Ninanna

Jag har inte hunnit/orkat/kunnat skriva hela min del två om bilkraschen ännu. Får se när jag orkar. Men igår måndags var jag i förhör hos polisen - igen. Och jag som svurit att aldrig, aldrig någonsin gå in i den där hemska byggnaden igen... Nu var jag tvungen, men jag fick ha min terapeut med mig i alla fall, som stöd. Under förutsättning att hon "höll käften" under hela förhöret som förhörsledaren så gulligt uttryckte det ett par gånger när jag ringde till henne i fredags.

Hon gick efter regelboken, och hon hade en lite tuffare jargong. Men jag är van vid tuff jargong från andra håll, så när jag väl kommit underfund med att hon inte var elak och sadistisk (som Polis Tyrann som jag nämnde tidigare). Jag var utlämnad. Jag kände mig egentligen livrädd, men tog det hela som en "provfilmning" eller något sådant, d.v.s. jag höll masken och gick helt in i rollen som sansad, seriös, något ångerfull och framför allt oskyldig. För det var jag, och jag kunde motbevisa alla misstankar om narkotikabrott. Men det fanns en sak jag blev alldeles paff inför. "Vittnenas" förhörsprotokoll som beskriver att jag "for hit och dit" med bilen innan jag kraschade in i räcket... 

Jag kan nu komma att dömas för "vårdslöshet i trafik", något jag nekar till. Vi får se om Åklagaren har PMS och drar upp mig i rätten eller om det avskrivs. Risken är tydligen stor att jag bedöms som skyldig. Och i så fall är det Länsrätten som gäller. Herregud! Jag ska sitta i rätten, ha rätt till en advokat och vara åtalad. Åtalad! Jag? Herregud, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, samtidigt som jag vet att det är så här det går till. Om man har otur. Om man har den oturen som jag hade. Jag hade inget uppsåt! Alltså trodde jag inte att jag kunde dömas för vårdslöshet. Jag var heller inte påverkad av narkotika. Jag nickade till en tiondels sekund för mycket, fick bilen demolerad, en spricka i revbenet samt en helblå ömmande kind efter slaget av krockkudden. Jag blev kroppsvisiterad, satt i polisbil och inkörd till polisstationen. Jag blev hotad att häktas, och jag fick min väska uppochnedvänd och igenomrotad av Tyrann. Jag blev av med hälsokosttabletter eftersom Tyrann var så helt säker på att det var knark. (Skulle nästan - men bara nästan - vilja se hans min när resultatet kom och han fick papper på att det inte alls innehöll något narkotikaklassat!)
  Jag fick slutligen skriva på ett papper att jag godkände att mitt körkort omhändertogs, men vadå "godkände"? Alternativet var att bli stoppad i en häktningscell (enligt Tyrann).

Länsstyrelsen gav utan några som helst problem tillbaka mitt körkort - för jag hade inte brutit mot någon lag! Och jag trodde det hela var över...

...men nej. UPP I LÄNSRÄTTEN?? Ska JAG upp i Länsrätten? Samma Länsrätt som både mördare och våldtäktsmän som jag känt till suttit? För guds skull, snälla någon, låt mig slippa det! För jag har fått betala tillräckligt nu! Ni har fått hela mitt självförtroende. Be my guest borde jag väl säga för att vara retoriskt smart... Men jag är bankrutt, jag är en trasa som omsorgsfullt vridits ur så det inte finns en droppe kvar. Okej? Så låt mig vara nu, snälla! Det finns inget mer att hämta, jag är precis så förnedrad och tillintetgjord som jag bara kan bli...  

Jag har blivit kontaktad av polisen igen, och de vill förhöra mig igen på polisstationen eftersom jag tydligen fortfarande är misstänkt för brott efter att jag körde in i vajerräcket. Jag har ju fått tillbaka mitt körkort från Länsstyrelsen, eftersom det inte fanns någon paragraf som kunde styrka att jag begått något brott, så jag hade så sakteliga börjat lägga allt detta bakom mig. Men tydligen måste jag åter igen fightas, åter igen in till den där j*vla förb*nnade polisstationen, denna gång med ett papper från APOTEKET, eftersom den medicinlista som dr. P skrev tydligen inte räknas för polisen. Jag har varit där och bett om en sådan lista, men tydligen förstod de inte vad jag menade, utan jag fick en lista på vilka läkemedel jag hade kvar att ta ut... Det är skitjobbigt bara att gå till apoteket, och ännu jobbigare blir det när de inte förstår vad jag menar. Jag har ingen lust att skrika ut att "Jag ska visa upp vilka narkotiska piller jag pulat i mig för polisen, för jag är nämligen misstänkt för narkotikabrott! Så därför vill de ha en lista på hur mycket knark jag tagit ut de..." (...ja, hur lång tid denna listan nu sträcker sig)...

Jag skulle så gärna vilja prata. Berätta. Jag saknar Anita, hennes sätt att bearbeta problem... Dessa faktum jag står inför just nu går inte att lösa med EMDR... EMDR kan inte påverka polisens misstankar. Inte påverka det som redan hänt. Inte påverka resultatet av det som hände. Har jag begått ett brott? Jag vet inte. Men jag känner min ståndpunkt, jag känner att jag redan straffats och torterats inombords genom denna process en gång. Jag vill inte göra det igen. Men jag måste. Jag måste, en gång till... Så mycket tankar som jag inte vet var jag skall göra av. Så många frågor... Är jag en brottsling, någon som försöker fly rättvisan? Har jag hybris som tror mig själv om något, eller har jag fel i mina tankar om att denna händelse beror på att jag har något destruktivt och ignorant inom mig, som en växande cancersvulst som varken jag eller någon annan kan kontrollera?

.

.