Leia på äventyr...
Leia, lilla bus... Det är inte lätt att vara en minivovve med energi som får Duracellreklamens Energizer Bunny att verka pinsam i jämförelse...
Kan man vara sötare än såhär? (Självklart inte, vilken korkad retorisk fråga...)
Energiknippet och jag tog oss - det trista vädret till trots - bort till den nyanlagda klätterställningen bakom skolan för att kolla läget. Leia älskar sanden under tassarna...
Efter ett tag får hon syn på något. Jag vet ännu inte vad, men...
... det visar sig vara något så skojigt som ett gammalt bananskal som någon slängt ifrån sig för... ja, lääänge sedan...
Trist och tråkig som jag är fattade jag inte tjusningen, utan Leia fick snällt lämna sitt fynd bakom sig medan vi sprang runt ett slag. Därefter blev hon sådär valpigt trött. Det är som att slå av en strömbrytare - eller möjligen att koppla ur Duracell-batteriet - och hon ville bara hem och sooova.
Lilla underbara Leia...
Du har när jag skriver detta (klockan 20 över två på natten) inte varit här hos oss ens i tolv timmar. Inte ens ett halvt dygn. Ändå är du redan så självklar, som att du alltid funnits här och spridit glädje, kärlek, hopp och din alldeles speciella och fantastiska syn på livet, på de små saker som du fascineras över med en spontan tjusning som smittar av sig på mig när du med din busiga blick visar hur underhållande det är att attackera ett låtsasben i gummi som studsar om man är stor nog att orka kasta runt med det - eller som i ditt fall - om någon knutit fast ett snöre i det och drar det över golvet...
Du är så himla duktig också. Ännu har ingen "olycka" på golvet inträffat. Visserligen är jag förekommande och vet när du förmodligen är nödig. Men ett par gånger har du signalerat att det "varit dags" och du älskar uppmärksamheten du får när du gjort dina naturbehov i just naturen. (Om nu gräsmattan är att betrakta som "natur", men den är i alla fall bra mer passande under benämningen än en matta på golvet). Och i natt när du varit ute och kissat såg jag att du var på väg att göra "nummer två" inne. Det gick snabbt att avbryta och gå ut, och när du gjort detta storslagna ute var du den absolut mest fantastiska varelsen i världshistorien!
Söta små tassar...
Men HAN skulle ju ALDRIG...!
Kom att tänka på något jag såg på TV för länge sedan... Om hur de man allra minst anar i själva verket kan vara de mest bestialiska skurkarna. Att grannen som är hur tjenis och trevlig som helst när ni möts vid brevlådorna, men när du åker till jobbet ägnar grannen sina dagar åt att seriemörda slumpmässigt utvalda personer och använda deras kött tillsammans med pulvermos som middag... Typ.
Jag började fundera över vem i min bekantskapskrets som jag aaaldrig skulle tro levde ett sånt dubbelliv. Vem är den mest skötsamma samhällsmedborgaren och den mest välvilliga personen jag känner?
Jag landade på min kära svärmor. En god och omtänksam kvinna som aldrig någonsin skulle kröka ett hår på någons huvud. Som jag (utan att veta säkert, men jag känner mig ganska säker på mitt antagande här) - troligtvis aldrig så mycket som stulit en kola i en affär som barn...
Men antag då att svärmor - då hon får tillfälle - smiter iväg och utför väpnade bankrån! Jag försöker måla upp bilden framför mig, men den är för absurd för att jag ens ska försöka tänka på detta hypotetiska med någon form av allvar.
Nej, det blir bara komiskt. Och kanske jag är naiv, men jag tror faktiskt fortfarande att de allra flesta är just det de ser ut att vara. Och att man inte kan gå igenom livet med inställningen att varje hygglig människa man möter hyser en potentiell brottsling.
Vad jag säkert kan säga är att jag själv inte skulle känna mig så komfortabel om människor omkring mig ständigt gick och var rädda för att bli mitt nästa mordoffer bara för att jag hälsade när vi möttes på gatan. Eller om mina föräldrar skulle bli övertygade om att jag planerade ett terroristattentat, ja - kanske var jag till och med hjärnan bakom 9/11! Man vet ju aldrig och de mest bestialiska brotten begås ju alltså tydligen av den man minst anar...
Nu måste jag gå. Jag har ett bombattentat mot en skola att genomföra idag.
Hej svejs och ni kommer att se resultatet av mitt dagsverke när ni slår på TV:n och möts av extrainsatta nyhetssändningar!
Jag började fundera över vem i min bekantskapskrets som jag aaaldrig skulle tro levde ett sånt dubbelliv. Vem är den mest skötsamma samhällsmedborgaren och den mest välvilliga personen jag känner?
Jag landade på min kära svärmor. En god och omtänksam kvinna som aldrig någonsin skulle kröka ett hår på någons huvud. Som jag (utan att veta säkert, men jag känner mig ganska säker på mitt antagande här) - troligtvis aldrig så mycket som stulit en kola i en affär som barn...
Men antag då att svärmor - då hon får tillfälle - smiter iväg och utför väpnade bankrån! Jag försöker måla upp bilden framför mig, men den är för absurd för att jag ens ska försöka tänka på detta hypotetiska med någon form av allvar.
Nej, det blir bara komiskt. Och kanske jag är naiv, men jag tror faktiskt fortfarande att de allra flesta är just det de ser ut att vara. Och att man inte kan gå igenom livet med inställningen att varje hygglig människa man möter hyser en potentiell brottsling.
Vad jag säkert kan säga är att jag själv inte skulle känna mig så komfortabel om människor omkring mig ständigt gick och var rädda för att bli mitt nästa mordoffer bara för att jag hälsade när vi möttes på gatan. Eller om mina föräldrar skulle bli övertygade om att jag planerade ett terroristattentat, ja - kanske var jag till och med hjärnan bakom 9/11! Man vet ju aldrig och de mest bestialiska brotten begås ju alltså tydligen av den man minst anar...
Nu måste jag gå. Jag har ett bombattentat mot en skola att genomföra idag.
Hej svejs och ni kommer att se resultatet av mitt dagsverke när ni slår på TV:n och möts av extrainsatta nyhetssändningar!
Lilla Leia...
Jag längtar efter dig, bus! <3
