, men det har gått ganska bra. Hon reagerar, men får inte panik, och gräsmattan och villagatan är inte fullt lika läskiga som igår...


Fyrverkerihelvete

Den 30 december 2014:

21.39

Vad gör man med en 9 månaders liten shetie som blev skrämd av en smällare som plötsligt brann av alldeles intill när hon var ute på tomten för att kissa?

Jag har proppat i henne Relana efter att ha kommit in, men hon är fortfarande rädd och hoppar högt vid minsta lilla ljud. Även om det handlar om att jag ställer ner en kopp på bordet.

Hur ska jag göra med henne nu? Hon måste ju ut och kissa, och för att göra det hela ännu knepigare är det svårt att få henne att sätta sig i vanliga fall också... Jag har varit ute flera gånger men hon har inte kissat sedan i förmiddags, d.v.s. flera timmar innan smällaren...

22.34

Hon är nödig, det syns på henne. Vi var ute igen för en liten stund sedan. Fast nu har jag koppel på henne. Hon fick total panik när det smällde så nära henne första gången, och vi hörde ett par svaga knallar nu också som fick henne att springa iväg i panik. Det gick att lugna lite genom att dra lite lätt i kopplet och få henne att börja gå framåt. Men hon vågade inte sätta sig...

Hon ligger just nu i mitt knä och skakar. Ska jag låta henne göra det, eller kan det befästa rädslan? (Jag klappar henne inte eller pratar med henne, men hon söker min närhet).

23.15

Grejen med min vovve är att hon inte kissar eller bajsar någon annan stans än på just tomten. Och det tar tid för henne att "göra det hon ska", så detta att stå helt stilla på samma ställe är något vi gör varje dag... Varför det är såhär vet jag inte, jag har aldrig varit med om det tidigare och har länge funderat på om denna lilla "egenhet" är något att oroa sig över, om det är något som kommer att "gå över" när hon blir äldre eller så... Jag har aldrig heller hört talas om någon som haft det "problemet"...

Vi var ju på tomten när hon blev skrämd. Hon rusade iväg LÅNGT bortåt och var sedan livrädd för att på tillbakavägen gå in på tomten igen. Så hur kan jag få henne att känna sig så trygg som möjligt och ens få henne att kissa nu?

Jag försöker verkligen att "vara som vanligt" och behålla lugnet, men det är svårt när jag börjar tänka på om hon nu kommer att vägra kissa av rädsla framöver. VARFÖR började jag inte med något som DAP eller valeriana för en vecka sedan i förebyggande syfte?

Den 31 december 2014: 

04.09

Ja, ja jaaa! Aldrig har jag blivit gladare av att se henne kissa! Hela kvällen har jag gått ut och in med henne. Så fort jag har gått mot dörren har hon sprungit och lagt sig eller gömt sig. Väl ute har hon stått vid den stängda ytterdörren och skakat. Jag gjorde som en tjej jag pratat med om detta i ett forum rådde mig till och lyssnade på min magkänsla, och min magkänsla sa att det inte funkar att hon ska känna ren och skär PANIK varje gång vi går ut genom dörren! Så jag har bestämt att vi ska gå ut genom dörren, och ut på gräsmattan och den läskiga villagatan (som hon bara någon timme tidigare glatt rusade på, jagandes sin älskade boll... Hon var så lycklig då, så full av liv och nyfikenhet. Men jag försöker att inte tänka på det, för när jag ser kontrasten gör det så fruktansvärt ont i hjärtat! Jag vill heller inte tänka på hur jag här om dagen strängt sade ifrån till henne när hon var olydig och rusade iväg efter grannens husky som var ute med sin husse. Hur kunde jag tycka att DET var ett problem som jag måste ta tag i? Att hon blir så glad över att se en kompis att hon struntar i mig och mina dummiga människoregler?)

