... jag kan inte skriva den tänkta rubriken... det går inte...

Hur sätter man ord på något som inte går att beskriva? Miljoner tankar och känslor som jag inte vågar skriva ner. Vågar börja nysta i... Jag famlar efter svar på frågan: "Hur länge kommer det att göra så här ont?" och finner pragmatiska svar. Generella, stereotypa svar... 

- Det finns stadier som alla går igenom, i större eller mindre utsträckning. Det första är chock, sedan kan det komma en tid av aggressivitet, därpå förnekande och slutligen acceptans.

  Okej, tack för upplysningen. Men det kanske kan intressera dig, professor i sorg och bearbetandet med denna - att jag går igenom alla dessa så kallade stadier på samma gång just nu! Fast du glömde en sak som jag tycker är mer än relevant, och det är "förtivlan". Saknaden och tomheten som är så massiv att den kväver mig! Jag höll på att säga att "den går att ta på" men det är en underdrift av stor kaliber. "Går att ta på" låter som att jag skulle ha ett val. Ett val där jag kan vända den ryggen. Men det kan jag inte. Tomheten är ett svart hål som jag sugs in i.

  En annan aspekt är tacksamheten och glädjen över att ha fått ha henne i mitt liv. Över att HA henne (jag talar i presens, för hon är och kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta) i mitt liv, för alla vackra och underbara minnen jag fått, för allt hon har gett mig. Och det är nog väldigt mycket tack vare dessa minnen som jag absolut vill att Sammet ska få en lillasyster, en ny valp som jag får dela den första "jobbiga" tiden med... Jag vill ligga på en madrass på golvet med valpen på bröstkorgen. Det är knepet för att få en hund rumsren snabbt. För den där första tiden sover man lätt och vaknar när lill-vovven behöver uträtta sina naturbehov...

 

Det handlar inte om att ersätta den hund som togs ifrån mig. Och jag vill inte gärna kalla det för ny hund. Det låter fel. Men i brist på ett mer passande ord så tänker jag formulera mig så nu.

En ny hund kommer aldrig kunna ersätta Sammet, eller få mig att tänka mindre på henne. En ny hund sulle vara just det som älskade Rasmus är och förblir till Sammet: ett "syskon". Inte en ny hund i betydelsen substitut. Inte börja om igen. Snarare fortsätta att vara matte.
  Och alla dessa minnen/erfarenheter... de har jag faktiskt Sammet att tacka för! Tack vare henne och vet jag att någon dag (troligtvis eller förhoppningsvis i vår/sommar) kommer att få lägga grunden för en liten fyrbening att växa upp i ett lyckligt hem fullproppat med kärlek.

 

Jag vet, någonstans väldigt djupt inom mig, att lyckan kan komma tillbaka. Och anledningen till att jag vet det är att jag förstår allt jag förstår. Jag har en massa sorg i mig, en massa ogråtna tårar, men jag har också en glädje i mig, en betydande sådan. Jag har ju, trots allt, fått uppleva

något av det vackraste livet har att erbjuda. Och detta må låta konstigt, men jag är så tacksam för vad jag fått veta. För allt hon givit mig! Jag gråter av saknad, jag gråter av  längtan. Jag ler åt minnen.

Sorgen kommer alltid finnas kvar, alltid, oavsett om Sammet får ett "syskon" eller inte. Däremot tror jag att tomheten jag känner skulle förminskas.

 

I slutet av september tror jag. Jag är osäker på datumet, men jag minns vad jag sa till henne innan hon ställde sig och tittade på mig...
- Sammet gumman, vet du vad? Matte älskar dig!!

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0