Ninanna

Att ge upp… Att släppa greppet… lite i taget… och acceptera att man inte längre har en tillstymmelse till kontroll, att världen rasar ihop till den milda grad att den nog aldrig kommer att kunna byggas upp igen. Att inse att det är kört. För evigt kört och förstört…

Kanske, om jag gråter som en galning nu och låter tårarna rinna som de vill och inte försöker stoppa dem, så rinner alla tårar ut. Kanske tar det lite mindre tid då.

Jag har inte hunnit/orkat/kunnat skriva hela min del två om bilkraschen ännu. Får se när jag orkar. Men igår måndags var jag i förhör hos polisen - igen. Och jag som svurit att aldrig, aldrig någonsin gå in i den där hemska byggnaden igen... Nu var jag tvungen, men jag fick ha min terapeut med mig i alla fall, som stöd. Under förutsättning att hon "höll käften" under hela förhöret som förhörsledaren så gulligt uttryckte det ett par gånger när jag ringde till henne i fredags.

Hon gick efter regelboken, och hon hade en lite tuffare jargong. Men jag är van vid tuff jargong från andra håll, så när jag väl kommit underfund med att hon inte var elak och sadistisk (som Polis Tyrann som jag nämnde tidigare). Jag var utlämnad. Jag kände mig egentligen livrädd, men tog det hela som en "provfilmning" eller något sådant, d.v.s. jag höll masken och gick helt in i rollen som sansad, seriös, något ångerfull och framför allt oskyldig. För det var jag, och jag kunde motbevisa alla misstankar om narkotikabrott. Men det fanns en sak jag blev alldeles paff inför. "Vittnenas" förhörsprotokoll som beskriver att jag "for hit och dit" med bilen innan jag kraschade in i räcket... 

Jag kan nu komma att dömas för "vårdslöshet i trafik", något jag nekar till. Vi får se om Åklagaren har PMS och drar upp mig i rätten eller om det avskrivs. Risken är tydligen stor att jag bedöms som skyldig. Och i så fall är det Länsrätten som gäller. Herregud! Jag ska sitta i rätten, ha rätt till en advokat och vara åtalad. Åtalad! Jag? Herregud, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, samtidigt som jag vet att det är så här det går till. Om man har otur. Om man har den oturen som jag hade. Jag hade inget uppsåt! Alltså trodde jag inte att jag kunde dömas för vårdslöshet. Jag var heller inte påverkad av narkotika. Jag nickade till en tiondels sekund för mycket, fick bilen demolerad, en spricka i revbenet samt en helblå ömmande kind efter slaget av krockkudden. Jag blev kroppsvisiterad, satt i polisbil och inkörd till polisstationen. Jag blev hotad att häktas, och jag fick min väska uppochnedvänd och igenomrotad av Tyrann. Jag blev av med hälsokosttabletter eftersom Tyrann var så helt säker på att det var knark. (Skulle nästan - men bara nästan - vilja se hans min när resultatet kom och han fick papper på att det inte alls innehöll något narkotikaklassat!)
  Jag fick slutligen skriva på ett papper att jag godkände att mitt körkort omhändertogs, men vadå "godkände"? Alternativet var att bli stoppad i en häktningscell (enligt Tyrann).

Länsstyrelsen gav utan några som helst problem tillbaka mitt körkort - för jag hade inte brutit mot någon lag! Och jag trodde det hela var över...

...men nej. UPP I LÄNSRÄTTEN?? Ska JAG upp i Länsrätten? Samma Länsrätt som både mördare och våldtäktsmän som jag känt till suttit? För guds skull, snälla någon, låt mig slippa det! För jag har fått betala tillräckligt nu! Ni har fått hela mitt självförtroende. Be my guest borde jag väl säga för att vara retoriskt smart... Men jag är bankrutt, jag är en trasa som omsorgsfullt vridits ur så det inte finns en droppe kvar. Okej? Så låt mig vara nu, snälla! Det finns inget mer att hämta, jag är precis så förnedrad och tillintetgjord som jag bara kan bli...  

Jag reser mig ur soffan efter att ha suttit/legat alldeles för länge och genomlidigt en film som i vanliga fall säkert skulle ha varit bra, men som bara givit mig ångest. Jag hade ingen ro egentligen att se på film när jag satte mig, men jag ville inte göra älsklingen besviken. Han ville ju se den, och han ville se den just då.

Efter en massa timmar är jag sprickfärdig av oro, både i kroppen och själen. Jag har en sån där konstig odefinierbar ångest som jag får ibland. Jag vankar av och an mellan vardagsrummet och vårt rum. Jag känner att jag måste göra något, sysselsätta mig med något. Att hålla på med något är för mig ett bra sätt att avleda ångest.

