Ninanna

Jag har nog aldrig varit ärligare än här...

Jag har aldrig ansett mig själv lida av läs- och skrivsvårigheter. Dyslexi eller liknande...Men senaste tiden har jag höjt på ögonbrynet både en och fem gånger över konstiga uttryck i dagstidningen eller på nätet.

Julen har varit. Många har avnjutit vackra och sakrika varor på julbord... Garvad lax... till exempel... SÅ himla roligt kan det väl inte för en - krasst uttryckt - DÖD fisk att ligga där, uppskivad på ett fat?

Jaja... Jag är inte ett dugg trött! Och ni som känner mig vet ju redan att jag inte har en aning o vad "ironi" innebär heller...

Jag svarar med andan i halsen. Jag har just tittat på plåten i ugnen och konstaterat att mina små vetebröd snart ska tas ut innan de bränns. Jag känner inte igen telefonnumret, men rösten i andra ändan av luren är bekant.
- Hej, hej är du på jobbet?
Va? Jag känner vagt igen rösten, men... jobbet?
- Öh... nej... Om man inte räknar med att jag har en omgång bullar i ugnen... säger jag dumt innan jag hör hur fullständigt fel det där skulle kunna tolkas.
- Ja, bokstavligt talat alltså, skyndar jag mig att säga. Jag håller på att baka... Jag skrattar till på ett sätt som närmast låter hysteriskt... vilket på ett fullständigt korrekt sätt speglar min sinnesstämning. Vilken jubelidiot jag är! Jeez...! Damen i luren är en bekant som jag inte talat med på säkert ett par år. Oh nu går det upp för henne att hon lagt in fel nummer i telefonboken. Att jag inte är den systerdotter som hon trodde sig prata med från början. Hon låter generad och ber om ursäkt för misstaget. Generad... för en felringning? Snälla lilla du, här har jag hasplat ur mig något som skulle kunna tolkas som att jag var gravid i åttande månaden med femlingar - och korrigerat mig själv på ett sätt som verkligen skulle kunna ge begreppet "genant" ett ansikte.

Vi pratar ett par minuter och utbyter artighetsfraser innan vi lägger på. Jag känner för att sjunka genom golvet. Imorgon, nästa vecka eller om ett halvår - kommer jag nog helhjärtat att kunna skratta åt min klantighet, min stora trut och denna lilla... pinsamhet. Men inte ikväll... Herregud! Bullar i ugnen... BOKSTAVLIGT talat! Hade det varit någon annan hade det inte varit så pinsamt. Men till saken hör att denna kvinna är tämligen religiös... Och denna lilla tabbe... Mina konstiga associationer... Ja... Det känns inte helt rumsrent om man så säger.

Hjälp vad det regnar! Det bara öser ner! Nästan så man instinktivt tittar upp mot taket för att vara säker påå att det fortfarande håller...

... att mötas av ett underbart julkort med ett underbart motiv (är det din kisse, Emma? JÄTTESÖT!!!) kryddat med underbara omtankar från en underbar vän!

Jag har inte skrivit några julkort i år... Just nu ångrar jag det beslutet - för jag känner ju själv hur underbart glad jag blir av att få juliga omtankar i just sådan form!

Tack, Emma! Jättetack för ditt fina julkort!! :D

Det är redan den 21 december! Vart tar dagarna vägen? Tiden går så fort, så fort... Den förhatliga snön som jag fasade för har kommit... Ja, jag vet att jag förmodligen är den enda människan på norra halvklotet som inte önskar sig en vit jul... Men en vit jul ser det ut att bli, och faktiskt - det känns inte så farligt! Ska jag vara helt och fullt ärlig så tittade jag ut genom fönstret en lång stund igår och konstaterade att världen faktiskt var ganska vacker... Inbäddad i sitt vita kalla täcke... Det var vackert... 

Nu har eftermiddagarna redan börjat bli ljusare igen. Och om jag minns rätt så kommer dagarna att bli ljusare från och med i övermorgon...  Är inte morgondagen - den 22:a - den mörkaste dagen på året detta år? Dagen då solen står i zenit... Förra året inföll vintersolståndet den 21:a, visst var det så? För ett år sedan på dagen...

Så då går vi snart mot ljusare tider alltså... Och om tre dagar är det julafton... Det är märkligt... Förunderligt faktiskt! Förunderligt! 