Jag försökte ett bra tag att få henne att gå ut på gräsmattan genom att locka på henne. Och visst kom hon motvilligt, men bara för att sedan direkt springa tillbaka till ytterdörren med en kroppshållning som jag gjorde bäst i att inte titta på. Sedan gick jag över till att sätta mig på huk på gräsmattan med ryggen/sidan mot henne. Jag ville inte ropa på henne mer, utan jag försökte att ignorera henne och bara vänta och tänka på att det droppade från taket, att det var ett ganska trevligt ljud. Att det var skönt att det blivit lite mildare väder. Att himlen täcktes av moln, men att de var så tunna att jag kunde skymta lite stjärnor där bakom dem...

Hon kom och krafsade på mig, och utan att säga något klappade jag om henne när hon gjorde det! Hon var duktig som kom ut på gräsmattan alldeles själv! Men hon vågade inte stanna länge, utan sprang sedan tillbaka till dörren. Jag satt en stund till. Reste på mig, strosade över gräsmatan till ett annat ställe, satte mig ner och andades in lite frisk luft. Hon kom och hoppade upp med sina framtassar på mitt knä. Jag lade armen om henne. Hon skakade, men det låtsades jag inte om. Jag intalade mig själv att "hon fryser" (trots att jag logiskt visste varför hon skakade, men logiken fick flyga och fara just då! Jag kunde helt enkelt inte tillåta mig att ens i tanken uppmärksamma hennes rädsla, för det skulle bara göra det jag gjorde till en bekräftelse för henne att det var farligt här ute). Det hördes ibland ljud från smällare långt borta, och hon blev livrädd. Jag noterade att det lät "poff" som det gör av såna saker som lyser upp himlen så vackert...

Hon alternerade mellan att söka min trygghet och ytterdörens. Ytterdörrens vann de flesta gångerna. Men hon var i alla fall inte panikslagen längre, så jag försökte tänka att det var ett bra första steg.

När klockan var tre på natten hade hon fortfarande inte kissat. På över 15 timmar! Där och då bestämde jag mig. Min duktiga lilla apportör skulle kanske aldrig mer kunna se en gul tennisboll efter att ha förknippat den med denna livsfarliga gata, men det var en risk jag var villig att ta. För tänk om lite bollkastning skulle kunna få igång henne?

Hon var ytterst tveksam till att springa iväg efter bollen på samma ställe som hon tidigare rusat iväg på i panik. Men hon kunde springa lite med mig och när jag kastade bollen i den djupa snön i allmänningen tvärs över vägen gick det att få henne att släppa en del av skräcken. Bollen försvann snabbt, och hon är inte jätteförtjust att apportera en snöboll som det blir direkt där, men hon sprang efter den. Hon sprang med mig. Och där ute satte hon sig och tömde blåsan. Hon satt länge, länge, länge och jag kan inte föreställa mig hur kissnödig hon måste ha varit. Hon gjorde sedan snabbt nummer två också, på ett ställe hon ALDRIG skulle sätta sig på annars! Och jag minns inte när jag sist var så OTROLIGT LYCKIG!

Vägen och gräsmattan på tomten var fortfarande väldigt läskig, men jag var så glad när jag slängde hundpåsen i soptunnan att hon inte ens var först fram till ytterdörren.  


Fiskelycka...?

Jag blev lite förvånad idag när jag tittade ut genom köksfönstret... Om man tittar rakt ut ser man i allmänhet en liten allmänning som ibland beträds av lekande barn eller hundägare som är ute och rastar sina fyrbenta älsklingar... Men idag fastnade alltså min blick på något annat. En man som stod med ett kastspö och verkade... ja... försöka fånga en saftig middag... utan vidare resultat bör kanske tilläggas...

Nåja, jag kanske borde ha bjudit över honom till vår trädgård... För vi hade faktiskt en smärre sjö här på baksidan för några dagar sedan... Men... ja, ni vet... Jag vet inte hur mycket skattehöjning det skulle innebära om jag gick ut offentligt med att ha sjötomt... Och Fiskaren tröttnade efter ett tag på att stå där på gräsmattan och kasta... Så jag hann liksom inte med det...

