Dagbok från en gång i tiden...

I morse vaknade jag tidigt. Några minuter innan klockan ringde gled jag upp ur sängvärmen och in i duschen. Dimman låg fortfarande tät i badrummet när jag fönade och plattade håret, smorde in mig och duttade lite parfym bakom öronen. Jag klädde på mig kläderna jag strukit och lagt fram kvällen innan. Ute i köket satte jag på kaffe och gick sedan ut och för att hämta tidningen. Kylan bet i kinderna på mig under den korta promenaden till och från brevlådan. Väl inne i värmen igen hällde jag upp fil och müsli, bredde en smörgås och kände att mina fingrar var kalla mot kaffekoppens svala porslin. Med tidningen som enda sällskap konstaterade jag att tillståndet i världen var tämligen oförändrat och att jag älskar den här stunden på dagen. Stunden helt för mig själv, innan någon annan vaknat, när jag bara kan sortera tankarna och förbereda mig för dagen. När kaffet var urdrucket diskade jag undan, sminkade mig, borstade tänderna och gick sedan upp för att väcka min älskling. Glömde jag att säga att jag var ute och sprang också förresten? Fem kilometer i intervaller och så lite yogainspirerad stretching på det. Så hade det ju kunnat vara. Så ska det bli. När jag är vuxen. Men i väntan på det så ser morgonrutinerna ut ungefär så här:Klockan ringer tio i sex. Jag har satt den på väckning vid sänggåendet kvällen innan och då tänkt att jag verkligen ska gå upp vid den tiden den här gången. Att jag inte ska somna om och att jag inte ska snooza, trots att det blivit mycket senare än jag tänkt mig när jag väl ställer klockan och det inte är många timmar kvar tills den är just tio i sex. Ja, klockan ringer som sagt och jag snoozar, somnar om, snoozar igen, vaknar långsamt till liv och släpar mig upp mycket senare än som var tänkt. Igen. Jag duschar nästan aldrig på morgonen eftersom jag inte tycker att jag hinner det. Om jag har duschat kvällen innan och gått och lagt mig med blött hår ser jag i spegeln en frisyr av tunt, långt hår som står åt alla utom ett håll och får tvinga ner den med vatten. Jag plattar till frisyren, fixtrixar lite och kör snabb ”halvsminkning” i fejset. (Snabbt på med lite mascara och kajal, därefter göra det bästa för att dölja de ständiga blåaktiga påsarna under ögonen med något puder). Klädjakt. Finns det något trevligt att ha på sig i tvättkorgen, eller kanske i garderoben eller möjligen på golvet bredvid sängen? Det finns det i regel, men de värsta morgnarna står jag bara och stirrar i min garderob och tycker att alla plagg ser omöjliga ut. Hittills har jag i alla fall inte gått till skolan naken. Frukost i hemmet är bortrationaliserat. Jag packar ner en eller ett par olika näringsdrycker i väskan att dricka vid lunchrasten mellan föreläsningarna. När jag klätt mig själv plockar jag fram kopplet och går en sväng med hunden. Min älskade finns 32 mil ifrån mig, nu när jag pluggar. Jag gissar att han sover, önskar barnsligt att jag kunde beama mig till honom och krypa ner i sängvärmen med hans arm som huvudkudde... Istället går jag ut, lägger väskan i bilen innan jag går morgonpromenaden. Tittar på klockan. Vovven skuttar glatt iväg i morgondisen. Luften är klar och frisk. Allt utom möjligtvis den glada vovvisen är stilla och vacker. Faktiskt. Om det är någon stund jag gillar på morgonen så är det väl den, några sekunder av stillhet och kärlek. I övrigt så väntar och längtar jag efter att de där vuxna morgnarna ska bli verklighet. Hur gammal ska man bli för att vakna innan klockan ringer? Jag är bra på mycket, men det där med morgonrutiner är sannerligen en av mina sämsta grenar.

6/8-07

Jag sitter och läser igenom gamla dagboksinlägg. Och vad ska jag säga... Jag saknar den tid som en gång var...