Jag vet inte riktigt varför jag behövde hushållspapper, men jag går i alla fall ut i köket för att hämta det. Där möter jag Birgitta, älsklingens mamma. Hon har varit sängliggandes med feber i ett par dagar, men nu ler hon glatt och hälsar på mig.

- Så du är på benen nu igen? frågar jag glatt. Hon svarar något som jag inte kommer ihåg, och jag försvinner ut. Tillbaka till rummet.

Plötsligt hör jag Bengt ropa. Jag hinner precis öppna dörren till vardagsrummet innan jag ser M försvinna i rasande fart mot köket. Jag springer efter, och i fåtöljen i hörnet halvsitter M, som kanske inte har panik men är uppskakad utan dess like. Bredvid, i fåtöljen sitter Birgitta. Hon är blek, huvudet hänger, helt lealös! Birgitta, åh Gud, BIRGITTA!!

  Jag kastar mig fram. Tar ett stadigt tag om hennes bägge armar och skakar henne lätt men bestämt samtidigt som jag tydligt säger hennes namn och fäster blicken i de oseende ögonen. Birgitta!!

Jag känner på hennes handled, den som inte älsklingen håller i. Pulsen är det mest oregelbundna jag känt! Hjärtat slår dubbelslag för att sedan slå normalt ett par slag, sedan hoppar de över ett slag. När pulsen varit borta i ca. fem sekunder är jag säker på att hjärtat stannat. Jag är på väg att slita tag i henne för att ge hjärtmassage när pulsen kommer igång igen. Bengt står vid telefonen och har ringt 112. Som vanligt i krissituationer håller jag mig kall och lugn. Inga negativa känslor får komma ut. Bara konstruktivitet och optimism.

Allt är bara kaos, min älskade gråter och hans mamma har precis säckat ihop av någon anledning vi inte har en aning om. Tillslut börjar hon bli kontaktbar. Vi berättar att en ambulans är på väg, och jag försöker att låta glad och lugn för att inte skrämma upp henne. M håller hennes högra hand och gråter. Hon säger till honom att det är ingen fara, sedan vill hon ha nya strumpor om hon ska till sjukhuset. Jag har ingen aning om var hon har sin strumplåda, så jag rusar in i vårat rum och hämtar ett par av mina istället. När jag kommer tillbaka verkar hon ha töcknat till igen, men M håller henne vaken när hon vill somna. Han försöker trä på en strumpa på sin mammas fot, men säger efter ett tag att jag får ta över. Jag ler emot Birgitta och säger att jag har ju fått vana vid dethär när jag tagit hand om hennes barnbarn! Jag tror att hon ler lite åt det när jag lyfter hennes ben och trär på ett par ungdomliga tubsockor.

Det tar en evighet innan ambulansen kommer. Känns det som. Om inte älsklingen senare skulle ha sagt att det tog ca. tre minuter så skulle jag ha gissat på en halvtimme. Sammet skäller, och M och jag tar med henne in i vardagsrummet så ambulanspersonalen får komma in. Sammet är orolig, och jag gör ett tafatt försök att lugna henne. Men mitt fokus är riktat mot hallen som nu befolkats av människor i gulorangea rockar. Jag har aldrig gillat den orangea färgen, men från och med nu kommer jag att hata den känns det som.

Birgitta kan själv lägga sig på deras bår. De frågar lite och hon kan svara hjälpligt. Sedan åker de iväg. Allt går så fort. Bengt börjar packa en kasse för att åka efter till akuten med bil. Jag är hantlangare. Mitt i kaoset stannar jag upp och ser ett par urklivna tofflor ligga slarvigt slängda på golvet bredvid fåtöljen. Birgittas tofflor. Åh, Herregud vad hemskt det är att se dem ligga sådär! Bengt frågar om han ska ta med sig några skor till henne, och jag plockar snabbt upp tofflorna och lägger dem i kassen.

Innan han åker lägger jag också ner den bok som hon fick av mig och M i julklapp. "Starka kvinnor", för att om möjligt skicka med all styrka jag och M var till henne. Sen åker han. Och jag har nog aldrig känt en sådan tomhet som jag kände där och då. Tystnaden gjorde ont. Hela huset förvandlades till något hemskt och ödsligt. Men min älskade fanns där... Mina två älskade. M och underbara Sammet...

Fortsättning följer kanske... Om jag orkar. Annars inte.

Jag fick inte jobbet... Jag fick ett mail idag där de skrev:

"Hej!

