Vill inte, vill inte, vill inte!

Känner mig som en trulig treåring. Men jag är rädd, så rädd... Jag vill inte!
Lika rädd för att gå till farbror doktorn, lika rädd är jag att det faktiskt ska vara allvarligt. Att det ska vara den där sjukdomen som börjar på "c" och slutar på "ancer".
 
Troligtvis är det inget farligt. Troligtvis kommer de att ta bort knölen, testa den och konstatera att den inte var malign. Inte ens en tumör, utan en svullnad av något annat slag. Och jag kan lägga det bakom mig...
  Å andra sidan - OM det är allvarligt, vill jag veta det då? Nej, det tror jag faktiskt inte att jag vill...  

Krasch...

Igår var mitt största orosmoment att... och ja - det är privat, men skit samma! Hälften av jordens befolkning (om man undantar barn, gamla och... de andra kategorierna av kvinnor som inte behöver bekymra sig om detta, vare sig åt ena eller andra hållet...) - har ju "Tant Röd" på besök varje månad. Och lika drygt som det är, lika oroande börjar det bli för mig nu när vi är inne i slutet av årets tredje månad och jag inte har fått känna av denna "Guds gåva till kvinnan" sedan före jul någon gång... Jag tog ett preg-test i januari. För att vara på den säkra sidan, just nu passar det liksom verkligen inte med en graviditet. Negativt. Jag testade mig en månad senare - i februari. Samma resultat som förra gången, d.v.s. inte gravid. Nu i mars har oron så smått bytt skepnad. Den rimligaste förklaringen har jag fått både av min underbara sambo och mina föräldrar (som kan dethär med människokroppen) - undervikt/näringsbrist. Vilket jag inte riktigt förstår, för jag har minsann vägt mindre än nu utan att kroppen sat ifrån på detta sättet. Men okej, näringsbrist kan jag faktiskt köpa. Jag äter ganska ensidigt och har så gjort under en ganska lång tid nu. Ändå har jag på senare tid börjat fundera över alternativa förklaringar. Har jag som 26-åring redan kommit in i klimakteriet eller något? Eller vad sjutton är det frågan om??!
 
Det var vad som oroade mig mest igår. Idag... Idag fick dessa petitesser kliva åt sidan för en annan ångest. Jag tänker vara så elak och kryptisk och låta det stanna vid detta - jag vill inte skriva om exakt VAD som fick marken att dras undan under mina fötter idag. Mina närmaste vet vad det handlar om och det får räcka så...
  Jag hade väntat på det. Jag visste att det skulle komma. Ändå... ändå sitter jag här med paniken som enda sällskap. Ett tryck över bröstet, det finns inget syre i luften...
 
Det kommer att bli bättre. Jag behöver bara smälta detta, sedan kommer jag att komma ur denna känsla av att befinna mig i fritt fall. Denna twilight zone...

In the end of the tunnel...

De säger att ljuset ska finnas där. I slutet av tunneln. Och jag som vandrar i mörkret kan bara hoppas på att det stämmer... Att det kommer att bli bättre... Imorgon, nästa år, om tio år - NÅGON gång...
 

Vill ni veta en hemlis?

Jag har telefonskräck. Jag sitter och skakar inför ett telefonsamtal, och det gäller inte bara myndigheter och andra formella samtal man ibland behöver ringa, utan även vänner. Och till och med mina föräldrar ibland! Jag får panik av att hra telefonen inga också. Undviker i det längsta att svara... Extra jobbigt är det med fasta telefoner utan nummerpresentatör... Men det räcker med att jag hör mobilen surra till för att mitt hjärta ska slå dubbelslag av förskräckelse! 

När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...

Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer... 

Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är... 
  Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"... 

Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!   

Så himla pinsamt...

Mina föräldrar brukar betala mina räkningar åt mig, så får de pengar i handen sen... Nu har jag lyckats åka på fortkörningsböter. Och hur i hela hel*ete ska jag förklara det?!

