Ninanna

 

Nu ska jag tjata igen, men om ni bara visste hur många tankar jag aldrig säger högt eller skriver ner om att jag saknar Leia, att jag saknar att ha hund när hon inte är här... Ja, jag höll på att säga att ni skulle ha förståelse för mitt tjat, men det kanske bara skulle vara oroande att jag är så fixerad. Så skit samma.

 

Men en sak som välmenande människor verkar älska att säga som tröst - speciellt direkt efter att jag lämnat över hunden till mina föräldrar och sitter med tårar i ögonen och en värkande tomhet i hjärtat - är: "Men är det inte skönt att kunna göra som du vill nu, att ha fritid, att inte vara bunden...?" Vadå kunna göra som jag vill? Det är ju just det jag inte kan, eftersom det jag vill är att ha en hund vid min sida som påminner mig om hur man gör för att leva i nuet, se det fina i vardagen, som med aldrig så lite guidning från mig gör framsteg och utvecklas och känner en lika stor stolthet och lycka över sig själv som jag känner över henne! Och att ha fritid, egentid...? Till vadå? Stirra in i väggen, känna att det är så himla meningslöst att gå ut och gå utan en hund eftersom jag ändå inte kan ta in nuet, känna friden, släppa oron över framtiden och saknaden efter dåtiden?

 

Jag fattar att jag är som ett skavsår med de vibbar jag sänder ut genom att tänka samma "Jag saknar Leia, jag vill ha en hund, det är så hundtomt, jag vill ha Leia, tänk om mina föräldrar kunde flytta närmare så jag bara kunde gå en kort sträcka för att få min dagliga hund-dos, jag saknar Leia, tänk när vi gick där och där den kvällen och Leia var så duktig och..."-tankar, men det funkar faktiskt inte att tänka på hur förbannat skööönt det är att slippa vara bunden, att jag nu kan göra precis vad jag vill nu när hunden är borta... Tro mig på mitt ord när jag säger att jag verkligen har försökt! Jag orkar inte försöka längre. Jag kan göra er tjänsten och låtsas som att livet är så skönt utan det extra ansvaret och jobbet, men jag behöver en äkta exorcism för att verkligen kunna känna det. Kom tillbaka när ni fixat en sådan professionell avhundifierare, fram till dess tänker jag fortsätta att känna som jag gör.