Ninanna

Jag saknar dig så obeskrivligt mycket, älskade, älskade lilla Sammetvovven min... Jag saknar din spontana och totala livsglädje, jag saknar ditt mjuka huvud mot min kind. Jag saknar dina pigga, nyfikna milda ögon, jag saknar hela dig så att hjärtat nästan går sönder! Jag saknar våra promenader, du och jag... Den totala friheten som inte kan infinna sig på egen hand, jag behöver dig att påminna mig om konsten att bara ströva runt i naturen och njuta. Njuta av livet, av den friska luften, av nuet...

 

Jag var ute och cyklade idag. Solen värmde på sitt på samma gång massiva, genomträngande som tveksamma vårsätt. Och känslan var så överväldigande - DU borde ha varit vid min sida! Du borde ha sprungit lycklig bredvid mig för att plötsligt tvärstanna för att nosa på någon intressant fläck... Sådär som du alltid gjorde. Man fick vara med i svängarna med dig, inte för att du var olydig utan för att du älskade livet, varje promenad var ett äventyr.

  Du gjorde mig lycklig. Jag tänkte aldrig på det då, insåg inte det fantastiska. Men med dig var jag lycklig.

 

Sedan 1998 har jag alltid haft minst en hund i mitt liv. Först Rasmus. Sedan kom du. Och ett hundlöst liv... är det värt att leva? Kan man vara lycklig utan en fyrbent älskad liten varelse som är där och påminner en? Jag vet inte. Helt ärligt så är jag tveksam...

 

Jag älskar och saknar dig så...

 

Jag har funderat på detta med att be om ursäkt kontra kräva en ursäkt... Ni fattar inte vad jag menar, eller hur? Det är lugnt, det skulle jag inte heller göra. Och jag är van att inte kunna göra mig förstådd när det gäller udda funderingar som jag är ensam i världen om att få i skallen...

  Jag ska försöka förklara, dock. Jag har nästan inga bloggläsare alls längre, och de få som kikar in... Förlåt, ni behöver inte läsa detta alls. Och ni bör ha ett lager huvudvärkstabletter till hands vill jag tillägga... 

 

Okej, detta är alltså mitt senaste huvudbry:

En person uppträder på ett sätt som sårar eller gör någon annan upprörd. Den sårade personen vill ha upprättelse i form av en ursäkt. Men vad är skillnaden om hen säger:

- Jag vill ha en ursäkt av dig, jämfört med:

- Jag vill att du ber mig om ursäkt för detta... ?

 

Det ironiska är att bägge dessa alternativ kan uppfattas som snurriga. I det första exemplet, (jag vill ha en ursäkt) känns det lite som att skuldbördan är omvänd om man tänker noga på det. Eller är det bara jag som är puckad? "Jag vill ha något av dig" är i min bok synonymt med "Jag vill att du ger mig något".

- Jag vill att du ger mig en ursäkt... En förfrågan. Något som likaväl kunde formuleras som:

- Jag ber dig om (en) ursäkt...

 

Om vi tar det andra alternativet då? "Jag vill att du ber mig om ursäkt". Jag ber om en bön. Vad är poängen med det egentligen? Varför krångla till det så mycket? Varför inte bara säga:

- Jag ber om att få ursäkta dig... ? För det är väl det man vill, eller?

 

Så nästa gång du går i en folkmassa och får någons armbåge rakt i revbenen och klanskallen som armbågen sitter på ignorerar att han eller hon just råkade åsamka dig smärta - vänd dig om och säg högt och tydligt:

- Du där! Ja, du som inte har vett att se dig om utan knäcker folks revben lite här och där... Jag ber om att få ursäkta din klumpighet och brist på folkvett! Kan jag få gör det?

  Eller nästa gång du sitter barnvakt åt lille Kalle och han biter dig för att han inte får gå ut och ställa sig mitt i gatan:

- Kalle, det där gjorde mig arg och ledsen, kan jag få förlåta dig så känns det bättre för mig sen...? Nähä... Nä... Nej, okej. Säg till om du ändrar dig, för jag skulle verkligen vilja ursäkta dig nu, men... AAAJJJ!! Ja, jag vet. Man måste fråga först, det är riktigt...