My strange addiction

Det finns ett TV-program som heter "My strange addiction" eller något liknande. Det behandlar - som titeln hintar om - konstiga beroenden. Människor som är beroende av att äta tvättmedel, som är beroende av att rycka loss hårstrån till den grad att de är halvt flintskalliga och liknande neurotiska beteenden. Jag har också fått ett nytt beroende. Eller, jag har fått ett återfall i ett beroende som var mer uttalat när jag var yngre. Hundar.
  Jag har blivit besatt av hundar, och som jag tidigare beskrivit saknar jag Leia varje dag, stora delar av dagen... Abstinens? Jo, det kan man nog kalla det för. Abstinens efter att känna mig "hel", för utan henne (utan sällskap av en hund rent generellt) känner jag som att en del av mig själv liksom fattas. En förmåga att se på livet och nuet. Ett lugn... En styrka som kommer fram inom mig...
 
Det fantastiska med att knyta an till en hund är att man liksom "blir ett" med hunden. Man absorberar hundens energi och känner av vad hunden vill och känner och behöver just där och då.
  Leia har varit väldigt duktig på att uträtta sina behov ute när hon bott hos oss. Trots att shelties, och speciellt hennes uppfödares hundar - brukar vara sena i sin förmåga att hålla sig. Det får mig att fundera om det kanske inte är så att hon är 99% rumsren, utan att det handlar om att jag känner av när hon behöver gå ut och förebygger olyckor på det sättet. Kanske är det så. (Eller så är jag en sådan kontrollfreak att jag helt enkelt inte chansar, utan har lärt mig att aldrig släppa fokus från henne).
 
Nåja, nu snurrar jag iväg ifrån ämnet "beroende". Men för att återgå - jag undrar om det inte ÄR så att hundar kan vara psykologiskt beroendeframkallande. Fast på ett tämligen ofarligt sätt, jag ådrar mig ju inga fysiska skador genom att ha hundar i tankarna nästan hela tiden. Och jag är fullt övertygad om att många icke-hundägare skulle få en förbättrad livskvalitet med en hund i sitt liv. Hundar förlänger livet på oss människor, hundar har så mycket att lära oss om kärlek, harmoni, glädje och förlåtelse. Hundar behöver inte mycket materiellt för att vara lyckliga. Och faktum är att... det behöver faktiskt inte vi heller! Inte egentligen...

Visdomen som bara en hund kan dela med oss...

 
Jag ska nu försöka beskriva vad som gör att hundar nog är de allra mest fantastiska varelserna på denna planet om man utgår från oss människor. En hund ger något... nästan spirituellt, en kraft som är så svår att förklara. Men om jag då ska försöka, så säger jag att:
 
Jag har förvisso ett synfel, men jag är inte blind. Ändå får Leia mig att se saker i vardagen som fantastiska i sin trivialitet (om man ser logiskt eller kanske pessimistiskt på det). Hon lever här och nu, och inte bara det - hon värdesätter också det som är här och nu så högt! På sitt självklara sätt ser hon möjligheterna att njuta av livet som det kommer, och det är en egenskap som smittar av sig på mig. Hon visar mig livet, och med henne vid min sida kan jag se det. Hon är lite av en ledarhund för mig. Hon guidar mig runt i en tillvaro med utmaningar och glädjeämnen jag annars inte ser. Hon får mig att känna hopp, styrka, glädje och tacksamhet!
 
Jag tror inre att jag är unik. Jag tror att alla, eller åtminstone de flesta skulle kunna se detta genom samspelet med sin hund. Jag önskar att alla kunde ta del av den visdom, frihet och skönhet som bara en hund kan visa en! Jag tror att världen skulle bli en bra mycket mer harmonisk och glädjefylld plats om så skedde...

Långrandigt om mina (icke professionella!) tankar kring hunduppfostran

Jag anser mig vara ganska mjuk när det kommer till "hunduppfostran/hundträning". Jag koppeltränar inte genom att så fort hunden drar i kopplet rycka till med sådan kraft att det gör fysiskt ont. Jag tränar inte in förbud genom att lägga smaskig korv i gräset, gå förbi med hunden kopplad och så fort hunden nosar efter det som luktar så gott slita tag i kopplet samtidigt som jag vrålar "NEEJ!!!". Varför? För att jag med mina hundar inte känt att det varit något som känts naturligt eller logiskt ur inlärningssynpunkt. Jag vrider inte om öronen som korrigering. Jag vill att min hund ska känna sig trygg med mig, och min uppgift ligger i att göra mig förstådd, vara tydlig med vad jag vill och att min hund ska känna att jag är en trygghet, att jag vet vad jag gör och har koll på situationen och "kan fixa allt" - även om jag själv vet att jag inte kan det.

  Med Sammet var det en himla bra grej att hon trodde att jag kunde "fixa allt". Om hon gjorde sig illa under en promenad och jag inte kunde se - eller kunde se, men inte genast åtgärda problemet - funkade det utmärkt att titta på den onda tassen, pilla lite med fingrarna (utan att egentligen göra något helande what so ever) och sedan konstatera att "Nu kan du gå igen!". Ungefär som ett barn som gör sig illa - det går så bra att ta bort det onda genom att blåsa på stället där barnet slagit sig. Sammet trodde att jag åtgärdat hennes skada och genast kunde hon springa vidare utan smärta.

