Ninanna

Den frågan är ganska enkel att svara på… som det ser ut just här och just nu… Jag vil bli… törs jag säga det(?) fr**ä*d den sista november… För det är en känsla jag har… att OM jag blir… ja… DET.. så kommer jag att ha kapacitet att verkligen kunna göra en skillnad… Jag vill verkligen ha en andra chans… inte bara i en enda bemärkelse… Jag VET att jag i så fall kommer att kunna…  bli en OKEJ mamma… ”Perfekt”? – NEJ, verkligen inte! – ”GODKÄND”, ”OKEJ”? – Ja!

Jag VET… Fråga mig inte hur men jag VET…  

Nu har det gått hiskerligt länge sedan jag visade upp några livstecken på nätet... Jag ska inte gå in på exakt vad som hänt eller inte hänt eller varför - jag har haft tankarna på annat! Det får räcka som förklaring! :)

Idag är det 7 år sedan jag och M blev tillsammans. 7 år!!! Och många fler kommer det att bli, för... Idag var vi och pratade med säljaren till det hus vi var på visning på för ett par veckor sedan. Det var många som kom för att titta. Och med det stora antalet spekulanter tänkte jag redan där och då att "nej, det finns inte ens en mikroskopisk chans att vi skulle kunna köppa detta!"
  När jag kom in där... när jag gick runt och tog kort... så kände jag hur jag verkigen GILLADE dethär huset, tomten, läget... Det var så... perfekt på något sätt! Men en dröm. Vi skulle inte kunna få huset jag blivit så kär i... Inte med sådan konkurrens...

Men lite oro på börsen och plötsligt var det bara vi och en köpare till som fortfarande var intresserade. Vi var det i alla fall. Denne andre köpare ville ha en dag på sig att tänka igenom beslutet, och när han gjort det hade han kommit fram till att INTE köpa huset i alla fall...

Vi har ett HUS, M och jag!!! Vi har ett hus!!!

JAG ÄLSKAR DIG SÅ SANSLÖST MYCKET, MIN FINASTE VACKERPOJKE!!!

Det har varit en lite halvjobbig dag. Utan någon direkt orsak egentligen, lite motgångar som jag skulle ha tagit mer eller mindre med en klackspark om jag haft en bättre dag. Men jag känner mig… tja, jag känner att jag inte räcker till. Hur jag än gör så blir det bara fel. Jag gör folk besvikna. Så känns det, fast jag logiskt kan förstå att människor omkring mig precis som jag har dagar då man kan låta otacksam och sur utan att egentligen mena något med det. Men jag känner mig alltså otillräcklig, på gränsen till misslyckad.

  Då ringer Du. Din röst är som sammet i mina öron. Vi pratar och jag kommer med samma typ av reflektioner som jag gjort tidigare under dagen. Korkade slutsatser. Oförstående ord som jag säger i välmening.

  Men det är inte så du tar det. Du lyssnar på mig. Mina observationer betyder något, för i dina öron är de inte så korkade. Jag kan hjälpa dig med mina härledningar, vårt samtal blir ett givande och tagande. Jag växer mentalt till den personen jag är menad att vara. Mina ord är inte oförstående längre, vi växer båda i samtalet. Ja, vi växer närmre och närmre varandra för varje mening som utbyts. Jag är inte längre bara jag och du är inte enbart du. Det är Vi nu. Vi har på ett tiotal minuter gått in i den starkaste existensen av alla, vi har blivit Vi! Och jag vet att Vi tillsammans har förmågan att utföra mirakel. Vi kan klättra över de brantaste sluttningarna, vi kan ta oss till toppen av det högsta berget. Vi kan göra vad som helst! För vi är som en nyckel och ett lås till universum. Förenade kan vi nå stjärnor och planeter. För vi är Vi! Och vi älskar varandra!

Baby, as you walk by
I saw the sign so deep inside.
I knew it had to be
Forever you and me

When you smiled
For a little while.
I saw the same rhapsody
So lovely and so free.

I knew right then and there
That you were made for me.
'Cause it wasn't hard to see
That I was made to love you.

Ett svagt men trevligt ljud kommer ifrån tangenterna på mitt nya fina tangentbord som jag fått tillsammans med tillhörande superfin, superbra super-dator, samt den största och bäst upplösta skärmen jag sett i hela mitt liv!!  Och eftersom det är fredagen den trettonde idag är det en speciell dag! Fredagen den trettonde – för precis fem år och tre månader sedan – blev jag tillsammans med mitt livs stora kärlek!

Detta inlägg är till dig Mattias. Och det jag vill säga är:

Den här datorn är den finaste presenten som någon, någonsin har givit mig. Med ett undantag – den 13 augusti 2004 fick jag den största gåvan av alla – jag fick dig i mitt liv! Tack för att du vill vara min, tack för all din kärlek, tack för allt du gjort för oss, som du gör just nu i denna stund bara genom att vara DU, som du kommer att göra i framtiden bara genom att finnas! Jag är så stolt över att få kalla mig din flickvän! Jag älskar dig!!!



Written with all my love
/Nanna