Det var varmt och jag var trött. Solen formligen stekte mig där jag satt i bilen, företagsbilen, tillsammans med min kollega Cristian. Jag hade ingen egen bil, inte idag. Vi hade just varit till verkstaden med den bil som pajat förra veckan. När jag körde den, såklart. Oljelampan hade helt oförklarligt börjat lysa. Med en bil kort, och mycket arbete att utföra, svängde vi så in på den lilla enkelriktade gata, på vilken jag skulle ”svobba”, dvs. köra fri från ogräs med en morordriven grästrimmer. Jag hade redan hållit på halva förmiddagen. Jag hade blivit avlämnad vid detta ställe strax efter sju på morgonen. Där hade jag vattnat parkblommor, och börjat röra rent plattorna. Att rengöra markplattor med trimmer är inte helt riskfritt, och det var jag medveten om. Jag har alltid varit noga med att vara uppmärksam, speciellt när jag arbetade nära glasförsedda byggnader, och inte minst folk. Detta var ett farligt ställe, ur bägge synpunkterna. Jag visste det. Jag var försiktig. Jag tog tid på mig. Ändå hände det…

Jag hade just börjat köra min andra omgång, klockan var lite över ett och lunchrasten var slut. Plötsligt ser jag hur en tant står på en trappa och viftar med armarna. Hon är svart i blicken, och jag blir uppriktigt rädd. Jag stänger av mitt redskap, och drar av mig hörselskydden.
- Såhär får det bara inte gå till! säger tanten strängt och pekar med sitt välmanikyrerade pekfinger på en totalsplittrad glasruta. Som en kalldusch rinner insikten över mig. Jag har krossat en ruta. Jag har faktiskt krossat en ruta, jag som varit så försiktig. En ruta på gamla polishuset är krossad, och det är jag som förstört den.
- Detta får du se till att fixa, nu med detsamma tack! säger en annan kvinnoröst alldeles bakom mig. Jag vänder mig förskräckt om och möter, inte ett, utan två par arga kvinnoögon till. Fan i helvete, far det igenom mitt huvud. Jag blir livrädd, jätteförbannad och alldeles tom på samma gång.
- Jag… eh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, och jag kan försäkra att det var en ren olyckshändelse… svamlar jag med förvånansvärt stadig röst.
- Du jobbar på XXX va?! säger den tredje propra damen, som visst börjat tappa lite av sin elegans på grund av ilskan.
- Detta får du betala, det är du medveten om va? Stackars kärring, tänker jag. Jag får nog betala en ny hårpermanent i skadestånd till denna krake. Sedan fylls jag av rädsla igen. Det ser ut att vara fina damer, dessa tre. Säkert jobbar de på kommunen. Säkert är de villiga att anmäla mig för skadegörelse. Och alldeles säkert är att de hatar denna lilla skitiga figur som står här framför dem, med en stor klumpig grästrimmer dinglande i ett alldeles för stort bälte. Jag måste se patetisk ut. Och fy fan vad klanting. Fy fan vad klantigt!!
- Jag ska genast ringa min chef och berätta vad som hänt. Det är ingen fara, jag ska fixa dethär. Och jag ber än en gång så hemskt mycket om ursäkt… babblar jag. Tanterna säger något om att det är bäst att jag gör det, annars så ska de minsann ta kontakt med min chef.
  Jävla kärringar, det var ju absolut inte meningen, vad hjälper det att ni står och skäller på mig i en timme, olyckan är ju redan skedd! Och vad är det för jävla sätt att komma med yttranden som snarast kan uppfattas som hot, ”dethär får du betala”, det låter ju som att hon skulle komma med ett hagelgevär till mig inatt och skjuta skallen av mig i sömnen. Har hon ingen som helst hyfs? Så tänker jag.
- Jag ska gå och ringa nu, tack för att ni ville tala om vad som hänt, mumlar jag, vänder på klacken och vandrar bortåt, undan från deras synfält.

