Ninanna

Hur sätter man ord på något som inte går att beskriva? Miljoner tankar och känslor som jag inte vågar skriva ner. Vågar börja nysta i... Jag famlar efter svar på frågan: "Hur länge kommer det att göra så här ont?" och finner pragmatiska svar. Generella, stereotypa svar... 

- Det finns stadier som alla går igenom, i större eller mindre utsträckning. Det första är chock, sedan kan det komma en tid av aggressivitet, därpå förnekande och slutligen acceptans.

  Okej, tack för upplysningen. Men det kanske kan intressera dig, professor i sorg och bearbetandet med denna - att jag går igenom alla dessa så kallade stadier på samma gång just nu! Fast du glömde en sak som jag tycker är mer än relevant, och det är "förtivlan". Saknaden och tomheten som är så massiv att den kväver mig! Jag höll på att säga att "den går att ta på" men det är en underdrift av stor kaliber. "Går att ta på" låter som att jag skulle ha ett val. Ett val där jag kan vända den ryggen. Men det kan jag inte. Tomheten är ett svart hål som jag sugs in i.

  En annan aspekt är tacksamheten och glädjen över att ha fått ha henne i mitt liv. Över att HA henne (jag talar i presens, för hon är och kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta) i mitt liv, för alla vackra och underbara minnen jag fått, för allt hon har gett mig. Och det är nog väldigt mycket tack vare dessa minnen som jag absolut vill att Sammet ska få en lillasyster, en ny valp som jag får dela den första "jobbiga" tiden med... Jag vill ligga på en madrass på golvet med valpen på bröstkorgen. Det är knepet för att få en hund rumsren snabbt. För den där första tiden sover man lätt och vaknar när lill-vovven behöver uträtta sina naturbehov...

Det handlar inte om att ersätta den hund som togs ifrån mig. Och jag vill inte gärna kalla det för ny hund. Det låter fel. Men i brist på ett mer passande ord så tänker jag formulera mig så nu.

En ny hund kommer aldrig kunna ersätta Sammet, eller få mig att tänka mindre på henne. En ny hund sulle vara just det som älskade Rasmus är och förblir till Sammet: ett "syskon". Inte en ny hund i betydelsen substitut. Inte börja om igen. Snarare fortsätta att vara matte.
  Och alla dessa minnen/erfarenheter... de har jag faktiskt Sammet att tacka för! Tack vare henne och vet jag att någon dag (troligtvis eller förhoppningsvis i vår/sommar) kommer att få lägga grunden för en liten fyrbening att växa upp i ett lyckligt hem fullproppat med kärlek.

Jag vet, någonstans väldigt djupt inom mig, att lyckan kan komma tillbaka. Och anledningen till att jag vet det är att jag förstår allt jag förstår. Jag har en massa sorg i mig, en massa ogråtna tårar, men jag har också en glädje i mig, en betydande sådan. Jag har ju, trots allt, fått uppleva

något av det vackraste livet har att erbjuda. Och detta må låta konstigt, men jag är så tacksam för vad jag fått veta. För allt hon givit mig! Jag gråter av saknad, jag gråter av  längtan. Jag ler åt minnen.

Sorgen kommer alltid finnas kvar, alltid, oavsett om Sammet får ett "syskon" eller inte. Däremot tror jag att tomheten jag känner skulle förminskas.

Det finns människor som man bara behöver träffa en kort stund för att ”connecta” med, för att känna att man tycker om… och som tycker om en tillbaka…

Hon var en sådan person… Hon var någon jag kände djupaste sympati med direkt efter att vi skakat hand och presenterat oss för varandra. Hon vars hus jag och M skulle ta över, hon som bott här ända sedan det byggdes på 50-talet. Hon älskade det här huset. Hon ville inte flytta härifrån, men det faktum att vi kom så bra överens kändes som… ja, det kändes som att det var ett litet plåster på såren.

