Ninanna

Den 30 december 2014:

21.39

Vad gör man med en 9 månaders liten shetie som blev skrämd av en smällare som plötsligt brann av alldeles intill när hon var ute på tomten för att kissa?

Jag har proppat i henne Relana efter att ha kommit in, men hon är fortfarande rädd och hoppar högt vid minsta lilla ljud. Även om det handlar om att jag ställer ner en kopp på bordet.

Hur ska jag göra med henne nu? Hon måste ju ut och kissa, och för att göra det hela ännu knepigare är det svårt att få henne att sätta sig i vanliga fall också... Jag har varit ute flera gånger men hon har inte kissat sedan i förmiddags, d.v.s. flera timmar innan smällaren...

22.34

Hon är nödig, det syns på henne. Vi var ute igen för en liten stund sedan. Fast nu har jag koppel på henne. Hon fick total panik när det smällde så nära henne första gången, och vi hörde ett par svaga knallar nu också som fick henne att springa iväg i panik. Det gick att lugna lite genom att dra lite lätt i kopplet och få henne att börja gå framåt. Men hon vågade inte sätta sig...

Hon ligger just nu i mitt knä och skakar. Ska jag låta henne göra det, eller kan det befästa rädslan? (Jag klappar henne inte eller pratar med henne, men hon söker min närhet).

23.15

Grejen med min vovve är att hon inte kissar eller bajsar någon annan stans än på just tomten. Och det tar tid för henne att "göra det hon ska", så detta att stå helt stilla på samma ställe är något vi gör varje dag... Varför det är såhär vet jag inte, jag har aldrig varit med om det tidigare och har länge funderat på om denna lilla "egenhet" är något att oroa sig över, om det är något som kommer att "gå över" när hon blir äldre eller så... Jag har aldrig heller hört talas om någon som haft det "problemet"...

Vi var ju på tomten när hon blev skrämd. Hon rusade iväg LÅNGT bortåt och var sedan livrädd för att på tillbakavägen gå in på tomten igen. Så hur kan jag få henne att känna sig så trygg som möjligt och ens få henne att kissa nu?

Jag försöker verkligen att "vara som vanligt" och behålla lugnet, men det är svårt när jag börjar tänka på om hon nu kommer att vägra kissa av rädsla framöver. VARFÖR började jag inte med något som DAP eller valeriana för en vecka sedan i förebyggande syfte?

Den 31 december 2014: 

04.09

Ja, ja jaaa! Aldrig har jag blivit gladare av att se henne kissa! Hela kvällen har jag gått ut och in med henne. Så fort jag har gått mot dörren har hon sprungit och lagt sig eller gömt sig. Väl ute har hon stått vid den stängda ytterdörren och skakat. Jag gjorde som en tjej jag pratat med om detta i ett forum rådde mig till och lyssnade på min magkänsla, och min magkänsla sa att det inte funkar att hon ska känna ren och skär PANIK varje gång vi går ut genom dörren! Så jag har bestämt att vi ska gå ut genom dörren, och ut på gräsmattan och den läskiga villagatan (som hon bara någon timme tidigare glatt rusade på, jagandes sin älskade boll... Hon var så lycklig då, så full av liv och nyfikenhet. Men jag försöker att inte tänka på det, för när jag ser kontrasten gör det så fruktansvärt ont i hjärtat! Jag vill heller inte tänka på hur jag här om dagen strängt sade ifrån till henne när hon var olydig och rusade iväg efter grannens husky som var ute med sin husse. Hur kunde jag tycka att DET var ett problem som jag måste ta tag i? Att hon blir så glad över att se en kompis att hon struntar i mig och mina dummiga människoregler?)

Jag försökte ett bra tag att få henne att gå ut på gräsmattan genom att locka på henne. Och visst kom hon motvilligt, men bara för att sedan direkt springa tillbaka till ytterdörren med en kroppshållning som jag gjorde bäst i att inte titta på. Sedan gick jag över till att sätta mig på huk på gräsmattan med ryggen/sidan mot henne. Jag ville inte ropa på henne mer, utan jag försökte att ignorera henne och bara vänta och tänka på att det droppade från taket, att det var ett ganska trevligt ljud. Att det var skönt att det blivit lite mildare väder. Att himlen täcktes av moln, men att de var så tunna att jag kunde skymta lite stjärnor där bakom dem...

Hon kom och krafsade på mig, och utan att säga något klappade jag om henne när hon gjorde det! Hon var duktig som kom ut på gräsmattan alldeles själv! Men hon vågade inte stanna länge, utan sprang sedan tillbaka till dörren. Jag satt en stund till. Reste på mig, strosade över gräsmatan till ett annat ställe, satte mig ner och andades in lite frisk luft. Hon kom och hoppade upp med sina framtassar på mitt knä. Jag lade armen om henne. Hon skakade, men det låtsades jag inte om. Jag intalade mig själv att "hon fryser" (trots att jag logiskt visste varför hon skakade, men logiken fick flyga och fara just då! Jag kunde helt enkelt inte tillåta mig att ens i tanken uppmärksamma hennes rädsla, för det skulle bara göra det jag gjorde till en bekräftelse för henne att det var farligt här ute). Det hördes ibland ljud från smällare långt borta, och hon blev livrädd. Jag noterade att det lät "poff" som det gör av såna saker som lyser upp himlen så vackert...

Hon alternerade mellan att söka min trygghet och ytterdörens. Ytterdörrens vann de flesta gångerna. Men hon var i alla fall inte panikslagen längre, så jag försökte tänka att det var ett bra första steg.

När klockan var tre på natten hade hon fortfarande inte kissat. På över 15 timmar! Där och då bestämde jag mig. Min duktiga lilla apportör skulle kanske aldrig mer kunna se en gul tennisboll efter att ha förknippat den med denna livsfarliga gata, men det var en risk jag var villig att ta. För tänk om lite bollkastning skulle kunna få igång henne?

Hon var ytterst tveksam till att springa iväg efter bollen på samma ställe som hon tidigare rusat iväg på i panik. Men hon kunde springa lite med mig och när jag kastade bollen i den djupa snön i allmänningen tvärs över vägen gick det att få henne att släppa en del av skräcken. Bollen försvann snabbt, och hon är inte jätteförtjust att apportera en snöboll som det blir direkt där, men hon sprang efter den. Hon sprang med mig. Och där ute satte hon sig och tömde blåsan. Hon satt länge, länge, länge och jag kan inte föreställa mig hur kissnödig hon måste ha varit. Hon gjorde sedan snabbt nummer två också, på ett ställe hon ALDRIG skulle sätta sig på annars! Och jag minns inte när jag sist var så OTROLIGT LYCKIG!

Vägen och gräsmattan på tomten var fortfarande väldigt läskig, men jag var så glad när jag slängde hundpåsen i soptunnan att hon inte ens var först fram till ytterdörren.