Jag vet inte varför eller vad han hoppades åstadkomma genom att stå och flugfiska på den där gräsmattan idag... Men han fick mig att le där jag stod vid diskbänken... :)

Felläsningar...

Jag har aldrig ansett mig själv lida av läs- och skrivsvårigheter. Dyslexi eller liknande...Men senaste tiden har jag höjt på ögonbrynet både en och fem gånger över konstiga uttryck i dagstidningen eller på nätet.

Julen har varit. Många har avnjutit vackra och sakrika varor på julbord... Garvad lax... till exempel... SÅ himla roligt kan det väl inte för en - krasst uttryckt - DÖD fisk att ligga där, uppskivad på ett fat?

Jaja... Jag är inte ett dugg trött! Och ni som känner mig vet ju redan att jag inte har en aning o vad "ironi" innebär heller...

Pinsamma jag...!

Jag svarar med andan i halsen. Jag har just tittat på plåten i ugnen och konstaterat att mina små vetebröd snart ska tas ut innan de bränns. Jag känner inte igen telefonnumret, men rösten i andra ändan av luren är bekant.
- Hej, hej är du på jobbet?
Va? Jag känner vagt igen rösten, men... jobbet?
- Öh... nej... Om man inte räknar med att jag har en omgång bullar i ugnen... säger jag dumt innan jag hör hur fullständigt fel det där skulle kunna tolkas.
- Ja, bokstavligt talat alltså, skyndar jag mig att säga. Jag håller på att baka... Jag skrattar till på ett sätt som närmast låter hysteriskt... vilket på ett fullständigt korrekt sätt speglar min sinnesstämning. Vilken jubelidiot jag är! Jeez...! Damen i luren är en bekant som jag inte talat med på säkert ett par år. Oh nu går det upp för henne att hon lagt in fel nummer i telefonboken. Att jag inte är den systerdotter som hon trodde sig prata med från början. Hon låter generad och ber om ursäkt för misstaget. Generad... för en felringning? Snälla lilla du, här har jag hasplat ur mig något som skulle kunna tolkas som att jag var gravid i åttande månaden med femlingar - och korrigerat mig själv på ett sätt som verkligen skulle kunna ge begreppet "genant" ett ansikte.

Vi pratar ett par minuter och utbyter artighetsfraser innan vi lägger på. Jag känner för att sjunka genom golvet. Imorgon, nästa vecka eller om ett halvår - kommer jag nog helhjärtat att kunna skratta åt min klantighet, min stora trut och denna lilla... pinsamhet. Men inte ikväll... Herregud! Bullar i ugnen... BOKSTAVLIGT talat! Hade det varit någon annan hade det inte varit så pinsamt. Men till saken hör att denna kvinna är tämligen religiös... Och denna lilla tabbe... Mina konstiga associationer... Ja... Det känns inte helt rumsrent om man så säger.


Jeez...!

Hjälp vad det regnar! Det bara öser ner! Nästan så man instinktivt tittar upp mot taket för att vara säker påå att det fortfarande håller...

Lycka är...

... att mötas av ett underbart julkort med ett underbart motiv (är det din kisse, Emma? JÄTTESÖT!!!) kryddat med underbara omtankar från en underbar vän!

Jag har inte skrivit några julkort i år... Just nu ångrar jag det beslutet - för jag känner ju själv hur underbart glad jag blir av att få juliga omtankar i just sådan form!

Tack, Emma! Jättetack för ditt fina julkort!! :D

Juletider...

Det är redan den 21 december! Vart tar dagarna vägen? Tiden går så fort, så fort... Den förhatliga snön som jag fasade för har kommit... Ja, jag vet att jag förmodligen är den enda människan på norra halvklotet som inte önskar sig en vit jul... Men en vit jul ser det ut att bli, och faktiskt - det känns inte så farligt! Ska jag vara helt och fullt ärlig så tittade jag ut genom fönstret en lång stund igår och konstaterade att världen faktiskt var ganska vacker... Inbäddad i sitt vita kalla täcke... Det var vackert... 