Ja, jag vet att jag är löjlig som får ångest över en sån sak. Men jag har aldrig tidigare åkt fast för fortkörning (fast jag kan väl erkänna att det har hänt att jag kört för fort ibland)...

Förutom skammen så måste jag nu också betala 2400 kr innan den 2:a januari. Och det är faktiskt mycket pengar för mig!

Jag vet - det är rätt åt mig. Jag vet - man ska köra efter angiven hastighet, även om man känner sig som en stoppkloss för hetspottan som ligger i arslet på mig och förbannar min seghet. Man ska inte falla för den typen av "grupptryck". Jag vet det. Nu - lite mer än tidigare.

Jag är livrädd för att få en smärre utskällning i örat. För jag har inget vattentätt försvar.

PISS!

Inte ostraffat...

Jag har blivit kontaktad av polisen igen, och de vill förhöra mig igen på polisstationen eftersom jag tydligen fortfarande är misstänkt för brott efter att jag körde in i vajerräcket. Jag har ju fått tillbaka mitt körkort från Länsstyrelsen, eftersom det inte fanns någon paragraf som kunde styrka att jag begått något brott, så jag hade så sakteliga börjat lägga allt detta bakom mig. Men tydligen måste jag åter igen fightas, åter igen in till den där j*vla förb*nnade polisstationen, denna gång med ett papper från APOTEKET, eftersom den medicinlista som dr. P skrev tydligen inte räknas för polisen. Jag har varit där och bett om en sådan lista, men tydligen förstod de inte vad jag menade, utan jag fick en lista på vilka läkemedel jag hade kvar att ta ut... Det är skitjobbigt bara att gå till apoteket, och ännu jobbigare blir det när de inte förstår vad jag menar. Jag har ingen lust att skrika ut att "Jag ska visa upp vilka narkotiska piller jag pulat i mig för polisen, för jag är nämligen misstänkt för narkotikabrott! Så därför vill de ha en lista på hur mycket knark jag tagit ut de..." (...ja, hur lång tid denna listan nu sträcker sig)...

Jag känner mig bara så vanmäktig. Ska livet vara så här? Varför blir det aldrig nedförsbacke?

Jag skulle så gärna vilja prata. Berätta. Jag saknar Anita, hennes sätt att bearbeta problem... Dessa faktum jag står inför just nu går inte att lösa med EMDR... EMDR kan inte påverka polisens misstankar. Inte påverka det som redan hänt. Inte påverka resultatet av det som hände. Har jag begått ett brott? Jag vet inte. Men jag känner min ståndpunkt, jag känner att jag redan straffats och torterats inombords genom denna process en gång. Jag vill inte göra det igen. Men jag måste. Jag måste, en gång till... Så mycket tankar som jag inte vet var jag skall göra av. Så många frågor... Är jag en brottsling, någon som försöker fly rättvisan? Har jag hybris som tror mig själv om något, eller har jag fel i mina tankar om att denna händelse beror på att jag har något destruktivt och ignorant inom mig, som en växande cancersvulst som varken jag eller någon annan kan kontrollera?


FK

Just nu ser det lite oroväckande ut på den fronten, i och med att Försäkringskassan håller på att instifta nya - hårdare regler... När jag sökte aktivitetsersättning i höstas - och pratade med en handläggare från försäkringskassan fick jag veta att jag bara har chans att få aktivitetsersättning om det kan anses att mina problem är bestående och livslånga. Jag kan ju inte garantera att jag inte någon gång om tjugo år skulle klara av att ta ett arbete! Så för mig ser det mörkt ut.
  Men jag tror att det är betydligt ljusare för de som redan är inskrivna.

Hur mycket ska jag våga satsa?

