Ninanna

Jag vill inte. Jag vill inte bryta upp samtalskontakten med Anita och börja om hos någon annan. På grund av omständigheter som jag inte vill tala om här, måste jag byta landsting i min behandling. Jag ska antagligen få en ny och väldigt kompetent läkare, 20 mil härifrån, och i och med det verkar det som att jag inte kan gå i terapi både där och här.

Sedan terapin uppfanns har patienter fått byta kontaktpersoner och terapeuter. Det har jag också, och det är inget konstigt i det. Men inte nu. VARFÖR just NU???

Jag blir så arg på XXX som mer eller mindre knäppte med fingrarna och bestämde det åt mig. Just nu när vi i min terapi just kommit in på ett väldigt jobbigt och känsligt kapitel i mitt liv, just som jag börjat öppna dörrarna till det förflutna, just som jag förberett mig på att berötta med den enda person jag känner att jag kan prata med och få rätt respons ifrån... DÅ ska jag plötsligt behöva lämna henne! FAN!! I ett par veckor hade jag haft uppehåll. Jag hade funderat och förarbetat gamla trauman som vi skulle ta upp på terapin igår. Vi sa inte ett ord om det, hela terapisessionen handlade om mina föräldrars oro, det negativa för mig med att gå i just det här landstinget, och hur framtiden utan vår terapikontakt skulle se ut...

Imorgon ska jag dit igen, men då ska jag också ta nya labbprover, vilket gör att jag inte kommer att ha varken tid eller ork att fokusera på detta smärtsamma...

Jag vill inte. Jag har medvetet gått in i en känslig period just nu, och så ska jag plötsligt ryckas upp med rötterna och förflyttas till ett nytt ställe!! Skapa kontakt och förtroende med någon ny! Nej, det går inte. Jag kan inte. Det känns lite som sorgen efter att ha förlorat någon. När jag förlorade Rasmus ville jag absolut inte skaffa någon ny hund. Det går ju inte. Eller säg att din fru plötsligt dör i en olycka. Är det bara att skaffa sig en ny då? Vem har en sån människosyn som skulle tänka så?? Hur kan man objektifiera någon på det sättet? Då betyder ju relationen ingenting, den är inte unik... Då blir ju "objekten" reducerade till något utbytbart, en sak som finns till i ett syfte och lika gärna kan bytas ut till någon annan.

Jag kan bara inte göra så. Le och vara glad och inte sörja, inte vara besviken och sårad... Inte kasta dig in i någon ny relation med en annan terapeut. Jag kan inte. Så snart är jag helt ensam...

Min psykolog tror att detta är grunden för allting. För min ångestproblematik de senaste åren. Nästa gång vi ses ska vi fokusera på just detta.

2004-11-27

Fan vad livet är sårbart egentligen. Tänk att allt kan ändras från det normala till något paradoxalt kaos på bara ett par minuter! Skrämmande är det...
  Min pappa fick en tia-attack igår. En liten stroke. Halva ansiktet blev förlamat, och han kunde inte svälja, inte prata... Både jag och mamma trodde att han skämtade först, men när vi blev varse att han inte gjorde det... Jag blev något chockad. Jag ursäktade mig med att jag skulle gå ut med soppåsen, men väl utanför dörren... började jag väl inte grina precis, men jag skakade i hela kroppen och var tvungen att begrava ansiktet i händerna. Det kändes så ofattbart, och det var bara kaos i min hjärna.
  Jag tog mig samman, och gick in och ringde till min älskling. Tack älskade pojken min för att du fanns för mig då! du var ett otroligt stöd för mig ska du veta!
  Pappa ville inte åka in till sjukhuset, men efter nästan en timmes övertalning (och det är inte helt lätt att föra en dialog med en människa som inte kan prata alls) gick han i alla fall med på det. Mamma ringde till sjukhuset, och jag pratade med älsklingen min igen.
  Mamma hade druckit lite, så det blev jag som fick köra. Vägen kändes oändlig, trots att det "bara" var omkring åtta mil... (Tillägg: Under denna färd mådde jag illa som jag aldrig gjort förut. Jag minns att det var illamåendet, inte vägen, inte pappas tillstånd utan illamåendet jag fokuserade på...)Framme vid akutingången klev föräldrarna ur, medan jag försökte hitta en lämplig parkeringsplats. Jag gjorde en perfekt parkering i en smal ficka bredvid en silvergrå bil av odefinierbart märke (nja, odefinierbart var det väl inte, men jag tänkte inte på märket just då...) Så klev jag ur och började gå mot ingången. Vände mig av någon anledning om och fann att jag parkerat under en skylt med texten "förhyrd parkeringsplats".. Fan också! Det var bara att vända och försöka hitta en annan plats. Nu kom jag till IQ-test nummer ett. Jag försökte köra ut från parkeringsfickan, men bilen ville inte röra sig framåt. Efter ett tag upptäckte jag att jag glömt att lägga ur handbromsen...
  Vi stannade hos pappa en stund, och åkte hem strax efter ett skulle jag tippa. Väl hemma klockan två ringde jag till min älskade igen. Vi hade haft lite sporadisk telefonkontakt under kvällen, och det var skönt att få sitta inomhus och prata. På sjukhuset hade jag ju fått gå ut och stå ute i 20 minusgrader... Återigen var han ett enormt stöd för mig.
  Idag var vi och hälsade på pappa igen. Jag tyckte att han verkade betydligt bättre, och man kunde urskilja mer vad han sa. Kändes som en otrolig lättnad. Däremot var jag astrött, hade ont i hela kroppen och framför allt i huvudet. Pappa såg att jag såg hängig ut, så han tyckte att jag och mamma skulle åka hem. Vi gjorde det också efter ett tag.
  Sen har jag inte gjort speciellt mycket. Jag har pratat med världens underbaraste kille ett par gånger, sen har jag bara sovit. Jag tror att jag behövde det... Pappa fick komma hem på permis över resten av helgen, och det känns också skönt. Han åker tillbaka till sjukhuset på måndag igen...