Nu har eftermiddagarna redan börjat bli ljusare igen. Och om jag minns rätt så kommer dagarna att bli ljusare från och med i övermorgon...  Är inte morgondagen - den 22:a - den mörkaste dagen på året detta år? Dagen då solen står i zenit... Förra året inföll vintersolståndet den 21:a, visst var det så? För ett år sedan på dagen...

Så då går vi snart mot ljusare tider alltså... Och om tre dagar är det julafton... Det är märkligt... Förunderligt faktiskt! Förunderligt! 

Lucia

Den 13 december... Luciadagen... Får mig att tänka tillbaka på barndomen, luciafirandet på dagis där alla flickor hade luciakronor. Även jag. Jag tror det var vid det årliga luciatågandet 1990 som jag vägrade att vara lucia och istället krävde av mina föräldrar att få vara vampyr istället... Jag visste knappt vad en vampyr var för något, men... Eller... Fråga mig inte varför jag så gärna ville vara vampyr, för det vet jag inte. Visste jag förmodligen inte ens då...
  Men vampyrer passar inte i luciatåg. Det blev vit klänning och glitter och elektrisk luciakrona... Luciasånger och föräldrar som hänfört beundrade sina små underverk... Jag minns att jag tittade efter mina föräldrar men inte såg dem i mörkret.

Senare blev det fika. En lussebulle som jag inte orkade äta upp, en pepparkaka... Förmodligen fick de vuxna kaffe. Förmodligen fick vi barn saft. Förmodligen, men det är inget jag har något minne av...

Jag minns luciadagen 1989. Jag hade röda strumpbyxor på mig och på morgonen var det något slags luciafirande i bygdegården bredvid skolan och dagiset... Jag minns att fröken Anita tog med mig dit. Och jag minns att jag - fråga inte hur det gick till - hamnade på scenen tillsammans med de JÄTTESTORA barnen, de som gick på LEKIS! 
  Jag minns att dagen var lång, jag reflekterade över hur lååånga dagarna var. Och jag längtade efter mamma och pappa.

I år har jag inte sjungit luciasånger (trots att jag hade täkt göra det för älskade M). I år har jag inte ätit någon lussebulle, inte ännu - men det ska jag göra innan dagen är slut har jag bestämt. Jag bakade igår, och nu har vi lussebullar så det räcker ett tag, M och jag... 

Det regnar. Och jag är nog världens knäppaste människa, men... jag är ganska glad för det. Den förbannade snön kom ju ovanligt sent i år, för några dagar sedan. Och... Det kändes inte alls roligt! Jag vill inte ha snö! Jag vill inte ha vinter! Jag vill inte ha denna kyla som äter sig in i märgen och sedan är omöjlig att bli av med, hur mycket man än pälsar på sig eller hur mycket man än skruvar upp elementet! 

I fönstret lyser dock adventsstjärnan... I köksfönstret står adventsstaken... På bordet ligger en påse med gula små bullar formade till "S"... Så jo... Det är ganska mysigt... Det är ganska mysigt med decembermånaden... OCKSÅ!

Glad lucia på er! 

Party party!!!

Jag och älsklingen ligger och kollar på en dokumentär på datorn. Jag har lite svårt att fokusera, för någonstans kommer konstiga och störande ljud. "Dunk, dunk, dunk", människor som skriker och pratar med höga röster, "Dunk, dunk, dunk" igen. Jag tänker att "Vad fasen... är TV:n på, och vad är det i så fall för kass actionrulle som går?"... Eller har jag drabbats av allvarliga vanföreställningar? Har jag börjat höra ljud som inte finns, eller vad är det frågan om? Är det något fel på filen, så fimlem vi ser innehåller störande bakgrundsljud som inte ska vara där? Sedan fattar jag. Ljuden kommer utifrån. Grannen har "party party" och det är därför det låter så jävligt.