Jag tänker inte!!! Jag tänker fan inte ge upp för fobin i vinter! Jag vill inte isolera mig, vara rädd för precis ALLT, nej jag tänker inte låta ytterligare ett halvår förtvina i djup och kvävande ångest... Men vad har jag för val? Har jag något val? JA, det har jag! Men inga stora eller många...

Tänk om den där förbannade fobin skulle kunna hålla sig undan i år. Eller iallafall låta bli att växa sig så stor att jag krossas själsligt! Jag tänker inte ge mig och låta fobin vinna! Inte i år!!! Och så sa jag förra året också. Och såhär blev resultatet - Jag förlorade mot fobin, och jag förlorade nästan allt jag hade!



 





Så hur kommer det att gå i år? Egentligen?

Kriminell...

Vad som händer nu vet nog ingen - allra minst jag - vad som kommer att hända. När jag får tillbaka körkortet, om ett par veckor, några månader, ett år?!  Men jag får skylla mig själv. Det var mitt beslut att fortsätta att köra, trots att jag var så trött. Bara det att plocka ifrån mig körkortet är ett straff för mig... Jag är beroende av bil för att kunna ta mig någonstans. Jag klarar helt enkelt inte av att åka kommunalt! Moppen är hos Mattias och den kan man ändå inte köra med vid halka... Jag betalar gärna allt jag har för att få körkortet tillbaka! MITT KÖRKORT!!! Det känns som de gånger jag trott att jag tappat bort det. Enda skullnaden är att jag alltid hittar det när jag tror... Du ÄR det borta, och det känns hemskt!!!

Jävla skit!! Det var inte meningen... Jag vaknade precis när räcket tog i. Smällen, airbagen... Jag hade precis tankat fullt... Jag hade akvariefiskar i två påsar som måste hem. Jag HADE helt enkelt inte tid att sitta i en halv evighet i ambulansen, och sen fem evigheter på polisstationen... Skjutsad med polisbil. Hag hade inget annat val än att lämna min och Mattias lilla fina bil på platsen och följa med. Jag fick inte ha min väska i knät, den och fiskpåsarna låg på främra passagerarsätet, bredvid polismannen...

Det största, längsta och dyraste straffet har jag redan fått. Ångesten, klumpen i magen och frågorna. Varför, varför, varför?

Känner att detta egentligen är alldeles för snurrigt för att egentligen publiceras. Jag gör det ändå. Det kommer att komma en mer detaljerad beskrivning senare, hoppas jag...

Att inte förstå varför själen värker...

Jag vet inte vad det är med mig. Jag vet ijte vad den här smärtan kommer ifrån... Varför denna ångest? Varför dessa oändliga tårar som aldrig vill ta slut? Varför dessa hopplöshetskänslor? Jag vill inte vara denna självömkande hopplösa individ som jag är nu. Jag vill vara stark, glad, positiv! Jag skäms... För mig själv, för mina tårar som jag inte kan försvara... Jag har inget att vara ledsen över. Ingen har dött, ingen katastrof har hänt, jag har inte ens varit med i någon diskoteksbrand och fått brännskador i ansiktet! Ändå är mitt ansikte mosigt och söndergråtet. Jag är så fruktansvärt bortskämd! Jag fortsätter att ge mig själv mentala örfilar i förhoppningen att jag ska kunna slå ihjäl denna gnagande smärta inom mig... Denna smärta som jag så väl känner igen och fruktar. Jag har mått så här förut och jag vill INTE göra det igen! Jag pallar inte! Jag är så nära gränsen nu, gränsen mellan mig och floden av brinnande lava, i vilken jag fräts sönder utan att någonsin somna ifrån plågorna... Detta måste vara helvetet! Helvetets ansikte i all sin storhet... Mina tårar är bensin som späder på elden... Och de mentala örfilarna får bara fördämningarna att brista... Får broarna att rasa... Skymmer sikten och får mig att irra fram utan att se var kanten är...