- Jag ska ta väl hand om huset! Ungefär så sade jag till henne när vi gått en rundtur. Hennes barn höll i försäljningen, men för mig var det viktigt att visa henne att det var hon som var huvudpersonen här. Hon och vi. Den gamla ägaren och de nya… Hon satt i rullstol och jag skjutsade henne från rum till rum. Trots ramper specialanpassade för att hon skulle kunna ta sig från rum till rum så var vissa trösklar lite bökiga. Jag bad Mattias om hjälp vid ett tillfälle minns jag. Det hade såklart varit enklare att låta henne sitta kvar i köket, men… Nej… Detta var hennes hus, och det var hon som sålde till oss, oavsett hur mycket hennes barn var med och höll i tyglarna.

  Jag fick en lång kram innan vi skiljdes åt. Det kändes så bra, så skönt… En tyst överenskommelse om att jag skulle ta hand om det hus som varit hennes hem i över 50 år… Ett tyst godkännande från henne, att det var okej för oss att ta över och fortsätta att vårda och älska detta hem… 

Ett par veckor efter att vi flyttat in var M:s pappa över med lite småsaker som hade blivit kvar… Det var då hon hälsade speciellt till mig…
- Hälsa den där rara flickan…! Åh Anne-Lise, du anar inte hur mycket de orden kom att betyda för mig!

Vi började ganska snabbt prata om att bjuda hit henne i sommar, jag och M. Om hon ville… Vi skulle sitta ute på altanen och fika… Jag hade så mycket mer jag skulle vilja säga till henne, så många frågor att ställa oh så många svar att få… Men så blev det inte… Så blev det inte… Jag fick veta det av M som innan dess fått veta det av sin pappa… Att hon somnat in tidigare under våren. Hon – denna genomgulliga, fina, snälla människa…! Hon verkade ju inte på något sätt sjuk, hon var bara gammal! Rörelsehindrad, men inte… inte sjuk…!   

Här...

En dag slog tanken mej: Rasmus kommer inte att leva för evigt. Hur mycket jag än vill det, kommer han inte att leva för evigt. Jag grät några tårar, och kramade min stora ullhund hårt. Rasmus slickade bort mina tårar och tittade på mig med sina stora bruna ögon, och jag kände hur mycket jag älskade honom. Han var mitt allt. Han var verkligen mitt allt. Han var meningen med mitt liv. Och hur i hela världen skulle jag kunna hitta en ny mening, när han en dag försvann? Jag kramade honom igen, och tänkte att det är ju ändå åtskilliga år tills vi ska skiljas. Än skulle han finnas kvar hos mig i många år. Ja, det var vad jag trodde. 

Skrivet våren 2004
I april har det gått ett år sedan Rasmus dog. I april har jag levt ett år med sorg och saknad, ett år fyllt med tårar och den ständiga frågan i mitt huvud: Varför? Detta år kan jag med säkerhet säga har varit det värsta i mitt liv. Att förlora någon man älskar så plötsligt, att känna sig skyldig till denne någons död, det är något jag inte tror att man kan förstå om man inte varit med om det själv. Kanske kan man inte förstå, även om man varit med om exakt samma händelse själv. Alla är ju olika, och alla reagerar på sitt sätt.

  Redan några dagar efter Rasmus död fick jag den klumpiga kommentaren: "Jamen skaffa en ny då!" Skaffa en ny?! Hur jävla känslokallt är det inte att resonera så?! Sorry, din man dog. Det gör inget, skaffa en ny! Rasmus var inte "bara en hund", han var min bästa vän, min ögonsten, en familjemedlem, någon jag älskade! Kan man byta ut någon man älskar? Nej, självklart inte!