Dokumentären är slut. Vi sätter oss vid TV:n - som mycket riktigt var avstängd - och börjar kolla på en serie. "Dunk, dunk, dunk!!" Klockan närmar sig midnatt och ljudvolymen utifrån börjar stegras. Tillslut pausar vi dvd:n och går och ställer oss i fönstret och tittar ut. Ljudet tilltar. Dörren öppnas och två personer kliver ut på gatan. "Dunk, dunk, dunk!!!" En kille med T-shirt och uppknäppt röd jacka står och pratar med en tjej som vinglar.

Plötsligt bromsar en bil in framför ungdomarna. En kvinna klampar ut, tar ett järnhårt tag i tjejens arm och föser in henne i passagerarsätet på bilen. Hon slänger igen bildörren med en smäll innan hon sätter sig framför ratten och kör iväg. Okej, den tjejen hade nog inte sina föräldrars tillåtelse att gå på denna fyllefest...

Vi tittar vidare på serien. "Dunk, dunk, dunk!" Sedan öppnas dörren igen. En kille håller en ölflaska i handen samtidigt som han ställer sig och börjar pissa på husets garage. När han är klar går han och en likaledes supande och - i sina egna ögon - supercool - kille ned på gatan. De super och skrålar. En till bil kommer. En kompis, denna gång. Killarna gör sig ingen brådska med att åka iväg, de super vidare, kastar sedan den tomma flaskan in på grannens garageuppfart (skittufft, ellerhur?). Sedan drar de. Äntligen.

Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att beskriva hur ungdomar fortsätter att supa och röka, gör lite avstickare för att urinera - ändera på garaget eller på själva boningshuset. Skrål och bröl. En jävla massa "DUNK, DUNK, DUNK!!", någonting som kraschar inne i huset, fulla tonåringar som springer överallt.... men alltså... SUCK!

Vi försöker kolla vidare på vår serie. "Dunk, dunk, dunk!" "Öööh, fyfan alltså, och då ba, liksom ja ba - WOW såhär" Så jävla häftigt, och dom ba asså..." Och så lite "DUNK, DUNK, DUNK!!" igen, följt av någon för mig oidentifierbar skrålande fyllesång.

Hur j*vla många fjortisar får egentligen plats i det där huset? Har alla rebelliska tonåringar i hela stan kommit hit, eller?

Timmarna går. Klungor av ungdomar kommer ut och drar sig saaaakta iväg. Men det märks ingen större skillnad. Förutom att fler och fler kommer ut och går in genom den nu konstant öppna ytterdörren. Vilket innebär att alla störande ljus hörs tio gånger högre.
  Någons bil står parkerad vid garageuppfarten. Ett gäng kommer ut. Ska kompisens bil pissas lite på också? Hell yeah!

Mera supande. Mera rökande. Tonåringar som ragglar runt. Skrik och bröl. Ett par små djävulshorn växer ut på mig när någon av dem halkar. Sorry grabben - men jag tycker faktiskt inte speciellt synd om dig! Inte för vurpan i alla fall.

Jag har varit på en fyllefest i mitt liv. Jag drack inte. Jag och min bästa vän (som tog mig med dit) drack inte. Och ja - det var många som var högljudda. Men det var inte alls som detta! Absolut och inte alls!!!

När någon ställer sig och börjar pissa på staketet till vårt hus får M nog. Han slänger på sig jacka och skor och ger sig ut och konfronterar den fulla tonåringen. Jag hör inte vad som sägs, men snorungen krymper och ser både rejält rädd och tillplattad ut. Bra gjort, M! Han är egentligen världens snällaste, finaste kille - men blir han förbannad kan han faktiskt skrämma skiten ur de flesta!

När han kommer in berättar han att grabben direkt slutat pissa och med dödsskräck i blicken bett om ursäkt. Sedan hade han gått därifrån. Utan att raggla eller vingla alls. Jahapp - så var det med den "berusningen"...