Jag måste lära mig att vänta ut gråten och smärtan... Stanna och vänta ut... Men tålmodighet är inte min starkaste sida... Speciellt inte när jag krossas inifrån...

Hur fan skulle jag kunna göra det?!

Folk säger åt mig att jag ska skärpa mig och att jag ska ta mitt förnuft till fånga när fobin visar sig. Men det är inte så lätt, eftersom jag inte har något förnuft att använda mig av i ångestsituationer. Att säga att jag ska ta mig i kragen och skärpa mig... det är som att säga åt en person med Alzheimer att sluta glömma... Eller att be en med Parkinsons att skärpa sig och sluta skaka... Vissa saker kan man inte styra över själv. Så är det bara.


Jag är inte ute efter att provocera. Jag vill inte bli särbehandlad eller uppmärksammad, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Det jag önskar är bara att folk skall sluta be mig ta förnuftet till fånga hela tiden. För det är i alla fall ingen mening med det. Nej, jag är absolut inte ute efter att få uppmärksamhet och att folk ska tycka synd om mig, bara att människor omkring mig ska förstå och acceptera att jag är som jag är. Att jag själv inte kan styra och bestämma över mina "hjärnspöken".


Jag vet själv att det jag oroar mig för är en världslig sak och att det finns så mycket värre saker som kan inträffa. Ibland får jag dåligt samvete över att jag ens har mage att noja över det jag gör, men som sagt är det inget jag själv kan styra över. Orsaken till mina "feltankar" vet jag inte. Jag vet inte varför jag tänker och reagerar som jag gör... Tyvärr. Hade jag vetat det hade det nog varit enklare att både förklara och förstå själv...


Fobi

Det känns som man mognar senare än andra på grund av att man avstår från så mycket i livet... Man blir liksom aldrig vuxen....
Ibland undrar man varför man fortfarande hänger kvar i livet....ser ju ingen glädje i detta. Att ständigt behöva leva med oro som fasen leder till social fobi....VILL BARA BLI NORMAL!!!!!!!!!! Att kunna leva ett liv som alla andra. De lyckliga....
Ska mitt liv behöva se ut så här...att ständigt gå med denna oro?? Att hela tiden behöva tänka på var man rör sig, vilka man träffar osv....
Det största problemet jag har i min fobi och mitt tvång är om jag tvättar mig tillräckligt.

Varje gång jag har varit ute så duschar jag och tvättar håret t.ex Tvättar mina händer och spritar dem. Tvättar ansiktet såklart också och snyter mig.

Är detta tillräckligt? Vet att jag frågat detta förr men jag e så osäker.

Kan vks/ms baciller sätta sig i håret eller ansiktet om man åkt buss t.ex?

Fobitankar...




Såhär är mitt liv. Kaotiskt med grenar som går hit och dit utan att trädet någonsin kan röra sig förutom när vinden griper tag i dess kala grenar... Jag är trädet och grenarna är mina tankar. Bakom mig är världen kall, trist och grå....

*********************

Min fobi har gått i perioder. När jag var nio år blev jag rädd för själva illamåendet, och i sexan blev jag mobbad av en kille som utnyttjade denna ömma punkt och gjorde min fobi allt värre. Först på gymnasiet började jag må riktigt bra, jag tänkte inte så mycket på illamående och sjukdomar. Jag hade underbara vänner och hade fullt upp med både det ena och det andra. Fobin fick helt enkelt inte "plats". Sedan hände något som för mig var väldigt traumatiskt. Min pappa blev allvarligt sjuk och jag trodde att han skulle dö. Det var mitt i vintern, och det var jag som fick köra in honom till sjukhuset mitt i natten. Det var sju mil dit, och väglaget var riktigt dåligt... Det var så hemskt, och jag mådde illa av ångest. Jag antar att det var någon slags försvarsmekanism, men jag fokuserade helt på mitt illamående. Hela tiden in till akuten, och hela resten av natten och nästa dag. Jag tror också att jag kopplade ihop illamåendet med den ångest det innebar att känna att pappas liv låg i mina händer. Därför har det blivit en betingad reflex hos mig att känna samma ångest varje gång jag känner något från magen. Som nu när jag pratar om det till exempel. Jag skulle gärna berätta mer, men detta är allt jag klarar av för tillfället... 