  Efter Rasmus död har jag också fått höra saker som "Äsch, det var ju bara en hund!, "Kom över det där nu!", "Det var nog bäst det som hände", "Gräv inte ner dig i det där!" och "Det är väl inget att gråta över!". Jag kan bara tala för mig själv, men det är faktiskt ett slag i ansiktet för mig när ni säger så! Det var inte alls bara en hund, det var min älskade, mitt liv, den jag levde för! "Kom över det där nu!" Vadå kom över? Man kommer aldrig över sorgen. Den blir lättare, den kommer mer sällan med tiden, men den försvinner aldrig. Och varför, snälla ni, varför måste ni hetsa mig igenom sorgearbetet? Sorg tar tid!

  Och ja, kanske det var bäst det som hände, men därigenom inte sagt att det inte är enormt smärtsamt för mig! Förstärk inte min smärta ytterligare med såna kommentarer!!

Skrivet 2003

  Rasmus var lite ovanligt sur, och muttrade ganska högljutt åt lilla gumman, när hon "klättrade" på honom. Han brukar annars vara förvånande tolerant. Sammet kan vara ganska provocerande mot honom ibland, när vi har dragkamp, till exempel, så händer det att hon biter tag i Rasmus svans, eller ena bakben. Då måste han ju släppa kamptrasan innan han kan säga åt henne, och det tycker hon är väldigt lustigt!

  Rasmus var också lite tröttare, men samtidigt oroligare än vanligt. Jag tyckte att han betedde sig lite konstigt, men jag sade inget.

I bilen var han väldigt till sig, och kunde inte sitta still. Han for runt som en galning, och flåsade och hässjade och gnällde och pep, så att mamma som för tillfället satt bak, fick ta ett stadigt tag om hans halsband och kommendera honom att sitta stilla. Jag kommer ihåg att jag frågade vad i hela världen det hade tagit åt honom, jag tyckte att han betedde sig väldigt konstigt.

Farmor hade sin bror från Skåne med familj, på besök. De satt alla och fikade när vi kom. Vi hörde rösterna från vardagsrummet när vi kommit in genom den bruna dörren.

  Farmor kom såklart och mötte oss. Hon kramade om var och en av oss, i tur och ordning, och sedan böjde hon sig ned och klappade om Rasmus. Rasmus morrade hotfullt. Jag blev minst sagt förvånad. Sådär hade han aldrig gjort förut.

- Rasmus, sluta! Sade jag, men farmor sade att det var okay, och fortsatte att klappa. Då bet han. Han bet farmor i handen hon klappade med, så att hon fick ett märke där, som senare blev alldeles blått. Farmor reste sig förskräckt, och tog några steg bakåt. Rasmus tittade på henne med mörka ögon. Jag kände inte igen honom. Jag hade aldrig sett honom sådär förut. Mamma försökte ta tag i hans halsband, men han måttade efter henne också. Jag fick ta honom. Jag höll ett fast tag om hans halsband på båda sidorna om huvudet, så jag skulle ha någorlunda kontroll om han ville bita mig också. Jag satte mig ned på golvet, och sade vänligt "gå och lägg dig här, gubben!" Rasmus kom och lade sig med huvudet i mitt knä. Huvudet kändes tungt och slappt. Han tittade upp på mig med sina stora mörkbruna ögon. De gav ett trött, riktigt slött uttryck åt hans ansikte. Jag var rädd. Inte att han skulle bita mig, utan att det hade hänt något med honom. Samtidigt kändes det så fint att ha hans stora tunga huvud i mitt knä, det var mig han litade på. Det var mig han ville vara nära...

Efter ett telefonsamtal med min moster, som äger "Nenniqus kennel", och föder upp golden retriever och tollare, tyckte vi att det skulle vara bättre för alla om han fick vara hos henne ett tag, och ta det lugnt. Vi skulle senare på dagen åka upp till Orsa, där min mormor bor. Det skulle kanske var påfrestande för honom, trodde vi.

   Moster kom och hämtade Rasmus. Hon såg genast att något var fel.

