Ninanna

Plötsligt sprack mitt ansikte upp i ett leende. Ett leende som är vackert av den enkla anledningen att det var äkta och från hjärtat! Jag känner hopp, jag känner styrka.

 

Fyra valpar. Två pojkar, två flickor föddes den 30/3... Är en av dem du, Leia? 

I morse vaknade jag tidigt. Några minuter innan klockan ringde gled jag upp ur sängvärmen och in i duschen. Dimman låg fortfarande tät i badrummet när jag fönade och plattade håret, smorde in mig och duttade lite parfym bakom öronen. Jag klädde på mig kläderna jag strukit och lagt fram kvällen innan. Ute i köket satte jag på kaffe och gick sedan ut och för att hämta tidningen. Kylan bet i kinderna på mig under den korta promenaden till och från brevlådan. Väl inne i värmen igen hällde jag upp fil och müsli, bredde en smörgås och kände att mina fingrar var kalla mot kaffekoppens svala porslin. Med tidningen som enda sällskap konstaterade jag att tillståndet i världen var tämligen oförändrat och att jag älskar den här stunden på dagen. Stunden helt för mig själv, innan någon annan vaknat, när jag bara kan sortera tankarna och förbereda mig för dagen. När kaffet var urdrucket diskade jag undan, sminkade mig, borstade tänderna och gick sedan upp för att väcka min älskling. Glömde jag att säga att jag var ute och sprang också förresten? Fem kilometer i intervaller och så lite yogainspirerad stretching på det. Så hade det ju kunnat vara. Så ska det bli. När jag är vuxen. Men i väntan på det så ser morgonrutinerna ut ungefär så här:Klockan ringer tio i sex. Jag har satt den på väckning vid sänggåendet kvällen innan och då tänkt att jag verkligen ska gå upp vid den tiden den här gången. Att jag inte ska somna om och att jag inte ska snooza, trots att det blivit mycket senare än jag tänkt mig när jag väl ställer klockan och det inte är många timmar kvar tills den är just tio i sex. Ja, klockan ringer som sagt och jag snoozar, somnar om, snoozar igen, vaknar långsamt till liv och släpar mig upp mycket senare än som var tänkt. Igen. Jag duschar nästan aldrig på morgonen eftersom jag inte tycker att jag hinner det. Om jag har duschat kvällen innan och gått och lagt mig med blött hår ser jag i spegeln en frisyr av tunt, långt hår som står åt alla utom ett håll och får tvinga ner den med vatten. Jag plattar till frisyren, fixtrixar lite och kör snabb ”halvsminkning” i fejset. (Snabbt på med lite mascara och kajal, därefter göra det bästa för att dölja de ständiga blåaktiga påsarna under ögonen med något puder). Klädjakt. Finns det något trevligt att ha på sig i tvättkorgen, eller kanske i garderoben eller möjligen på golvet bredvid sängen? Det finns det i regel, men de värsta morgnarna står jag bara och stirrar i min garderob och tycker att alla plagg ser omöjliga ut. Hittills har jag i alla fall inte gått till skolan naken. Frukost i hemmet är bortrationaliserat. Jag packar ner en eller ett par olika näringsdrycker i väskan att dricka vid lunchrasten mellan föreläsningarna. När jag klätt mig själv plockar jag fram kopplet och går en sväng med hunden. Min älskade finns 32 mil ifrån mig, nu när jag pluggar. Jag gissar att han sover, önskar barnsligt att jag kunde beama mig till honom och krypa ner i sängvärmen med hans arm som huvudkudde... Istället går jag ut, lägger väskan i bilen innan jag går morgonpromenaden. Tittar på klockan. Vovven skuttar glatt iväg i morgondisen. Luften är klar och frisk. Allt utom möjligtvis den glada vovvisen är stilla och vacker. Faktiskt. Om det är någon stund jag gillar på morgonen så är det väl den, några sekunder av stillhet och kärlek. I övrigt så väntar och längtar jag efter att de där vuxna morgnarna ska bli verklighet. Hur gammal ska man bli för att vakna innan klockan ringer? Jag är bra på mycket, men det där med morgonrutiner är sannerligen en av mina sämsta grenar.

Anslaget man så ofta ser på dörrar och liknande: ”Rökning förbjuden. Tänk på brandrisken.” Okej att de vill reglera vad man gör inom området, men att de även vill styra vad man tänker på känns faktiskt lite magstarkt. Jag har på pin kiv tänkt på allt annat än brandrisken hela dagen idag efter att ha sett en sån skylt vid en bensinmack...

Jag har haft min blogg i ett antal år nu, ändå känns bloggvärlden fortfarande lite främmande för mig. Den är fortfarande vittomspännande, brokig och myllrande. Det är inte lätt att hitta rätt. Utbudet av olika bloggar är enormt och ibland blir jag helt förstummad över hur öronbedövande skriken är från alla dem som längtar efter bekräftelse och uppmärksamhet, oavsett form. ”Min blogg handlar om allt och inget. Inredning, shopping och att leva med ångest”. ”Ställ vilka frågor du vill på min blogg. Jag svarar på allt.” ”Idag får ni läsa ännu fler pinsamma sexminnen, bland annat från en festival som inte var så lyckad.” Och så alla dessa modebloggar med ”dagens outfit”, ”mitt bästa köp” och ”måste ha”. Jag har kommit fram till att den där gamla slagdängan ”Ingen vill veta var du köpt din tröja” är så himla sann...

Jag var ute på Blocket för några månader sedan och såg då en annons för någon slags lådbil. Jag minns inte den exakta formuleringen som skulle sälja denna röda racer, men det var något i stil med ”Häftigt vrålåk för barn upp till 100 kilo!”. Herregud, vad är det för barn vi pratar om här egentligen?! Är det en tre- eller femåring på hundra pannor och vilken vettig människa släpper iväg en sådan unge i lådbil? Barnet är förmodligen så påverkat av sin fetma att det knappt klarar att ta sig fram på sina egna ben. Hur ska det då kunna manövrera ett fordon som går under epitetet ”vrålåk”? För det finns väl inga föräldrar där ute som tänder på idén om en lådbil för både far/mor och barn?  Nej, det vore ju patetiskt. Det måste vara de obesita ynglingarna som är målgruppen.