Social fobi

Diagnoskriterier enligt ICD - 10:

A. Något av följande måste finnas:

(1) tydlig rädsla för att befinna sig i fokus för uppmärksamhet eller rädsla för att vara på väg in i en situation som kan bli generande eller förödmjukande.

- Just nu är svaret "ja", men det beror på situationen och hur jag mår för övrigt...
(2) tydligt undvikande av att befinna sig i fokus för uppmärksamhet eller av situationer där det finns en rädsla för att bete sig på ett sätt som är generande eller förödmjukande. Dessa rädslor visar sig i sociala situationer såsom att äta eller tala offentligt, möta bekanta personer offentligt eller gå in i eller delta i mindre gruppsituationer (såsom fester, möten, klassrum).
- Ja.

B. Minst två symtom på ångest i den rädsleframkallande situationen måste ha manifesterat sig under en tid sedan syndromet debuterade, detta tillsammans med minst ett av följande symtom:

(1) rodnar eller darrar;

-Darrar.
(2) rädsla för att kräkas;

-JA!!!
(3) täta trängningar eller rädsla för att behöva kasta vatten eller ha avföring.

-Ja.
C. Uttalad känslomässig stress orsakad av symtomen eller av undvikandebeteendet och individen igenkänner detta som överdrivet eller oförklarligt.
- Överdrivet, men inte oförklarligt. Så: Nej.

D. Symtomen är begränsade till eller domineras av den obehagliga situationer eller av tankar på densamma.

- Ja.
E. De vanligaste exklusionskriterierna är att symtomen listade i A och B är orsakade av vanföreställningar, hallucinationer eller andra sjukdomar som organiska psykiska syndrom, schizofreni och relaterade syndrom, förstämningssyndrom eller tvångssyndrom. Symtomen får inte heller vara sekundära till kulturella föreställningar.

Det här är symtom som funnits förut, men som blivit bra mycket starkare sedan jag började trappa ner på medicinen... Jag känner inte igen mig själv! 

En sak jag reflekterat över är att just dessa känslor speglar hur jag kände det när jag var liten, upp till åttaårsåldern... Plus en tid när jag var mellan 11 och 15 år... Och det var där någonstans jag började medicinera.... Jag har alltid varit väldigt rädd och blyg av mig, men dessa egenskaper nästan försvann när jag fick medicin... Jag blev mindre känslig för kritik, tog inte åt mig av vad andra sa på samma sätt. Jag tog kritik konstruktivt. Jag avgjorde om den var befogad eller inte, och var den det så försökte jag ändra på just det beteendet... Jag var så optimistisk att jag trodde jag skulle fixa varje förändring. Och jag gjorde det också, med några ganska få undantag...

Den glada och positiva Ninanna... var hon bara en bluff? Eller är det nu när allt vänts upp och ned som jag inte är mig själv? Vem är jag... egentligen...?


Amivalens och ångest...



Nu har jag inte mycket tid på mig. Före den första juli ska jag ha bestämt mig för om jag vill resa till Göteborg och prova på en fobibehandling där jag fått garantier på att om jag inte blir frisk ska jag få pengarna tillbaka... Jag borde naturligtvis ta chansen. Jag har ju bara respengar att förlora liksom. Men jag är rädd och handlingsförlamad... Rädd - för att jag tidigare gått i en terapi som inte gjorde mig bättre utan istället mycket värre i min fobi. Handlingsförlamad... för att jag mår som jag gör just nu. Jag vet inte hur jag ska orka på egen hand... Bilen har klappat ihop, så med den kan jag inte ta mig någonstans... Jag vägrar att åka tåg, och jag har ingen aning om vart det där stället ligger förutom att det är i Göteborg...