- Han har ont någonstans, sa hon.  Det syns på honom. Hon bad mig känna igenom muskler, men han visade inte något tecken på smärta i någon viss muskel, direkt. Eller så var det jag som inte kunde känna på rätt ställe, jag är ju inte utbildad veterinär precis...

En stund senare bad Gunvor, som min moster heter, att sätta in Rasmus i hennes bil. Han följde snällt med, och hoppade in i bilen när jag bad honom. Jag smekte hans silkesmjuka öron, och kliade honom vid sidan av halsen, under halsbandet, och han lyfte upp sin högra kraftiga tass, och lade den på min arm. Som han alltid brukade göra när vi satt och gosade. Jag gav honom en liten puss i pannan, och stängde luckan. Det var sista gången jag såg honom...

 Vi åkte upp till Orsa. Det var tomt, det var första gången på fem år som vi inte hade Rasmus med. Samtidigt måste jag erkänna att det trots allt var en viss lättnad, han brukar alltid vara lite stirrig när det är andra hundar i närheten, och när han är så stressad är det lätt att han blir lite putt på den andra hunden.

Nu kommer jag till den svåraste biten. Biten som gör ondast att tänka på. Ursäkta om jag inte kan beskriva så ingående, men det gör för ont. Jag skriver bara lite kort vad som hände.

Vi hade telefonkontakt med Gunvor, som hade varit till sin goda vän, veterinär Gunilla i Hallstavik med Rasmus och tagit prover. Svaren hade inte kommit ännu, men Gunilla hade sagt att det var någon slags fästingsjukdom som satt sig på musklerna. Någon allvarligare form av borrelia eller erlichia, trodde hon.

  Vi diskuterade hit och dit, och kom fram till att det bästa vi kunde göra var att ta bort honom. Mamma ringde och pratade med sin syster på tisdagen, och hon kunde knappt prata för sina hulkanden och tårarna som rann. Jag satt som förstelnad i soffan intill. Jag hörde allt, och det var hemskt att höra. Det gjorde så ont att se henne sådär ledsen. Det gjorde så ont att se hennes lidande och hennes tårar.

Senare på kvällen satte jag mig vid den gamla datorn inne i "biblioteket", det rum som är fyllt med bokhyllor och böcker. Jag klickade mig fram till ett skrivprogram, någon tidig föregångare till Word. Tänkte skriva ner mina tankar, ja bara skriva NÅGONTING...  I den gamla datorn ligger "mina dokument" i samma mapp sum huvudprogrammet, kommer inte ihåg vad det heter. I stället för att börja på ett nytt dokument fastnade min blick på ett redan skrivet. Dokumentet var sparat som "Rasmus".

  Jag klickade på det. Dokumentet var lösenordsskyddat. För länge sedan hade jag lösenordsskyddat det, men eftersom tiden hade gått hade jag glömt bort vad lösenordet var. Jag testade många tänkbara lösenord utan resultat. Tillslut högg det till i hjärtat på mig, och jag skrev med darrande händer in: 14113Y. Rasmus id-nummer. Numret som fanns tatuerat i hans ena öra, och som jag hade lärt mig utantill som elvaåring. Dokumentet öppnades. "En liten dagbok om Rasmus"... Konturerna av bokstäverna på skärmen suddades ut med mina tårar. Snabbt raderade jag allt som stått i dokumentet, jag tålde inte att se det. Det fick mig att vilja spy av sorg och saknad. Och av ångest, av samvetskval att jag hade delat ut en dödsdom till min egen hund. På grund av mig skulle han dö i morgon! Veterinär Gunilla skulle fylla två äckligt stora sprutor med en genomskinlig hemsk vätska. Lilla Rasmus skulle få en i handleden, och en direkt i hjärtat. Hjärtat skulle sluta slå, och Gunilla skulle slänga honom i en svart sopsäck och lägga honom i frysen, tillsammans med alla andra avlivade djur. Det var så hemskt att tänka så!