 

Men jag är heller inte rakt av anhängare av "mjuka metoder -filosofin" om den innebär att olydnad skall avledas och att man aldrig någonsin får korrigera sin hund. För i deras värld är begreppet "korrigering" en vacker omskrivning av "straff".

  Jag korrigerar. Och jag korrigerar så mycket som jag anser att situationen kräver just där och då och med just DEN hunden.

  Störningen med korven är säkert en utmärkt träning - för vissa hundar och vissa hundägare. Men inte för mig. För jag förstår den inte, och hur ska jag då få min hund att förstå? I en inlärningssituation för att hunden ska veta vad ordet betyder - ja. Fast jag vill hellre ge hunden en chans att göra rätt och markera på ett tydligare sätt men utan koppelryck. Jag vill inte vara beroende av ett koppel för att kommunicera med min hund. Jag vill att hunden ska VILJA lyda mig, och det är där jag känner mig främmande för "hårda tag". För mig är det lättare att få "connection" och vara pedagogisk under lugna förhållanden.   

 

MEN - att enbart belöna gott uppförande och ignorera/avleda oönskat - det tycker jag är orättvist mot hunden. Det finns faktiskt saker som man inte får göra, saker där hunden inte (enligt mig) ska ha ett val. "Hunden lär sig inget av straff" är inom en viss hundpsykologfilosofi en grundnorm, en uppfattning som blivit rättesnöre.

Man kan inte (återigen - enligt min totalt oprofessionella uppfattning) träna en hund att bli lydig bara med beröm och belöning.  Men för inte så många år sedan så var det många som försökte få hundägarna att tro det. "Hunden lär sig inget av straff", hette det.

 

Om jag inte förstår det "hårda" sättet att lära in kommandot "nej" så är jag dock ännu mer främmande för det "mjuka" sättet som går ut på att göra inlärningen av "nej" mer positiv, nämligen att lära hunden att den får godis när man säger "nej". Visserligen får man nog en hund som avbryter sig när den hör ordet "nej", för det innebär ju att man får godis! Men... vad får ordet "nej" för innebörd för hunden i förlängningen då? Det är ju liksom samma metod jag använder för att förstärka ett positivt beteende, samma metod som när jag lär in begreppet "bra" eller "duktig hund". De ord jag använder för att uppmuntra ett beteende! Och jag ska skamset erkänna att jag kanske fallit i en liknande fälla med Leia just nu. Jag gillar inte att hon sticker iväg från mig, så när hon gör det skärper jag till rösten för att avbryta ett felaktigt inkallning... då får hon extra beröm och godis. För att hon var duktig och kunde avbryta jakten. Ikväll stack hon iväg efter något, jag såg inte vad, men jag ropade till, och till min stora glädje avbröt hon sin målinriktade jakt efter... vad det nu var. Och fick godis. Sedan gick jag för att se efter om det var den där satans katten igen, eller vad det nu var... Och gissa vad? Det var... tamtadam: INGENTING! (Och det märktes på henne också eftersom hon inte ens tittade efter det hon nyss varit i full färd att "jaga". Hon lurade mig big time för att vara säker på att få godis! Jag min snåljåp anser ju att det inte behövs godis som belöning varje gång då vi kommit förbi inlärningsstadiet och hon vet vad jag menar med mitt kommando)...

  Summa summarum: Olydnad lönar sig, matte verkar ju bli extra generös med sitt godis då!

 

Det känns som att vi hundägare slits mellan alla råd från "brutalt dominera den olydiga hunden tills den ger upp"-kategorin och "du får bara använda positiv förstärkning och ska alltid erbjuda något mer positivt i utbytte för det din hund just nu är i färd att hitta på, då kommer den vilja göra allt för dig"-kategorin. Svart eller vitt. Men det mesta här i livet är inte svart eller vitt - såvida man inte är blind. Men många filosofier går till överdrift och förblindar oss.

  Den första "radikal-kategorin" vägrar jag sälla mig till, jag vill inte (och kan inte heller) gå in i en fysisk strid med hunden, jag tycker att det riskerar att bara trigga ett mer frustrerat beteende samtidigt som det försvårar att bygga en tillitsfull relation med hunden. Den andra extremen i skalan fungerar inte heller rakt av, för det är svårt att skapa något mer lockande än just det hunden vill göra som får den att vara olydig från första början. Lite godis slår inte en löptik för en kärlekskrank ung hanhund till exempel. Och jag ifrågasätter det kloka i att erbjuda en bit korv till en hund som ligger i sängen och morrar för att få behålla den för sig själv. (Vad är jag för ledarfigur om jag ska behöva BETALA för att få tillgång till min egen säng liksom?!)

 

Detta blidde en smärre roman, eller kanske avhandling... Utan källhänvisning, för - som sagt då detta dels är ett känsligt ämne som inte är riktigt "PK" i hundträningsvärlden, dels inte är något jag vill ta ansvar för om någon (mot förmodan) skulle använda sig av min filosofi som om jag verkligen hade utbildning och sedan har så totalfel att denna någon därför förstör sin hund... Jag är ingen hundexpert. Jag baserar mina påståenden på högst begränsade personliga erfarenheter! Ville bara understryka det...


RSS 2.0