Hur många sessioner behövs? Jag kan ju inte stanna i flera dagar eftersom min fobi inte tillåter mig att ta in på hotell... Inte min ekonomi heller för den delen...

OM jag mot förmodan skulle bli bra, vad skulle det kosta? Jag vet inte. Borde höra mig för, men då är det också som ett löfte att jag också ska dit...

Måste prata med älsklingen. Hjälper han mig? Följer han med eller måste jag fixa detta på egen hand? Vad ska de egentligen göra med mig? Tänk om jag blir ännu sämre??!!

Jag är livrädd!!

Idiotiska tankar efter igår...

Var hos Anita igår igen. Det kändes inte alls lika bra som det brukar... Jag vet inte varför. Eller jo, delvis var det väl för att jag försov mig, och vaknade ca. 20 minuter innan jag skulle vara hos henne. Och det tar ca. 20 minuter att åka dit. Jag rusade upp, klädde mig i en hast som säkert skulle imponera på en brandman, snappade åt mig en näringsdryck som jag hade tänkt dricka på vägen och åkte iväg. Körde alldeles för fort, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte fastnade i någon hastighetskontroll...

Kom fem minuter för sent till en överfull parkeringsplats, och jag fick parkera en bra bit från entren, och sedan springa allt jag kunde sista vägen. Det satt ett antal personer utanför och njöt av vårvärmen, och de stirrade på mig när jag kom springande som en galning med jackan oknäppt och det oborstade håret fladdrande efter mig...

Hos Anita gick vi igenom min gamla dagbok från högstadiet. Det kändes verkligen... jag vet inte... pinsamt? Anita hade reagerat på att hela dagboken var fylld med texter om hur fet jag var, hur jag kämpade för att gå ner i vikt, oändliga matlistor och anteckningar hur mycket jag vägde...

Jag måste ha varit en av jordens mest patetiska anorektiker. Åtminstone känns det så nu. Jag vet inte om det kan skada någon (av de ytterst få läsare jag har) om jag skriver ut min vikt. Om någon känner att han eller hon kan ta skada av det så kan ni sluta läsa här!!

Men alltså: När jag var 14 år gick alltså största delen av mitt liv på att nå en så låg vikt som möjligt. Anita frågade vad jag hade för BMI som minst, och jag svarade sanningsenligt att jag inte visste det. För det gjorde jag inte. Men jag vet hur lång jag var, och jag vet vad jag vägde som minst. Jag var 1,65 cm lång och vägde som minst 44 kilo.

Nu... i höstas rasasde jag i vikt av den enkla anledningen att jag inte vågade äta. Men jag åt så mycket och så kaloririkt som jag kunde, och jag kämpade verkligen för att gå upp eller åtminstone inte rasa mer i vikt. Jag kämpade verkligen åt andra hållet, ändå vägde jag ett tag så lite som 42 kilo. Och nu är jag dessutom längre, 1,70 cm lång... Jag vet att mitt BMI alltså var nere på 14,5 som lägst... Och detta helt ofrivilligt...

Jag vet att det är en dum reaktion, men jag känner mig - inte bara som världens sämste "icke-anorektiker" utan också som världens sämsta anorektiker... Snacka om att jag har icke-kontroll över min vikt...

VILL INTE!!!

Jag vill inte. Jag vill inte bryta upp samtalskontakten med Anita och börja om hos någon annan. På grund av omständigheter som jag inte vill tala om här, måste jag byta landsting i min behandling. Jag ska antagligen få en ny och väldigt kompetent läkare, 20 mil härifrån, och i och med det verkar det som att jag inte kan gå i terapi både där och här.


Sedan terapin uppfanns har patienter fått byta kontaktpersoner och terapeuter. Det har jag också, och det är inget konstigt i det. Men inte nu. VARFÖR just NU???