Vi fortsätter med vår serie. Sakta men inte så värst säkert drar sig ungdomarna hem. Den nedpissade bilen fylls och åker iväg. Faktiskt utan att varken köra över någon, fastna i någon snödriva, välta något staket - eller ens rivstarta iväg på ett sådär superballt och jättehäftigt sätt...

Vi kommer i säng vid fyra, M och jag. Då är det lugnt och tyst. Jag ligger ett bra tag och funderar... Jag undrar hur mycket av huset som är intakt, invändigt. Jag förmodar att detta var en FF-fest som föräldrarna inte visste om - för om jag hade barn i tonåren skulle jag aldrig, ALDRIG tillåta att han eller hon drog hem så jäkla många likaledes tonåriga personer för att låta dem supa, röka och härja runt i mitt hus utan att jag var där. Inte heller skulle jag bli så glad om mitt garage blev nedpissat. Och jag skulle DEFINITIVT få spel om en snorunge pissade på min husgrund!!
  Kommer grabben som höll i festen hinna städa upp innan föräldrarna kom hem? Knappast. Kommer han att få en fet utskällning? Det utgår jag ifrån. Kommer han att tycka att det var värt det? Jag är rätt säker på svaret där...


Smile...



Min lilla gumma brukar "le" när hon  mår bra och är nöjd... Här kommer ett bevis på hennes "smile"! :)


Skit också!!

Varför ska marken jag går på alltid plötsligt skaka till? Utan förvarning, för ingen kan förvarna om mentala jordskalv...

Mer...

Aj...

... Idag har en väldigt irriterande och genomträngande värk satt sig i mitt huvud... Huvudvärk... som nu är fem gånger värre än tidigare - efter att jag varit ute i iskylan... Nej - BORT!! (Och då menar jag både huvudvärken och minusgraderna ute...)

Möjligheter till lycka...

...finns överallt! Om vi bara letar ordentligt! Idag sken solen. Fåglar kvittrade. Det var kallt, men om jag lyssnade ordentligt hörde jag hur snön smälte till små droppar som landade på marken bredvid mig. "Dropp, dropp, dropp"...

En liten föraning av våren. Jag såg, hörde och kände den... för att jag var uppmärksam på möjligheterna här och nu!!!

Kanske lite sent men...

... Happy valentines dag önskar jag alla som läser min blogg! <3

Work to do...

Idag ska jag hjälpa min kära far att bära ett tungt gammalt skåp.

Intressant? Nej, knappast. Så varför berättar jag om det? Ingen aning... ;)

Att locka fram sin fars skratt...



- Jag förstår mig inte på tjejer! klagar jag inför min far som är i full färd med att knyta ena skon. Han är på väg ut till sitt älskade renoveringsobjekt "Koltjärn". 
Det är medvetet jag formulerar mig som jag gör, inte för att ta avstånd från min könstillräcklighet, utan för att jag - sedan jag var liten alltid varit en "tomboy", speciellt i min pappas sällskap.
  Jag fortsätter att berätta om varför "alla" tjejer är så omöjliga att förstå sig på.
- Jag är snål, men jag kan faktiskt lägga en tusenlapp på ett par bra skor, säger jag. Om de är sköna och har bra stötdämpning och så, så tycker jag att det är värt att betala lite extra för!
Pappa håller med.
- Men så många tjejer är helt fixerade vid skor! fortsätter jag. De dreglar över skor som är svindyra och superfula!! Stilettklackar som man inte kan gå i, fula pumps med en massa nitar och flärpar och skit på... Vad är det egentligen för fel på tjejer, pappa?
- Jadu... småler pappa samtidigt som han sneglar på de högklackade stövlarna som jag hade under gymnasietiden.
- Det är för att de saknar ett Y! fastslår han, med sina akademiska titlar i ryggraden.
- Måste vara det... spånar jag. Sedan kommer jag på ett av mina vanliga urkassa skämt.
- Pappa! Nu vet jag varför tjejer så lätt blir promiskuösa! ropar jag efter min far som just har öppnat dörren.
- De har ju två ex redan vid födseln! fortsätter jag glatt.
Det tar uppskattningsvis två sekunder, sedan brister pappa ut i ett gapskratt som säkert får grannarna att lyfta på sina huvuden. Jag hör hur han skrattar vidare efter att han stängt dörren och är på väg mot bilen.
Jag är nöjd.