... Faktum är att jag inte klarar av att läsa hela texten i sträck utan att må så fysiskt illa, så panikångestilla... som jag gjorde då...

Imorgon lämnar jag min älskling och åker upp till föräldrarna i Norrland, där också min underbara Anita finns. Det är dags... dags att börja gräva upp den grav som täcks med tonvis av emetofobi... Jag är så rädd att det som kommer fram är tio gånger värre än den fobi jag plågas av nu...

Jag är så fruktansvärt rädd...

Varför egentligen köpa nya glasögonbågar och kläder för modets skull, om modet bara går runt runt hela tiden? Varför inte spara de gamla 60-talsbågarna och åter ta dem i bruk när det modet kommer, istället för att betala en massa stora pengar på ett par svindyra märkesbågar, där skillnaderna är så små att ingen man träffar eller möter ändå lägger märke till dem? Jag menar, modeindustrin tycker sig ju vara smart. (Och det är den väl kanske också, eller också är det vi konsumenter som är dumma?) Trender kommer igen. Nu har det varit 80-talets pastellfärger och byxor med hög midja som varit inne ett tag... Men man kan inte använda exakt samma kläder som för 20 år sedan, eftersom det alltid är någon liten detalj som felar. Det är gjort så, och som tonårig modeslav tänker man alltid på det vid valet av kläder. MEN - Vilken annan tänker på om ränderna på tröjan har exakt rätt bredd eller om det står "Gucci" på glasögonskalmen? Inte jag i alla fall...

När jag tänker på framtiden bildas alltid samma hopplöshets/ångestklump i mig. Den börjar i mellangärdet och sprider sig med förvånande hastighet ut i hela kroppen... Jag kallsvettas och får svårt att andas... Detta med att ha svårt att andas är ju ett klassiskt ångesttecken, en ångestsignal som jag trodde jag var bekant med sedan tidigare... Men detta är ingenting mot den andnöd jag känt förut. Jag andas och andas, jag hyperventilerar, jag känner hur mina lungor fylls med luft, men luften saknar syre. Är det såhär det känna att ta självmord genom att svälja en cyanidkapsel? Jag kan inte fatta varför jag tänker såna idiotiska tankar just där och då... För att avleda ångesten kanske.

Det känns som att jag sitter fast i livet. Sitter fast i en hopplös veklighet av meningslöshet kantad med ångest. Jag har suttit och läst flera självhjälpsböcker, och vanligtvis brukar självhjälpsprogram inledas med att man ska skriva en lista med hur man skulle vilja ha det... Jag får ångest över denna omänskligt brutala uppgift. Hur jag skulle vilja ha det? Att jag kan nå mina mål, bara jag vet vad jag vill? Nä, såna vackra sagor tror jag inte på.

Jag vet ungefär vad jag vill. Jag vill ha ett eget boende tillsammans med Mattias... Ett hus, inte en lägenhet eftersom jag känner mig som en burhöna i lägenhet. Jag klarar inte av att bo vägg i vägg med en massa andra människor. Jag vill kunna slappna av i mitt eget hem, jag vill att mitt hem skall vara en fristad. Jag vill inte ligga och lyssna på ljud från grannarna på nätterna. Jag vill inte!!

Jag vill ha ett hus. Och vad kostar ett hus? Ja, tio gånger mer än vad vi skulle ha råd med...