Jag tar fram mobilen och ser att sambon har ringt för några minuter sedan. Det får vänta, tänker jag. Jag måste ringa till Cristian. Jag måste ringa och bekänna mina synder. Jag måste ringa och förklara. Bara jag inte börjar tjuta i luren också… Jag slår numret. En signal. Två signaler. Sedan lägger jag på. Eftersom Cristian har jobbtelefon, brukar vi göra så att vi vikarier ringer ett par signaler från våra mobiler, så att han sedan omedelbart kan ringa upp. Detta för att vi ska spara pengar. Hyggligt, och indirekt obligatoriskt. Man ska göra så… Jag väntar. Några sekunder väntar jag. Sedan ringer telefonen. Nu ringer Cristian, tänker jag. Nu gäller det, nu måste jag förtälja hela min pinsamma historia. Men det är inte Cristian. Det är pojkvännen som ringer igen. Han har fått soppatorsk när han åkte moppe, och undrar om jag inte kan komma med lite extra bensin till honom. Åka med bensin… Jag har ingen bil, jag har absolut varken bensin eller extra dunk, jag är alldeles ensam, jag väntar ett skitviktigt telefonsamtal just precis nu och jag har just förstört en kommunal byggnad och väntar på giljotinen. Ungefär detta förmedlar jag till sambon, på ett sätt som jag genast ångrar. Jag ber om förlåtelse och förklarar läget. Sedan lägger vi på. Jag ringer en gång till till Cristian, och denna gång kan han nå mig när han ringer tillbaka. Jag tar ett djupt andetag och säger:
- Hej Cristian, det är Nanna. Förlåt om jag ringer olämpligt, men jag har haft sönder en fönsterruta.
- Okej, en ruta. Haha, ja det blir nog minst den tjugonde i år för vår räkning. Vilken ruta är det?
Jag blir lite paff. Jag hade väntat mig ännu en avhyvling, och hot om uppsägning med omedelbar verkan.
- Ehh… Det är dethär ljusblåa långa huset, till vänster om arbetsförmedlingen. Vid sista ingången. Det är en ganska stor ruta… Vad… ja, vad ska jag göra? säger jag och märker att rösten är på väg att spricka.
- Okej, ja jag kommer till dig nu då, så får vi titta på det. Bra! Hej!

Rutan, som skulle vara av krossäkert glas, måste ersättas innan kvällen. Jag sitter som på nålar under hela vägen in till kontoret. Jag fattar bara inte att Cristian kan vara så snäll och förstående. Jag har ju för fan krossat en specialruta värd 2000 kronor! Bara det går att fixa, bara det går att fixa… Jag känner mig så fruktansvärt liten där jag sitter. Som en fyraåring som sitter med en förälder på väg hem från dagis, efter att ha gjort något riktigt sattyg under dagen.

Rutan ska fixas. Det kommer att krävas en specialbeställd ny ruta, som inte kan monteras upp förrän imorgon. Men Herr Glasnisse ska laga provisoriskt på en gång, säger Cristian efter att ha talat några minuter i telefon. Det ordnar sig.
- Tack… piper jag. Sedan går jag ut i fikarummet. Jag talar om för Sofie och Maria vad jag ställt till med. Grabbarna vid bordet intill hör vad jag säger, och kommer med uppmuntrande uttalanden om hur många rutor de själva krossat. Andreas hade tydligen krossat summa summarum 45 stycken, sa han. Och jag vill inte vara en sån som känner skadeglädje. Men faktum är att det kändes riktigt skönt att veta att jag inte är ensam. Jag visste sen förut att runt 20 fönsterrutor krossats redan i år. Men när jag nu fick se ansiktena på gärningsmännen, snälla, schyssta, duktiga och proffsiga killar och tjejer, ja… det kändes skönt. Jag kanske inte är så hemsk trots allt. Det kanske inte var mitt fel. Kanske var det till och med så som alla sa, att det var något som riskerade att hända vem som helst, hur försiktig man än är? Nanna har krossat ett fönster. Inte någon människa, inte någon levande varelse alls. Ett fönster. Och i efterhand är jag glad, så otroligt tacksam och glad över att det inte var värre. Och över mina underbara arbetskompisar som var så otroligt snälla och bussiga mot mig. Över att det går att fixa. Snart har gamla polishuset en ny ruta. Men frågan kvarstår… Kommer jag att våga gå förbi dessa tanters kontor i fortsättningen? Kommer jag att våga möta deras blickar igen? Kommer de att förlåta mig? Jag vet inte… Jag vet verkligen inte…

RSS 2.0