Ninanna

Kom att tänka på något jag såg på TV för länge sedan... Om hur de man allra minst anar i själva verket kan vara de mest bestialiska skurkarna. Att grannen som är hur tjenis och trevlig som helst när ni möts vid brevlådorna, men när du åker till jobbet ägnar grannen sina dagar åt att seriemörda slumpmässigt utvalda personer och använda deras kött tillsammans med pulvermos som middag... Typ.

Jag började fundera över vem i min bekantskapskrets som jag aaaldrig skulle tro levde ett sånt dubbelliv. Vem är den mest skötsamma samhällsmedborgaren och den mest välvilliga personen jag känner?
Jag landade på min kära svärmor. En god och omtänksam kvinna som aldrig någonsin skulle kröka ett hår på någons huvud. Som jag (utan att veta säkert, men jag känner mig ganska säker på mitt antagande här) - troligtvis aldrig så mycket som stulit en kola i en affär som barn...

Men antag då att svärmor - då hon får tillfälle - smiter iväg och utför väpnade bankrån! Jag försöker måla upp bilden framför mig, men den är för absurd för att jag ens ska försöka tänka på detta hypotetiska med någon form av allvar.
Nej, det blir bara komiskt. Och kanske jag är naiv, men jag tror faktiskt fortfarande att de allra flesta är just det de ser ut att vara. Och att man inte kan gå igenom livet med inställningen att varje hygglig människa man möter hyser en potentiell brottsling.
Vad jag säkert kan säga är att jag själv inte skulle känna mig så komfortabel om människor omkring mig ständigt gick och var rädda för att bli mitt nästa mordoffer bara för att jag hälsade när vi möttes på gatan. Eller om mina föräldrar skulle bli övertygade om att jag planerade ett terroristattentat, ja - kanske var jag till och med hjärnan bakom 9/11! Man vet ju aldrig och de mest bestialiska brotten begås ju alltså tydligen av den man minst anar...

Nu måste jag gå. Jag har ett bombattentat mot en skola att genomföra idag.

Hej svejs och ni kommer att se resultatet av mitt dagsverke när ni slår på TV:n och möts av extrainsatta nyhetssändningar!