Jag vill ha ett jobb som känns meningsfullt. Jag vill hjälpa andra människor, jag vill lyckas med en utbildning som kan ge mig behörighet att söka "Steg 1", dvs. läkare, psykolog, sjuksköterska eller socionom... Jag har läst en termin på socionomprogrammet, men tvingades avbryta efter terminens slut, i januari. Jag fixade inte att studera på de premisserna, åtminstone inte utan att gå ner mig totalt psykiskt och rasa i vikt, från undervikt till allvarlig undervikt...

Vad gör jag för fel? Jag kämpar som ett djur, men faller ändå bara bakåt... Jag önskar att jag kunde acceptera mitt öde och ge upp, sluta kämpa, finna mig i det liv jag lever i nu... Men jag kan inte. Jag KAN bara inte acceptera och släppa!!! Hellre dör jag än fortsätter såhär. Och jag vill inte dö. Kan inte, får inte. Jag skulle kunna göra en lång lista på människor vars liv jag skulle förstöra eller förmörka om jag försvann... Människor som har hjälp mig, människor som verkligen betytt mycket för mig genom åren. Alla som jag hållit av och beundrat... Alla som jag fortfarande håller av och beundrar... Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för er! Trots alla motgångar, trots all hopplöshet, trots alla tårar och trots all förtvivlan... Så har ni fått mig att hålla ihop. Att inte brista. Att inte ge upp livet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hur jag ska beskriva den mäktiga känsla jag uppfylls av just nu... Jag trodde att jag skulle bli tagen. Jag trodde jag skulle bli rörd. Men jag kunde aldrig föreställa mig den känslan får när jag läser hennes ord och ser de verkliga bilderna framför mig...

Jag har fått låna hennes ögon ett tag. Jag har fått se den underbara och efterlängtade lilla bebisen för första gången...

Så kär jag är! Detta underbara fantastiska lilla barn, den här nya lilla lilla människan... Tack, J för att vi fick "vara med"!

Nu åker jag och älsklingen söderöver...

Jag håller på att bli social-emotionellt anorektisk... Jag håller mig undan som aldrig förr. Jag har haft perioder då jag knappt vågat lämna huset och absolut inte vågat gå dit jag kan riskera att träffa en massa folk... Nu i år har jag bestämt mig för att inte ge efter för emetofobin vad gäller rädslan för att bli smittad i vanliga mataffärer. Jag handlar, men det är alltid med en vill ångest och bävan. Ibland måste jag släppa allt jag har och bara gå ut...

Men det är inte så nu. Jag har människor omkring mig som jag älskar, människor som älskar mig tillbaka. Människor som skulle lyssna, människor jag mår bra av att umgås med. Och jag känner mig så himla ensam, isolerad... Jag vill umgås, jag vill ha närhet, jag vill så gärna....!! Men jag kan inte. För när jag sätter mig i soffan bredvid mina föräldrar... då är jag mentalt bakbunden. Stel, obekväm, jag sitter fast och jag kommer inte loss förrän jag gått därifrån...

Inte ens Mattias kan jag umgås som vanligt med... Jag sitter här vid datorn. Han sitter i rummet intill, vid TV:n. Och jag vill bara kasta mig mot dörren, slita upp den och kasta mig i hans famn... Säga hur obeskrivbart enormt oerhört väldigt mycket jag älskar honom...

Men jag kan inte. Det går inte. Vad fasen är jag egentligen rädd för?? Jag vet inte. Jag vet inte varför jag känner såhär...

Det är så läskigt!!

Mat jag tycker om;
[ ] Pizza
[ ]  Allt friterat
[ ] Donken
[ ] Max
[ ] Sibylla
[ ] Burger King
[x] Tacos
[ ] Kebab
Resultat: 1

Snacks och godis jag gillar;
[ ] Chips
[ ] Popcorn
[ ] Lösgodis
[x] Choklad
[ ] Lakrits
[ ] Mint
[ ] Salta Pinnar
[ ] Gelé
[ ] Skum
[ ] Kola
Resultat: 1

Dricka jag gillar;
[ ] Allt med alkohol
[X] Coca Cola
[ ] Lightläsk
[ ] Fanta
[ ] Sprite
[ ] Trocadero
[ ] Kolsyrat vatten
[ ] Kolsyrat vatten med smak.
[ ] Red Bull eller annan energigivande dricka
[ ] Must
Resultat: 1

motion;
[ ] Du motionerar varje dag
[ ] Du motionerar 3 - 5 dagar i veckan
[ ] Du motionerar 1 - 3 dagar i veckan
[/] Du motionerar aldrig
Resultat: 0,5 (Men hur fasen ska man kunna säga något utifrån detta när man får samma poäng om man motionerar varje dag som aldrig???)

din kropp;
[ ] Du har vällingkinder
[ ] Din vikt är över 68 kg
[ ] Du har klädstorlek 42 (M)
[x] Du har blivit kallad tjockis
[x] Du har blivit mobbad för det.
Resultat: 2

hälsa;
[ ] Efter 2 meter när du springer, så är du "död"
[ ] Ditt beeptestresultat är under 3
[ ] Du går / har gått hos en dietist
[ ] Du har gått i en grupp med andra överviktiga
[ ] Du har fått sjukdomar som fetma eller diabetes.
Resultat: 0

Resultat : 5,5

0-10: Hej skinny. Du bör nog äta mera!
11 - 19: Du är "normal"
20 - 25: Du kanske bör tänka på din vikt....
26 - 35: Du är tjockare än andra. Se upp! Speciellt vid juletid.
36 - 42: TJOCKIS !