Jag blir så arg på XXX som mer eller mindre knäppte med fingrarna och bestämde det åt mig. Just nu när vi i min terapi just kommit in på ett väldigt jobbigt och känsligt kapitel i mitt liv, just som jag börjat öppna dörrarna till det förflutna, just som jag förberett mig på att berötta med den enda person jag känner att jag kan prata med och få rätt respons ifrån... DÅ ska jag plötsligt behöva lämna henne! FAN!! I ett par veckor hade jag haft uppehåll. Jag hade funderat och förarbetat gamla trauman som vi skulle ta upp på terapin igår. Vi sa inte ett ord om det, hela terapisessionen handlade om mina föräldrars oro, det negativa för mig med att gå i just det här landstinget, och hur framtiden utan vår terapikontakt skulle se ut...


Imorgon ska jag dit igen, men då ska jag också ta nya labbprover, vilket gör att jag inte kommer att ha varken tid eller ork att fokusera på detta smärtsamma...


Jag vill inte. Jag har medvetet gått in i en känslig period just nu, och så ska jag plötsligt ryckas upp med rötterna och förflyttas till ett nytt ställe!! Skapa kontakt och förtroende med någon ny! Nej, det går inte. Jag kan inte. Det känns lite som sorgen efter att ha förlorat någon. När jag förlorade Rasmus ville jag absolut inte skaffa någon ny hund. Det går ju inte. Eller säg att din fru plötsligt dör i en olycka. Är det bara att skaffa sig en ny då? Vem har en sån människosyn som skulle tänka så?? Hur kan man objektifiera någon på det sättet? Då betyder ju relationen ingenting, den är inte unik... Då blir ju "objekten" reducerade till något utbytbart, en sak som finns till i ett syfte och lika gärna kan bytas ut till någon annan.

Jag kan bara inte göra så. Le och vara glad och inte sörja, inte vara besviken och sårad... Inte kasta dig in i någon ny relation med en annan terapeut. Jag kan inte. Så snart är jag helt ensam...


Therapyesterday

Igår hade jag tid hos Anita igen. Det gick bra, även om det var jobbigt rent mentalt eftersom vi gick in väldigt mycket på saker som är väldigt jobbiga för mig. Saker gällande min fobi... jag brukar kunna prata ganska oberört om emetofobi så länge det är på det generella planet, men när vi kommer in på mina egna personliga tankar, känslor, reaktioner, upplevelser och erfarenheter... Ja, då vet jag inte riktigt hur jag ska hantera den ångest som bubblar upp i mig...


Jag var något sen när jag kom. Dels på grund av väglaget, men också på grund av att jag suttit och försökt sammanställa gamla dagboksinlägg där jag skrivit om min fobi och där man kan följa utvecklingen av den de senaste åren...  Jag hade arbetat med just detta i flera dagar, och det har tagit på mina krafter. Att läsa gamla tankar, minnas gamla känslor... Jag hann inte riktigt läsa igenom allt innan "deadline", något jag oroar mig över och ångrar lite nu... Jag litar på Anita, jag kan vara ärlig med henne... Men det faktum att någon överhuvudtaget har mina gamla dagböcker till sitt förfogande, dagböcker som jag inte ens själv är 100% säker på vad som står i... det är faktiskt ganska obehagligt...


Jag bara sitter och sitter...

Jag var hos Anita igår... Hon är bara så otroligt bra! Vi pratade om min självkänsla, och att jag har lätt att lägga på mig själv ett självförakt när jag känner mig pressad och ångestfylld. Hon sa att olika människor reagerar på olika sätt. En del är utagerande och spöar sambon när han/hon tappar fotfästet om sitt liv. Andra gör som jag, vänder ilskan inåt när det blir för mycket... Slår på sig själva istället för på någon annan. Sen finns det en tredje kategori människor som har förmågan att bara stänga tvärt av. Gå in i sin egna lilla bubbla och koppla bort den jobbiga verkligheten.