Den 13 december... Luciadagen... Får mig att tänka tillbaka på barndomen, luciafirandet på dagis där alla flickor hade luciakronor. Även jag. Jag tror det var vid det årliga luciatågandet 1990 som jag vägrade att vara lucia och istället krävde av mina föräldrar att få vara vampyr istället... Jag visste knappt vad en vampyr var för något, men... Eller... Fråga mig inte varför jag så gärna ville vara vampyr, för det vet jag inte. Visste jag förmodligen inte ens då...
  Men vampyrer passar inte i luciatåg. Det blev vit klänning och glitter och elektrisk luciakrona... Luciasånger och föräldrar som hänfört beundrade sina små underverk... Jag minns att jag tittade efter mina föräldrar men inte såg dem i mörkret.

Senare blev det fika. En lussebulle som jag inte orkade äta upp, en pepparkaka... Förmodligen fick de vuxna kaffe. Förmodligen fick vi barn saft. Förmodligen, men det är inget jag har något minne av...

Jag minns luciadagen 1989. Jag hade röda strumpbyxor på mig och på morgonen var det något slags luciafirande i bygdegården bredvid skolan och dagiset... Jag minns att fröken Anita tog med mig dit. Och jag minns att jag - fråga inte hur det gick till - hamnade på scenen tillsammans med de JÄTTESTORA barnen, de som gick på LEKIS! 
  Jag minns att dagen var lång, jag reflekterade över hur lååånga dagarna var. Och jag längtade efter mamma och pappa.

I år har jag inte sjungit luciasånger (trots att jag hade täkt göra det för älskade M). I år har jag inte ätit någon lussebulle, inte ännu - men det ska jag göra innan dagen är slut har jag bestämt. Jag bakade igår, och nu har vi lussebullar så det räcker ett tag, M och jag... 

Det regnar. Och jag är nog världens knäppaste människa, men... jag är ganska glad för det. Den förbannade snön kom ju ovanligt sent i år, för några dagar sedan. Och... Det kändes inte alls roligt! Jag vill inte ha snö! Jag vill inte ha vinter! Jag vill inte ha denna kyla som äter sig in i märgen och sedan är omöjlig att bli av med, hur mycket man än pälsar på sig eller hur mycket man än skruvar upp elementet! 

I fönstret lyser dock adventsstjärnan... I köksfönstret står adventsstaken... På bordet ligger en påse med gula små bullar formade till "S"... Så jo... Det är ganska mysigt... Det är ganska mysigt med decembermånaden... OCKSÅ!

Glad lucia på er! 

Jag har telefonskräck. Jag sitter och skakar inför ett telefonsamtal, och det gäller inte bara myndigheter och andra formella samtal man ibland behöver ringa, utan även vänner. Och till och med mina föräldrar ibland! Jag får panik av att hra telefonen inga också. Undviker i det längsta att svara... Extra jobbigt är det med fasta telefoner utan nummerpresentatör... Men det räcker med att jag hör mobilen surra till för att mitt hjärta ska slå dubbelslag av förskräckelse! 

När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...

Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer... 

Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är... 
  Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"... 

Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!   

... fast det kanske inte är våren 2012 jag längtar efter... Utan vintern -88, vintern - 89 och -90...? Då det fanns ljus även i de mörka årstiderna? Kanske är det inte ens vintrarna i slutet av 80-talet jag saknar... Kanske är det mig själv...? Den jag var då, för så länge sedan... Liten och ny i världen. Med trauman - javisst - men ändå en slags grundläggande tilltro till livet!

Hösten kom... trots att jag inte ville det. Löven blev gula... singlade ned mot marken... lämnade bara kala grenar och kvistar kvar... Och nu är det november. Om några veckor är vi inne i december. Vintern...

Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...

När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...

Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!

Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?

Jag skriver lite om min vikt. Om någon lösenordsinnehavare känner att det skulle vara dåligt att läsa om detta - så gör det inte! Snälla! Jag vet att vikt kan vara känsligt...

Annars finns det HÄR...

Att ta sig själv i kragen när man ligger däckad på marken är aldrig speciellt effektivt. Man kommer ju inte på fötter för att man tar sig i kragen i ett sånt tillstånd – man får bara ont där skjortan tar i liksom.