  Tårarna rann och rann, jag vet inte hur länge jag satt där på stolen och bara lät tårarna rinna. Jag hade dittills aldrig i mitt liv gråtit så länge, varit så djupt olycklig.

Solen sken, det var en av de första varma vårdagarna i april. I dikena växte tussilago som doftade så gott. Småfåglar kvittrade, och naturen var full med nytt liv. Det kändes så ironiskt alltihop. Runt omkring mig blomstrade livet, men inuti fanns bara sorg och död. Jag visste ju vad som skulle hända. Jag visste att det bara var frågan om timmar, kanske minuter, innan min älskade hund skulle dö.

   Klockan tjugo i ett kände jag att det högg till i hjärtat på mig. En tanke på Rasmus dök upp i mitt huvud, och fyra ord upprepades för mina öron. "Nu är det slut." Efteråt fick jag veta att mamma känt precis likadant, och tjugofem minuter senare fick vi bekräftat att det var exakt då han dog.

Jag satt där längst bak till höger i bilen och läste "Candide". Jag vet inte riktigt varför, jag hade upptäckt den bland en hög andra böcker uppe i Orsa, och eftersom min kära historielärare hade nämnt den någon gång, så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att smöra lite, och läsa den.

  Plötsligt ringer mammas mobil, med en utomordentligt fånig liten melodi. En äckligt glad liten trudelutt.. Mamma svarar. Det är dålig mottagning, men jag förstår att det är Gunilla som ringer. Hon säger att "det är gjort nu".  Mamma avslutar samtalet och lägger på luren.

  Mamma behöver inte säga någonting. Vi förstår ändå, pappa och jag. Det gör ont att förstå. Nu finns ingen återvändo. Nu är Rasmus borta för alltid. Jag kommer aldrig att få se honom igen, han är död.

  Mamma börjar snyfta. Jag vänder bort huvudet för att slippa se, jag orkar inte med att se henne sådär ledsen. Mina egna tårar rinner redan. Jag gråter tyst. Jag vill inte att föräldrarna ska se. Inte nu, jag skulle inte orka göra det som de alltid påstår är så bra. Prata om det. Förklara hur det känns " i magen". Jag orkar inte. Orkar inte ens ta risken.

  Det var en hemsk stämning där i bilen. Ingen sa något, alla bara grät. Länge. När vi kom ner till Uppsala åkte pappa in vid Ikea för att köpa ett skåp till stugan han håller på att renovera. Jag följde med in. Tyst. Jag sade inte ett ord. Jag hjälpte till att bära utan ett ord. Det fanns bara en tanke i mitt huvud: Rasmus... Jag skulle aldrig mer få se honom. Jag hade låtit döda honom. Det var mitt fel att han var död. Det var ju min hund.

  Efter Ikeabesöket åkte vi direkt hem. Fortfarande satt jag helt stum. Jag kunde och ville inte prata med någon. Det kändes som en evighet innan vi var hemma, och när pappa stannat bilen framför vårt röda hus, klev jag snabbt ur, och mumlade något om att jag skulle gå på promenad med Sammet. I vanliga fall skulle mamma och pappa ha gnällt för att jag inte hjälpte till att bära in packningen, men denhär gången lät de mig gå utan vidare diskussioner.

Där ute i skogen kom den verkliga gråten. Jag grät, ja, gud vad jag grät! Det var inga stilla rinnande tårar längre, jag skrek rätt ut. Jag skrämde mig själv av skriket, men kunde inte förmå mig att sluta. Jag kunde inte stå upprätt, jag bara sjönk ihop, och fortsatte att gråta där på marken. Sammet visste inte vad hon skulle göra, hon hade aldrig sett matte så utom sig av förtvivlan förr. Hon svansade runt mig, men vågade inte komma nära.

Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att kasta mig på marken och gråtskrika, det kändes som jag skulle explodera! Det var så ofattbart, men samtidigt som jag inte kunde förstå helt och fullt, så förstod jag ändå för mycket. Jag förstod att han var borta för alltid, och jag fattade att livet aldrig skulle bli detsamma. Hur fan skulle livet kunna gå vidare utan Rasmus!? Vilket skämt!