Nu har vi fördelat alla sommarjobb för i år.

Tyvärr tillhör du inte dem som fått sommarjobb.

Välkommen åter med ansökan nästa år!"

Jag fick inte jobbet. Det jobb jag var så säker på att jag skulle få när jag sökte. Det jobb jag kände sån uppskattning från förra sommaren... Jag fick det inte. De ville inte ha mig. Jag känner mig som världens onyttigaste person. Jag vill inte gå omkring som jag gör nu. Jag vill ha en plats, en mening, en tillhörighet!! Jag vill känna mig uppskattad och behövd! Men ingen, ingen i hela världen behöver mig!!

Min psykolog tror att detta är grunden för allting. För min ångestproblematik de senaste åren. Nästa gång vi ses ska vi fokusera på just detta.

2004-11-27

Fan vad livet är sårbart egentligen. Tänk att allt kan ändras från det normala till något paradoxalt kaos på bara ett par minuter! Skrämmande är det...
  Min pappa fick en tia-attack igår. En liten stroke. Halva ansiktet blev förlamat, och han kunde inte svälja, inte prata... Både jag och mamma trodde att han skämtade först, men när vi blev varse att han inte gjorde det... Jag blev något chockad. Jag ursäktade mig med att jag skulle gå ut med soppåsen, men väl utanför dörren... började jag väl inte grina precis, men jag skakade i hela kroppen och var tvungen att begrava ansiktet i händerna. Det kändes så ofattbart, och det var bara kaos i min hjärna.
  Jag tog mig samman, och gick in och ringde till min älskling. Tack älskade pojken min för att du fanns för mig då! du var ett otroligt stöd för mig ska du veta!
  Pappa ville inte åka in till sjukhuset, men efter nästan en timmes övertalning (och det är inte helt lätt att föra en dialog med en människa som inte kan prata alls) gick han i alla fall med på det. Mamma ringde till sjukhuset, och jag pratade med älsklingen min igen.
  Mamma hade druckit lite, så det blev jag som fick köra. Vägen kändes oändlig, trots att det "bara" var omkring åtta mil... (Tillägg: Under denna färd mådde jag illa som jag aldrig gjort förut. Jag minns att det var illamåendet, inte vägen, inte pappas tillstånd utan illamåendet jag fokuserade på...)Framme vid akutingången klev föräldrarna ur, medan jag försökte hitta en lämplig parkeringsplats. Jag gjorde en perfekt parkering i en smal ficka bredvid en silvergrå bil av odefinierbart märke (nja, odefinierbart var det väl inte, men jag tänkte inte på märket just då...) Så klev jag ur och började gå mot ingången. Vände mig av någon anledning om och fann att jag parkerat under en skylt med texten "förhyrd parkeringsplats".. Fan också! Det var bara att vända och försöka hitta en annan plats. Nu kom jag till IQ-test nummer ett. Jag försökte köra ut från parkeringsfickan, men bilen ville inte röra sig framåt. Efter ett tag upptäckte jag att jag glömt att lägga ur handbromsen...
  Vi stannade hos pappa en stund, och åkte hem strax efter ett skulle jag tippa. Väl hemma klockan två ringde jag till min älskade igen. Vi hade haft lite sporadisk telefonkontakt under kvällen, och det var skönt att få sitta inomhus och prata. På sjukhuset hade jag ju fått gå ut och stå ute i 20 minusgrader... Återigen var han ett enormt stöd för mig.
  Idag var vi och hälsade på pappa igen. Jag tyckte att han verkade betydligt bättre, och man kunde urskilja mer vad han sa. Kändes som en otrolig lättnad. Däremot var jag astrött, hade ont i hela kroppen och framför allt i huvudet. Pappa såg att jag såg hängig ut, så han tyckte att jag och mamma skulle åka hem. Vi gjorde det också efter ett tag.
  Sen har jag inte gjort speciellt mycket. Jag har pratat med världens underbaraste kille ett par gånger, sen har jag bara sovit. Jag tror att jag behövde det... Pappa fick komma hem på permis över resten av helgen, och det känns också skönt. Han åker tillbaka till sjukhuset på måndag igen...


... Faktum är att jag inte klarar av att läsa hela texten i sträck utan att må så fysiskt illa, så panikångestilla... som jag gjorde då...

Imorgon lämnar jag min älskling och åker upp till föräldrarna i Norrland, där också min underbara Anita finns. Det är dags... dags att börja gräva upp den grav som täcks med tonvis av emetofobi... Jag är så rädd att det som kommer fram är tio gånger värre än den fobi jag plågas av nu...

Jag är så fruktansvärt rädd...