Vissa - jag kanske de flesta, jag vet inte - anser att jag inte har någon humor. Och om jag har det så är den så udda att vanliga personer inte ser det lustiga i mina skämt i ändå. Men pappa har också dålig humor. Kanske är hans humor än sämre än min - för när jag tänker efter: himla fyndigt var det väl inte?

Men... jag är nöjd. Supernöjd över min fars dåliga humor!

Och jag ber om ursäkt om någon som gillar dyra och exkluseva skor med höga klackar känner sig trampad på tårna nu (fyndigt, eller hur?). Jag råkar bara vara en trist person som inte insertt att skor skall vara smycken för fötterna. Jag har problem att gå i höga klackar, därför har jag aldrig riktigt förstått tjusningen. Men jag ser inte ner på någon som har ett stort och genuint intresse av skor! Absolut inte, även om det kanske verkade så!
Ville bara klargöra detta - om utifall att... Ni vet...


Dålig blodcirkulation...

Jag sitter med dubbla tröjor och långkallingar under ett par ljusa byxor i jeansliknande tyg. På fötterna har jag raggsockor ovanpå de vita tubsockorna. Jag sitter inomhus, mitt element sprider värme i mitt lilla rum... Och nej, jag kan faktiskt inte säga att jag fryser. Helt. Men händerna är iskalla. Likaså de raggsocksbeklädda fossingarna.

Snart, alldeles snart är det dags att bylta på sig ännu mer och gå ut med vovven för en sista kvällsprommis. Längtar inte efter kylan. Men kanske, kanske kan jag ruska igång blodcirkulationen lite. Värma upp frusna fingrar och tår genom lite rörelse...

Annars skulle det vara trevligt med en varm kopp te just nu... Inte för att jag egentligen är så sugen på te, utan för att det är så trevligt att värma frusna händer på en varm temugg...

Menmen... Jag gissar att jag bara babblar för att skjuta upp den (både för mig och Sammet) välbehövliga kvällspromenaden i det kyyyliga vinterlandskapet...

Dreaming of sweet dreams...

Japp, så kan man sammanfatta mitt nuvarande tillstånd.

Jag brukar ha svårt att somna på kvällarna. Det har jag alltid haft, ända sedan jag var liten... Jag ligger och vrider mig... timme efter timme innan jag äntligen slocknar. Om inget väcker mig kan jag sedan lätt vrida på dygnet och sova till mitt på dagen... bara för att nästa natt ligga och vrida mig och förbanna att klockan är halv fem och jag inte kan sova!

I morse hände dock något relativt ovanligt. Klockan halv fem vaknade jag. Jag hade bara sovit ett par timmar och tyckte inte att det var dags att gå upp än. Så jag försökte somna om. Det är något jag brukar kunna göra om jag bara vaknar till och inte går upp ur sängen. Jag brukar ha svårt att somna på kvällen, men vaknar jag tidigt brukar jag inte ha några problem att återgå till "sleeping mode". Men inte idag. Inte denna morgon. Jag låg i ett varmt rum, i en varm pyjamas med en varm värmedyna under mig... och frös. Det var så kallt!!! Hur kan man frysa när man ligger i värsta kuvösen? Ja, jag vet att de flesta fryser på morgonen, men detta?!