Jag slängde mig på marken, grät och skrek, reste mig, gick hundra meter till, kastade mig på marken och fortsatte att gråta... Solen sken fortfarande. Himlen var klarblå, och det kändes så fel. Varför sken solen? Varför grönskade det på marken? Varför sjöng fåglarna? Varför doftade det vår? Den bilden av världen var så totalt olika mot min. Den jag nu hade fått. Jag hade fått se hur mörkt och hemskt livet kunde vara. Jag hade fått se världen från en annan horisont. Dödens horisont. Den del av livet som bara är mörk, och tragisk och smärtsam. Det ljusa, glada livet kändes som det aldrig existerat. Jag kunde inte fatta hur jag någonsin hade kunnat vara glad. Och än mindre hur jag någonsin i framtiden skulle kunna bli glad igen.

Jag undrar om någon hörde mig. I så fall kan de inte ha tyckt att jag verkade riktigt klok. Jag tänkte stundtals tanken att "nu ringer väl någon polisen snart, så de får komma och hämta mig i tvångströja till psyket."  Folk skulle nog tycka att jag överdrev, om de såg mig. Men det gjorde jag inte. Jag överdrev inte ett piss! Såhär ledsen var jag, såhär ont gjorde det i mig. Jag ville dö. Anledningen till att jag sitter här idag, är att jag förstod att min mamma inte skulle klara att mista mig också. Jag ville inte göra henne så illa, genom att ta ifrån henne hennes enda barn. För hennes skull valde jag att stå ut.  Och för alla andra som älskar, eller i vart fall tycker om mig. Såna tankar for runt i mitt huvud... Och sådana tankar kommer alltid att fara runt i mitt huvud...

Lisa, lilla gumman... Lilla fina Lisa... Nu har du bara dryga tretton timmar kvar att leva... Gumman, lilla gumman... Imorgon vid den här tiden finns du inte längre. Eller gör du det? Lever din själ vidare? Eller finns det en katthimmel där du får börja om, ett nytt liv utan en kropp som sviker mer dag för dag?

Det var igår kväll som jag fick det slutgiltiga beskedet. Lisa har varit dålig länge, redan för ett år sedan började man märka en kraftig försämring i hennes allmäntillstånd. Hon är en åttiotalist, och en normal katt som fyllt femton år brukar inte vara intresserad av att leka med skosnören eller pappersbitar fastknutna i ett snöre. Men Lisa är inte som andra katter. När jag träffade den man som jag senare skulle komma att bli förlovad och sambo med, var Lisa den som jag hade mest och närmast kontakt med, förutom Mattias då såklart. Lisa hörde dåligt, och utgick väl från att alla hade lika dålig hörsel som hon, så en av de första gångerna jag pratade med pojkvännen i telefon, så hörde jag konstiga skrik i bakgrunden. Det var så det nästan slog lock för mitt högra öra, vid vilket jag höll telefonluren mot... Det lät ungefär som en riktigt vild bebis som skriker det värsta han eller hon kan. Jag funderade på om min kära älskade retsticka försökte lura mig igen. Jag hade aldrig trott att en katt kunde ha en sån oerhörd röst!!

Hörseln var dock det enda ålderstecken hon hade. Hon var en pigg och lekfull liten katt, en riktig liten bus-kisse. Blyg och reserverad mot främlingar var hon dock. Det hade jag fått förklarat för mig innan mitt första besök hos Mattias föräldrar. Ändå dröjde det inte många timmar förrän Lisa låg och spann i mitt knä...

Vi har haft en sån speciell kontakt, jag och Lisa. En sån kontakt som man bara kan ha med en katt. Mina katter har alltid varit mina trognaste vänner, en katts kärlek är så genuin. En katt älskar inte vem som helst, en katt älskar inte den som är elak mot den. Men katten har en speciell förmåga att läsa av andra varelser. Och möter man en katt med kravlös nyfikenhet och kärlek, då får man den kärleken tiofalt tillbaka...

