Dagbok från en gång i tiden...

I morse vaknade jag tidigt. Några minuter innan klockan ringde gled jag upp ur sängvärmen och in i duschen. Dimman låg fortfarande tät i badrummet när jag fönade och plattade håret, smorde in mig och duttade lite parfym bakom öronen. Jag klädde på mig kläderna jag strukit och lagt fram kvällen innan. Ute i köket satte jag på kaffe och gick sedan ut och för att hämta tidningen. Kylan bet i kinderna på mig under den korta promenaden till och från brevlådan. Väl inne i värmen igen hällde jag upp fil och müsli, bredde en smörgås och kände att mina fingrar var kalla mot kaffekoppens svala porslin. Med tidningen som enda sällskap konstaterade jag att tillståndet i världen var tämligen oförändrat och att jag älskar den här stunden på dagen. Stunden helt för mig själv, innan någon annan vaknat, när jag bara kan sortera tankarna och förbereda mig för dagen. När kaffet var urdrucket diskade jag undan, sminkade mig, borstade tänderna och gick sedan upp för att väcka min älskling. Glömde jag att säga att jag var ute och sprang också förresten? Fem kilometer i intervaller och så lite yogainspirerad stretching på det. Så hade det ju kunnat vara. Så ska det bli. När jag är vuxen. Men i väntan på det så ser morgonrutinerna ut ungefär så här:Klockan ringer tio i sex. Jag har satt den på väckning vid sänggåendet kvällen innan och då tänkt att jag verkligen ska gå upp vid den tiden den här gången. Att jag inte ska somna om och att jag inte ska snooza, trots att det blivit mycket senare än jag tänkt mig när jag väl ställer klockan och det inte är många timmar kvar tills den är just tio i sex. Ja, klockan ringer som sagt och jag snoozar, somnar om, snoozar igen, vaknar långsamt till liv och släpar mig upp mycket senare än som var tänkt. Igen. Jag duschar nästan aldrig på morgonen eftersom jag inte tycker att jag hinner det. Om jag har duschat kvällen innan och gått och lagt mig med blött hår ser jag i spegeln en frisyr av tunt, långt hår som står åt alla utom ett håll och får tvinga ner den med vatten. Jag plattar till frisyren, fixtrixar lite och kör snabb ”halvsminkning” i fejset. (Snabbt på med lite mascara och kajal, därefter göra det bästa för att dölja de ständiga blåaktiga påsarna under ögonen med något puder). Klädjakt. Finns det något trevligt att ha på sig i tvättkorgen, eller kanske i garderoben eller möjligen på golvet bredvid sängen? Det finns det i regel, men de värsta morgnarna står jag bara och stirrar i min garderob och tycker att alla plagg ser omöjliga ut. Hittills har jag i alla fall inte gått till skolan naken. Frukost i hemmet är bortrationaliserat. Jag packar ner en eller ett par olika näringsdrycker i väskan att dricka vid lunchrasten mellan föreläsningarna. När jag klätt mig själv plockar jag fram kopplet och går en sväng med hunden. Min älskade finns 32 mil ifrån mig, nu när jag pluggar. Jag gissar att han sover, önskar barnsligt att jag kunde beama mig till honom och krypa ner i sängvärmen med hans arm som huvudkudde... Istället går jag ut, lägger väskan i bilen innan jag går morgonpromenaden. Tittar på klockan. Vovven skuttar glatt iväg i morgondisen. Luften är klar och frisk. Allt utom möjligtvis den glada vovvisen är stilla och vacker. Faktiskt. Om det är någon stund jag gillar på morgonen så är det väl den, några sekunder av stillhet och kärlek. I övrigt så väntar och längtar jag efter att de där vuxna morgnarna ska bli verklighet. Hur gammal ska man bli för att vakna innan klockan ringer? Jag är bra på mycket, men det där med morgonrutiner är sannerligen en av mina sämsta grenar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0