Okej, mitt värmesystem hade uppenbarligen ballat ur helt, så det var bara att gå upp och hämta ett par extra fleecefiltar. Och dra upp värmedynan till max! Det innebär:
1. Jag vaknar till ännu mer av att gå upp i "kylan" och plocka fram filtarna
2. Jag känner mig snart som att jag ligger på en grill eftersom värmedynan verkligen är VARM! Den bränner mig i ryggen, och jag börjar försöka lukta mig till om jag känner någon doft liknande flintastek, eftersom den "doften" i så fall skulle vara resultatet av en Nanna på grillning. Bokstavligt talat.

Jag får faktiskt upp värmen efter ett tag. Så jag kan dra ner värmedynan på normal nivå igen. Min brända rygg ömmar. Och jag är nu klarvaken!

Klockan halv åtta ligger jag och rullar tummarna. Då ringer telefonen. Och tag tänker att "Fine, nu när jag ändå ligger och inte kan sova så slipper jag i alla fall bli väckt av att telefonen ringer!" följt på "Fast vad är det för pucko som ringer såhär tidigt? Tänk om jag inte varit vaken just denna morgon? Då hade jag blivit grymt irriterad på en ringande telefon!"...

Jag ligger och stör mig på att jag inte kan sova. Jag stör mig på alla gånger som min trevliga gramme väckt mig när hon klockan sju på morgonen börjat sin dag med att piska mattor några meter från mitt fönster! Jag stör mig på alla gånger "Plog-Nisse" har kört med sin traktor för att frakta undan all snö innan skolbussarna kommer (då vi bor granne med en skola). Jag stör mig på... tja, allt! Och ingenting! Jag stör mig på mig själv som irriterar mig på petitesser! Jag stör mig på snön som sakta faller utanför mitt fönster. Jag är så less på denna snö! Och jag är så formidabelt less på min egen pessimism att jag bara vill skrika! Moment 22 eller vad?

Jag vill sova! Jag vill sova bort denna vinter! Jag vill drömma om värme och solsken! Jag vill drömma om ljumma vågor på en strand. Jag vill drömma om ljusare och varmare tider...

I'm dreaming of those sweet dreams...

Jag har drabbats av latmasken...

När pappa ber mig skotta av gården... säger jag (med inte allt för sprudlande lyckligt tonfall) "Okej, visst!"
När han sedan påpekar att jag också måste skotta av taket... försöker jag hålla mitt tillkämpade leende på plats i ansiktet. Men inombords känner jag bara att "Neeej! Inte DET OCKSÅ!"
När han fortsätter med att säga att "Vi måste hjälpas åt" känner jag mig lite lättad. Pappa ska alltså hjälpa mig med taket! Skönt! Men... ack vad jag bedrar mig.
Hans liv består just nu i att renovera ett gammalt hus från... tja, hur gammalt kan det vara? Tidigt 1800-tal? Och då behöver han en liten gång från huset till den brasa där han tänker elda upp "en massa gammalt skit". Det är bara ett snödjup på ca. 80 cm som måste bort. Och jag behöver bara skotta en liten gång på 25 meter. Men... Det har töat. Snön är inte så lätt som den var från början. Den har en hård isskorpa över sig. Och jag orkar inte!!!

Jag har ingen rätt att klaga, nej jag vet. Det behöver jag inte påminnas om.
Jag kan inte gå omkring och göra ingenting, det fattar jag. Jag är fullt kapabel att göra lite hederligt kroppsarbete. Att "jag inte orkar" är en sanning med modifikation, för jag tror nog att jag kommer att överleva. Jodå, visst "orkar" jag. Fysiskt.

Snart ska jag:
1. Promenera bort till brevlådan med ett kort som ska postas. Fast jag inte orkar.
2. Skotta av gården. Fast jag inte orkar det heller.
3. Äta något. Inte för att jag orkar, utan för jag jag måste. Borde. Men lagad mat? Nej, sånt har jag inte orkat fixa på hur länge som helst. Jag tar en limpmacka och brer lite bergott på den. Som vanligt. Det är en ansträngning som egentligen också är för stor för mig. Men "a man's gotta do what a man's gotta do". Even though I'm a woman...

Doggone it!

Tidigare inlägg
RSS 2.0