Frågan är ju vad jag skall göra istället för att ge mig själv mentala örfilar när jag mår dåligt. Jag kan inte koppla bort min ångest genom att se på TV eller läsa en bra bok. Jag kan bara inte ta mig för med något...Jag kan bara sitta och grubbla, känna efter, skämmas, låta ångesten växa exponentiellt...


Idag satt jag och mådde lite sådär småilla, så som jag gjort mer eller mindre konstant under ett halvårs tid... Jag visste att jag borde gå och äta lunch... Jag visste att jag bara fick sämre och sämre samvete för varje timme som gick utan att jag åt något. Vilket fick mig att känna ännu mer ångest... Igår bestod hela mitt dygns matintag av näringsdrycker och lite keso. Jag BORDE verkligen äta något "riktigt" idag... Men jag kunde inte... orkade inte... Mådde illa, funderade på om jag skulle ha kunnat bli smittad igår, kände mig gråtfärdig, men hade inte ork att börja gråta...

  Svårt att förklara denna mystiska känsla, detta underliga sinnestillstånd som jag drabbas av nu och då...


Lösningen blev ett halvt piller som gjorde att jag kunde ta mig ner i köket och steka en sojakorv. Ungefär 75% av ångesten finns fortfarande kvar, men jag kunde ta mig under gränsen för när jag är sådär apatisk i alla fall... Nu har jag käkat vanlig mat plus en näringsdryck...  

 

Tufft, livet är tufft...

I förrgår var jag hos Anita. För andra gången på säkert ett halvår. Första gången var exakt en vecka tidigare. Jag längtar redan till nästa besök. När det nu blir... Skolan tar all tid, och jag har inte en dag ledig innan jul... Skulle ändå vilja träffa henne någon till gång innan detta år tar slut och ersätts av ett 2008... Hos Anita känner jag mig värdefull, fin, rolig och förstådd. Snacka om att det behövs, och speciellt just nu. Någon som tar hand om mig... Någon jag inte är rädd för...

Jag tänker mycket på min utbildning. Jag orkar inte, och det känns hemskt att inse att jag faktiskt måste ge upp något jag satsat på, sett fram emot och framförallt: Den fina gemenskap jag faktiskt fått, min basgrupp, känslan av att ha en mening, en gemenskap, något att engagera mig i förutom att sortera tvätt och torka golv. Jag vill ha en mening med mitt liv, och visst. Jag har det, och jag inser hur otroligt bortskämd jag egentligen är. Sambon, min älskade M, självklart är han viktigast! Men jag är inte speciellt bra på att ta hand om honom, ge honom det jag skulle vilja. Och speciellt inte nu. När vi är så långt ifrån varandra. Sambo, ja, jag vill gärna fortstta kalla vårt förhållande för samboskap. Men det är det inte. Vi är så långt ifrån varandra... Och det är jag som valt att flytta, börja plugga här. Eller gjorde jag det egentligen? Faktum är att jag inte alls hade för avsikt att börja läsa här uppe. Det bara blev så. Och jag hade inte kraften att avstå. För jag visste inte. Jag hade ingen aning om vad som skulle vara bäst för oss i längden. Jag gjorde det för oss. För att vi skulle få ett bättre liv. Jag trodde att jag kunde plåga mig igenom dessa år för att sedan ha en grund att bygga upp vårat liv på. Jag tänkte inte på att mitt beslut kunde få helt motsatt effekt än den jag avsett... Jag tänkte inte på att jag kunde förstöra allt... 

Känner mig fylld av tårar som bara vill ut. Rinna ner för kinderna och smaka salt i munnen. Få ut all smärta jag bär på. Tror tårarna kommer nu, orkar inte hålla tillbaka dem...


 

Tidigare inlägg
RSS 2.0