Utvärdering: Vilket värdelöst test!! Poängen säger ingenting, och speciellt inte om dagsläget eftersom frågorna ställs som "Du har..." Vilket jag tolkar som under någon gång av livet...

Dessutom så är kommentarerna på resultaten riktigt oförskämda. Så man måste vara normal för att inte bli stämplad som endera "skinny" eller "TJOCKIS"???!!!

• ha blont rakt hår (Njä, skulle jag inte riktigt säga.)
• blå ögon (Ja. Men vad är det för jäkla kriterium egentligen??) *
• vara mellan 166-170 cm lång (Inte MELLAN. Jag är exakt 170 cm lång...)
• kurvig figur (Vilket skämt! Nej, det har jag verkligen inte!!!)
• gå runt i höga klackar (Nej, helst inte...)
• vilja ha barn (Ja.) *
• ha högskoleutbildning (Ja.) *
• inte sätta karriären först (Nej, det vill jag inte göra. Och speciellt inte framför en eventuell framtida familj med barn...) *
• påhittig i sänghalmen (Inte över det normala, tror jag.)
• försumma sina vänner för partners skull (Inte försumma, men självklart prioriterar jag pojkvännen om jag nu måååste välja....) 0,5
• inte vara för självständig (Jag är både självständig och starkt bunden och beroende av andra i min närhet...) 0,5
• alltid vara glad och klämkäck (Verkligen inte. Nog för att även jag kan vara både lättsam och gladlynt vid vissa sällsynta tillfäller, men absolut inte "alltid". )

SUMMA: 5 rätt (eller fel beroende på hur man ser det) av 12 möjliga. Mer än jag trodde, men jag tror nog inte att jag tolkade pretentionerna riktigt så som intervjupersonerna menade...

De 4-5 första frågorna irriterar jag mig lite på. Varför är ett speciellt utseende så viktigt? Visst kan väl jag tycka att människor är mer eller mindre vackra, men det har inte mycket med hårfärg eller längd att göra. Det är utstrålningen, man ser ganska lätt på en persons kroppsspråk och mimik hur han eller hon är som människa. Jag värdesätter egenskaper som välvilja, pålitlighet, omtanke, förståelse, respekt och äkthet hos en människa. Och det är sådana egenskaper som personen ifråga förmedlar hela tiden med sitt sätt att röra sig, sitt sätt att prata... Och om jag ska försöka vara så troskyldig jag kan, så är jag inte unik med att ha den uppfattningen, och andra, både män och kvinnor, ser saken på liknande sätt som jag. Att sätta sin braverande karriär framför den högst triviala familjen är att göra sitt liv till något tomt, inskränkt och i längden betydelselöst...

Detta så kallade "ideal" är egentligen en ganska beskrivande bild på den gamla förskönade skildringen av hur en kvinna skall vara, så som hon är i skönlitteraturen och på bioduken... En kvinnas huvudsakliga uppgift i livet är att bara nicka och le, samtidigt som hon tar hand om familjens alla barn, bakar färska bullar, och ställer upp som madrass på kvällen. Detta liv som hemmafru, även om hon kämpat sig genom skolan för att få toppbetyg. Hon må ha en toppenutbildning på högskolenivå, men ändå har hon aldrig haft en tanke på att förvärvsarbeta... Ehhh... Är vi människor verkligen sååå korkade? Jag har faktiskt svårt att tro det. Men bevisligen ser många förhållanden ut på det sättet. En patriark och en underhuggare...

Jag skulle aldrig ha kunnat vara tillsammans med någon av dem männen som svarat på match.com-frågorna. Jag tycker så synd om alla självosäkra tjejer (och killar) som tror att man måste se ut och vara på ett visst sätt för att någonsin kunna hitta någon att dela livet med... Jag har också tänkt så, att eftersom jag inte var tillräckligt snygg och social och glad och trevlig så skulle jag vara dömd att vara evigt singel. Misstaget sjunger i mig idag. En sång av lycka och lättnad! Min underbara sambo är ett levande bevis på att det faktiskt finns killar som tycker att individuella kriterier slår ut en stereotypisk kvinnomall...