Lisa har varit den som givit mig tröst och kärlek när livet känts så jobbigt och hopplöst att jag inte kunnat göra annat än att sitta och gråta ensam i ett hörn. När ingen annan orkat finnas där för mig, höra på min gråt och se mina ångestfyllda skakningar... då har Lisa varit den som givit mig tröst och lugn. Hennes små mjuka tassar som försiktigt krafsade på mitt knä. Hennes värme och tyngd när hon lade sig tillrätta i mitt knä och började spinna... Jag vet inget som är så avslappnande, så rogivande som en katt som så lugnt och självklart ligger i ens knä och spinner. Som så vällustigt sträcker ut sig när man med sin iskalla darrande hand börjar smeka den mjuka kattpälsen... Jag får vara hur liten och ynklig som helst för henne, hon vill finnas hos mig ändå, hon vill bli kliad under hakan, smekt över ryggen, gosad med, älskad... Det spelar ingen roll att jag är rädd, olycklig, jämmerlig... För henne är det självklart att jag trots det både kan ge och ta värme och tillgivenhet...

Ja, det var igår kväll/natt som jag fick veta att de nu bokat en tid hos veterinären. Klockan 15.30 den 27 februari... Idag. Men jag har väntat på det. Och hade det inte varit för mig så hade hon nog redan varit borta för nästan två veckor sedan. Såhär skrev jag i dagboken när jag först fått beskedet att hon skulle avlivas några dagar senare bara. Innan jag hunnit prata med dem om att ge henne en chans till. Innan hon började bli bättre och piggare...

den 12 februari 2008

Igår fick jag också träffa Lisa, älsklingens föräldrars Devon Rex-hona, för första gången på länge. Hon hade tydligen inte mått bra alls i Övik, och Mattias hade tidigare på dagen sagt att nu i veckan skulle de kanske behöva avliva henne... Lisa är gammal för att vara katt, 18 år. Och hon har blivit skruttigare bara de det senaste året. Ändå har jag så svårt att acceptera...

Lilla Lisa, som varit så självklar, som jag så många gånger givit mat, kelat med, lekt med, levt med... Jag är en kattmänniska, och det har varit många gånger då jag mått dåligt som hon har varit min räddning. Jag har kunnat ägna mig åt henne, känna denna speciella gemenskap, jag har givit och fått tillbaka så mycket när jag som mest behövde det...

Lisa är så speciell... Och så självklar. Hon har "alltid" funnits... Och tanken på att mista henne... den är och var outhärdlig...

Hon låg i mitt knä hela kvällen. Jag smekte hennes lilla katthuvud, kliade under hakan och fick ett vänligt kurrande och en sträv kattslick på handen tillbaka... Hon var så liten i mna armar, så mager... Ändå var hon alldeles avslappnad och tung. Som en sovande baby... Jag körde ner näsan i hennes mjuka, lockiga päls, som förut varit nästan svart, men nu är helt gråvit och insöp hennes speciella lukt... En tår rann över i högra ögat och träffade henne i nacken. Jag torkade bort den med handen samtidigt som det andra ögat svämmade över...

"Vad vill du själv, Lisa?" viskade jag tyst. Jag visste att hon inte förstod mina ord, inte ens hörde att jag sa något. Ändå tror jag att hon förstod. Hon förstod att hon var älskad. Så älskad att jag med själ och hjärta är beredd att låta henne gå. Om det är vad hon själv vill. Men jag vill att det ska vara säkert. Att hennes tillstånd skall vara slutgiltigt. Du vet bäst själv, Lisa... Och oavsett om du försvinner imorgon eller om ett år... så vet du att du är älskad! Och jag kommer aldrig att glömma dig! Aldrig! Det lovar jag dig...